(1)

Antalet flyktingar och andra personer i behov av internationellt skydd ökar världen över. Därför finns det ett behov av att stärka unionens kapacitet att uppfylla sin moraliska plikt att ge ändamålsenligt bistånd. Alla medlemsstater bör delta i unionens gemensamma ansträngningar för att visa solidaritet med personer i behov av internationellt skydd genom att erbjuda lagliga vägar till unionen och förbättra skyddsutrymmet utanför unionen.

(2)

Denna rekommendation syftar till att stödja medlemsstaternas fortsatta arbete med att tillhandahålla och främja lagliga och säkra kanaler för personer i behov av internationellt skydd. I synnerhet syftar de rekommenderade åtgärderna till att visa solidaritet med länder utanför EU där ett stort antal personer i behov av internationellt skydd är fördrivna, bidra till internationella initiativ för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl samt förbättra migrationshanteringen överlag.

(3)

Unionen arbetar med att utveckla och förbättra skyddsutrymmet i transitländer, destinationsländer och första asylländer för att bistå både personer i behov av internationellt skydd och särskilt utsatta migranter, samt för att hjälpa värdsamhällen. De regionala utvecklings- och skyddsprogrammen (1) i Afrikas horn, Nordafrika och Mellanöstern stöder bland annat upprätthållande och förbättring av skyddsutrymmet genom kapacitetsuppbyggnad av nationella system och stöd till myndigheter och civilsamhällen. Skyddet ges genom direkt bistånd till personer i behov av internationellt skydd. Alla åtgärder verkställs av genomförandepartner. Programmen stöder hållbara lösningar för personer i behov av internationellt skydd, i synnerhet vidarebosättning, genom att sörja för screening och registrering, underlätta det faktiska fastställandet av flyktingstatus samt direkt stödja FN:s flyktingkommissariats (UNHCR) vidarebosättningsinsatser. Medlemsstaterna uppmanas att ta en aktiv roll som medlemmar i konsortiet eller göra ekonomiska bidrag för att stödja och genomföra de regionala utvecklings- och skyddsprogrammen i syfte att stärka den yttre dimensionen av EU:s migrationspolitik.

(4)

Vidarebosättning är ett viktigt verktyg för att erbjuda skydd åt personer i behov av internationellt skydd och visa global solidaritet med länder utanför EU i syfte att hjälpa dem att hantera stora mängder av personer som flyr undan krig eller förföljelse. Vidarebosättning är också ett centralt inslag i unionens övergripande asyl- och migrationspolitik: genom att erbjuda säkra och lagliga vägar för personer i behov av skydd bidrar vidarebosättning till att rädda liv, minska den irreguljära migrationen och motverka smugglingsnätverkens verksamhetsmodeller. Vidarebosättning är också en viktig och väsentlig del av den övergripande hållningen till migration när det gäller kontakterna med partnerländer på alla olika migrationsrelaterade områden.

(5)

UNHCR har bekräftat att de globala behoven av vidarebosättning fortfarande är stora, med 1,44 miljoner ärenden 2020. Detta antal förväntas öka under de närmaste åren.

(6)

Vid det första globala flyktingforumet, som hölls i december 2019, diskuterades framstegen i genomförandet av UNHCR:s globala flyktingpakt (2). Där mobiliserades brett internationellt stöd för att försöka hitta hållbara lösningar för världens flyktingar, bland annat lösningar för vidarebosättning och utökning av antalet och urvalet av lagliga vägar som finns tillgängliga för personer i behov av internationellt skydd. UNHCR:s treårsstrategi (2019–2021) för vidarebosättning och kompletterande vägar utgör en färdplan för hur de ska utökas genom att erbjuda fler platser, mobilisera fler aktörer och skapa mer välkomnande samhällen. För att axla det globala ledarskapet inom vidarebosättning uppmanas medlemsstaterna att stödja genomförandet av strategin och motverka den nuvarande tendensen med färre vidarebosättningsländer globalt sett och en kraftig minskning av utfästelserna om vidarebosättning (3).

(7)

Sedan 2015 har två framgångsrika EU-finansierade vidarebosättningsprogram, där många medlemsstater deltagit, lett till att över 70 000 av de mest utsatta personerna i behov av internationellt skydd fått en tillflykt i unionen. Mellan 2015 och 2018, då det globala vidarebosättningslandskapet förändrades avsevärt, tredubblades de årliga vidarebosättningarna till medlemsstaterna, och EU:s andel av global vidarebosättning ökade från under 9 % före 2016 till 41 % år 2018. Denna ökning visar på fördelarna med och potentialen hos ett samarbete och en samordning på EU-nivå vad gäller vidarebosättning. Den visar också på vikten av finansiering från EU-budgeten, med 1 miljard euro avsatt för att direkt stödja medlemsstaternas vidarebosättningsinsatser under perioden 2015–2020.

(8)

Inom ramen för EU:s första vidarebosättningssystem (4) gick medlemsstaterna, tillsammans med de Dublinassocierade staterna, med på att vidarebosätta 22 504 personer i behov av internationellt skydd från Mellanöstern, Afrikas horn och Nordafrika under en tvåårsperiod (2015–2017) (5). Totalt vidarebosattes 19 452 personer inom ramen för detta första, framgångsrika EU-system (86 % av de totala utfästelserna).

(9)

Inom ramen för det andra EU-vidarebosättningssystemet (6), enades medlemsstaterna om att vidarebosätta 50 039 personer i behov av internationellt skydd från Turkiet, Libanon, Jordanien och från länder längs den centrala Medelhavsrutten, för att stödja i synnerhet de nödförflyttningsmekanismer som inrättats av UNHCR i Niger (2017) och Rwanda (2019). Systemet var en framgång, då 43 827 personer vidarebosattes (88 % av de totala utfästelserna).

(10)

För att maximera antalet vidarebosättningar och utnyttja de tillgängliga medlen på bästa sätt ges medlemsstater som ännu inte har verkställt alla sina utfästelser inom ramen för det andra EU-vidarebosättningssystemet möjlighet att göra detta under 2020 och 2021 och därigenom fullgöra sina tidigare åtaganden.

(11)

Inom ramen för uttalandet från EU och Turkiet (7) hade över 27 000 personer vidarebosatts i mitten av september 2020 (8). Medlemsstaterna har vidarebosatt ytterligare personer i behov av internationellt skydd från Turkiet genom sina egna nationella system.

(12)

Unionen behöver ta steget från ad hoc-system för vidarebosättning till system som fungerar på grundval av en stabil ram som säkrar att unionens vidarebosättningssystem är hållbara och förutsägbara. I detta syfte föreslog kommissionen 2016 en förordning om inrättande av en unionsram för vidarebosättning (9) för att sörja för säkra och lagliga vägar till internationellt skydd för de som behöver det, som en del av reformen av unionens asylsystem. En partiell preliminär politisk överenskommelse nåddes i juni 2018, där inresa av humanitära skäl – utöver vidarebosättning – lades till i den föreslagna förordningens tillämpningsområde. Ett snabbt antagande av förslaget är viktigt för en effektivare, rättvisare och stabilare EU-politik för asyl och migration, inklusive en stabil vidarebosättningsram.

(13)

För att se till att vidarebosättningsinsatserna fortsätter fram till dess att en stabil ram har införts uppmanade kommissionen vid det nionde vidarebosättningsforumet i juli 2019 medlemsstaterna att göra utfästelser om vidarebosättning för 2020. Detta byggde på de överenskomna prioriteringarna för denna period och låg i linje med UNHCR:s prognos om globala vidarebosättningsbehov för 2020 och UNHCR:s rekommendationer för EU:s vidarebosättningsplanering för 2020, dvs. 30 000 platser. Det ledde till att medlemsstaterna gjorde utfästelser om knappt 29 500 platser. Denna ansenliga totala utfästelse, som uppgår till mer än 50 % av alla vidarebosättningsplatser som stater gjort tillgängliga för UNHCR för 2020, understryker medlemsstaternas fortsatta engagemang för att erbjuda skydd, rädda liv och erbjuda trovärdiga alternativ till irreguljära förflyttningar.

(14)

Mot bakgrund av de prognosticerade globala vidarebosättningsbehoven för 2020, UNHCR:s treårsstrategi (2019–2021) för vidarebosättning och kompletterande vägar samt det första globala flyktingforumet (december 2019) bekräftar denna ansenliga utfästelse från medlemsstaternas sida EU:s roll som en global ledare när det gäller vidarebosättning.

(15)

Valet av prioriterade regioner för vidarebosättning inom ramen för utfästelserna för 2020 bygger på UNHCR:s prognos om globala vidarebosättningsbehov och behovet av att fortsätta att genomföra uttalandet från EU och Turkiet från mars 2016. Medlemsstaterna bör fortsätta vidarebosättningarna från Turkiet, Jordanien och Libanon, liksom från viktiga afrikanska länder som ligger längs och leder fram till den centrala Medelhavsrutten, såsom Libyen, Niger, Tchad, Egypten, Etiopien och Sudan. De bör också stödja nödförflyttningsmekanismerna i Niger och Rwanda och erbjuda platser för akut vidarebosättning. Genomförandet av uttalandet från EU och Turkiet omfattar aktivering av det frivilliga humanitära mottagandesystemet tillsammans med Turkiet, såvida alla förutsättningar för det är uppfyllda och de irreguljära passagerna mellan Turkiet och EU upphör eller åtminstone har minskat avsevärt och på ett hållbart sätt.

(16)

För att hjälpa medlemsstaterna att förverkliga målet på 29 500 platser 2020 har omkring 300 miljoner euro gjorts tillgängliga från unionsbudgeten (10). Enligt reglerna för asyl-, migrations- och integrationsfonden (Amif) kan medlemsstaterna vara berättigade till ett stimulansbidrag på 10 000 euro per vidarebosatt person från prioriterade regioner eller särskilt utsatta grupper och 6 000 euro för andra vidarebosättningar.

(17)

Mellan januari och mars 2020 anlände över 3 600 personer till EU genom vidarebosättning som en del av utfästelserna för 2020. Coronaviruspandemins utbrott har dock lett till allvarliga störningar i vidarebosättningsinsatserna. Medlemsstaterna, UNHCR och Internationella organisationen för migration (IOM) gjorde uppehåll med sådana insatser i mitten av mars 2020. Den 18 juni 2020 tillkännagav UNHCR och IOM att vidarebosättningsresor för flyktingar återupptagits (11). Sedan sommaren har flera medlemsstater gradvis börjat återuppta sin vidarebosättningsverksamhet.

(18)

Detta historiska globala hälsohot och de åtgärder som har vidtagits för att begränsa virusspridningen har fått betydande inverkan på all verksamhet och alla förfaranden som rör vidarebosättning, inresa av humanitära skäl och ideella sponsorprogram. Det har blivit tydligt att EU-samordning krävs för att maximera effekten av de vidtagna åtgärderna.

(19)

I kommissionens Vägledning om genomförandet av relevanta EU-bestämmelser på området asyl- och återvändandeförfaranden samt om vidarebosättning (12) uppmanas medlemsstaterna att fortsätta visa solidaritet med personer i behov av internationellt skydd och med länder utanför EU som tar emot ett stort antal flyktingar genom att så långt som möjligt säkerställa kontinuiteten i förfarandena för vidarebosättning. Kommissionen uppmanade medlemsstaterna att överväga nya sätt att arbeta, t.ex. distansintervjuer eller vidarebosättning på grundval av inlämnade uppgifter. På det här området har Europeiska stödkontoret för asylfrågor (Easo) kunnat ge snabbt operativt stöd tack vare en rad tematiska webbmöten som en del av nätverket för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl.

(20)

Kommissionen är medveten om den störande inverkan som coronaviruspandemin haft på verkställandet av de utfästelser som gjorts för 2020, och har beslutat att förlänga genomförandeperioden för att se till att medlemsstaterna har tillräckligt med tid för att verkställa alla sina utfästelser. Det ursprungligen ettåriga programmet kommer därför att omvandlas till ett tvåårigt program som omfattar 2020 och 2021. Under den perioden bör medlemsstaterna verkställa 29 500 utfästelser. Dessutom uppmanas medlemsstaterna att överväga ytterligare statligt finansierade nationella vidarebosättningsprogram, när så är möjligt.

(21)

För att EU:s vidarebosättningsinsatser smidigt ska kunna fortsätta efter de störningar som orsakats av coronaviruspandemin bör nya vidarebosättningsprogram övervägas från och med 2022, med beaktande av de ekonomiska resurser som anslagits inom ramen för Asyl- och migrationsfonden för 2021–2027 för att stödja medlemsstaternas utfästelser. Unionens ambition är fortfarande att bana väg för ett stadigt ökande antal vidarebosättningar under de kommande åren.

(22)

Utöver EU:s ekonomiska stöd finns det olika åtgärder för att hjälpa medlemsstaterna att vidarebosätta människor. Easo strävar efter att hjälpa medlemsstaterna att uppfylla sina utfästelser om vidarebosättning. Stödanläggningen för vidarebosättning i Istanbul, som inledde sin verksamhet i april 2019 (pilotfas), stöder medlemsstaternas vidarebosättningsinsatser från Turkiet. Dessutom främjar nätverket för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl, som drivs av Easo och är verksamt sedan januari 2020, samarbete och kunskapsutbyte mellan medlemsstaterna, med fokus på EU-specifika ämnen. Nätverket har varit medlemsstaternas huvudsakliga forum för att diskutera effekterna av coronaviruspandemin genom att utbyta information och lära sig av varandra.

(23)

Dessutom är det, i enlighet med UNHCR:s treårsstrategi (2019–2021) om vidarebosättning och kompletterande vägar, lämpligt att utöver vidarebosättning främja inrättande eller ytterligare användning av modeller för inresa av humanitära skäl och andra kompletterande vägar som ännu en inresemöjlighet för att utöka antalet platser som erbjuds genom säkra och lagliga vägar.

(24)

I förslaget till förordning om en unionsram för vidarebosättning föreskrivs att medlemsstaterna ska få finansiering för inresa av humanitära skäl.

(25)

Det finns redan en lång rad lovande erfarenheter i medlemsstaterna och i länder utanför EU, vilka återspeglar mångfalden av modeller för inresa av humanitära skäl och kan upprepas i andra medlemsstater i samma eller större skala.

(26)

Flera medlemsstater har infört ideella sponsorprogram (13) som kan stödja vidarebosättning, inresa av humanitära skäl och andra kompletterande vägar. I samtliga fall kan privata sponsorer, grupper av privatpersoner eller ideella organisationer spela en strukturerad roll när det gäller att ta emot personer i behov av internationellt skydd och hjälpa dem att integrera sig.

(27)

I samband med vidarebosättning kan ideella sponsorprogram hjälpa medlemsstaterna att öka antalet vidarebosättningsplatser och framgångsrikt integrera flyktingar i mottagande värdsamhällen. På grundval av ett starkt partnerskap mellan staten och det civila samhällets organisationer, enskilda personer eller grupper av personer stöder de privata sponsorerna vanligen flyktingars inresa eller integration ekonomiskt, praktiskt och moraliskt. Som framgår av 2018 års studie om sponsorprogrammens genomförbarhet och mervärde (14) kan ideella sponsringsmodeller ta många olika former. Beroende på deras utformning och mål bidrar de till att öka antalet inreseplatser som är tillgängliga för personer i behov av skydd, möjliggöra snabbare och effektivare integration, förbättra det allmänna stödet för flyktingar och vidarebosättning samt förhindra att vidarebosatta personer förflyttar sig vidare på ett irreguljärt sätt.

(28)

Andra former av ideella sponsorprogram utöver vidarebosättning, som kan tjäna som modell, är t.ex. det som vissa medlemsstater och privata organisationer kallar ”humanitära korridorer”, dvs. den ideella sponsringsmodell som för närvarande tillämpas av religiösa organisationer i Italien, Frankrike och Belgien i samarbete med respektive lands regering. Enligt den här modellen deltar privata sponsorer i alla skeden av inreseförfarandet, från identifieringen av personer i behov av internationellt skydd till resan till den berörda medlemsstaten. De tar också hand om mottagnings- och integrationsinsatser och står för kostnaderna. Sedan 2016 har över 2 700 personer i behov av internationellt skydd kommit till Europa på det här sättet, främst till Italien och Frankrike. De närmare reglerna om samarbete mellan staten och de privata sponsorerna anges ofta i samförståndsavtal.

(29)

Med tanke på fördelarna med ideella sponsorprogram bör unionen ytterligare främja en EU-strategi för ideella sponsorprogram, utifrån medlemsstaternas befintliga erfarenheter och med hjälp av Easo. Unionen kommer att fortsätta att ge stöd till kapacitetsuppbyggnad hos aktörer i det civila samhället som engagerar sig i ideella sponsorprogram och främjar transnationellt utbyte av kunskap i syfte att utöka de befintliga ideella sponsorprogrammen och skapa nya program, även i medlemsstater som ännu inte har infört sådana program. År 2019 inledde kommissionen en särskild ansökningsomgång för detta inom ramen för unionens Amif-åtgärdsprogram (15). Främjande av kompletterande vägar för personer i behov av skydd och deras vidare integration är ett av de ämnen som ingår i ansökningsomgången för gränsöverskridande åtgärder på asyl-, migrations- och integrationsområdet inom ramen för Amifs arbetsprogram för 2020 (16).

(30)

Coronaviruspandemin har också påverkat de ideella sponsorprogrammen. I kommissionens vägledning om genomförandet av relevanta EU-bestämmelser på området asyl- och återvändandeförfaranden samt om vidarebosättning uppmanas medlemsstaterna att behålla öppna kommunikationskanaler till sponsorer, hålla dem informerade om utvecklingen och fortsätta rekrytering och urval av sponsorer för att utvidga den framtida värdtillgången.

(31)

Som UNHCR framhållit är familjeåterförening en allmänt erkänd nyckelfaktor för en framgångsrik integration i värdlandet. Fördrivna personer i behov av internationellt skydd tampas ofta med många utmaningar i fråga om sin rätt till familjeåterförening, såsom utdragna och betungande administrativa processer (17). Detta kan leda till försök att kringgå reglerna genom farlig irreguljär migration. För att underlätta utövandet av rätten till familjeåterförening i enlighet med direktivet om familjeåterförening (18) uppmanas medlemsstaterna att införa stödprogram för familjeåterförening som förbättrar tillgången till information och förenklar viseringsansökningsförfarandet. Dessutom uppmanas medlemsstaterna att inrätta program för inresa av humanitära skäl för ärenden som inte omfattas av direktivet om familjeåterförening, t.ex. familjebaserade sponsorprogram.

(32)

För att tillvarata kompetens, kvalifikationer och motivation hos personer i behov av internationellt skydd bör även andra kompletterande inresevägar utredas, t.ex. utbildning eller arbete. Flera medlemsstater stöder program som underlättar tillträdet till befintliga lagliga vägar för personer i behov av internationellt skydd, t.ex. studerande eller arbetstagare. Medlemsstaterna uppmuntras att använda EU:s verktyg för kartläggning av kompetensen hos personer från länder utanför EU i sådana förfaranden. Med hjälp av detta särskilda webbverktyg kan man kartlägga och dokumentera vilka färdigheter och kvalifikationer personer med invandrarbakgrund har (19).

(33)

Enligt uppskattningar har mindre än tre procent av alla flyktingar i världen tillträde till högre utbildning (20). Även när de har nödvändiga färdigheter och kunskaper saknar de ofta den information och de ekonomiska medel som krävs för att ansöka om universitetsutbildning i unionen. Medlemsstaterna bör överväga att förbättra tillträdet till universitet för ungdomar i behov av internationellt skydd och därmed göra det lättare för dem att resa in på territoriet som studerande. Sådana initiativ kan kräva en proaktiv urvalsprocess i länder utanför EU, språkutbildning, flexibilitet i antagningskriterierna för studieprogram samt stipendier och särskilda integrationsåtgärder vid ankomsten. Nyutexaminerade som vill stanna i den berörda medlemsstaten i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/801 (21) bör få rådgivning och hjälp med att söka arbete.

(34)

För att underlätta genomförandet av sådana program kommer kommissionen att uppmuntra medlemsstaterna att utbyta erfarenheter och lära sig av varandra, och kommer att undersöka möjligheterna till ekonomiskt EU-stöd till utformning och utveckling av dessa vägar för studerande.

(35)

Medlemsstaterna bör vidare överväga att arbeta i partnerskap med den privata sektorn, arbetsgivare, fackföreningar och det civila samhället för att utveckla innovativa internationella system för arbetskraftsrörlighet för personer i behov av skydd.

(36)

Easo kommer, tillsammans med nätverket för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl, att hjälpa medlemsstaterna att utforma och genomföra program för inresa av humanitära skäl och andra kompletterande vägar.

(37)

Vid genomförandet av program för vidarebosättning, inresa av humanitära skäl och andra kompletterande vägar bör medlemsstaterna beakta de skyldigheter som fastställs i FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

(38)

För övervakning av genomförandet av EU:s vidarebosättningsprogram 2020 och 2021 bör medlemsstaterna på begäran rapportera till kommissionen om de vidarebosättningar som gjorts på deras territorium i enlighet med utfästelserna, med angivelse av vilket land personen har vidarebosatts från. Kommissionen kommer också att övervaka de olika projekt och program för inresa av humanitära skäl som genomförs i medlemsstaterna för att upprätthålla en översikt över alla lagliga vägar som finns att tillgå för personer i behov av internationellt skydd och antalet platser som erbjuds genom dessa kanaler.

(39)

Denna rekommendation bör rikta sig till medlemsstaterna. De Dublinassocierade staterna uppmanas att bidra till gemensamma europeiska vidarebosättningsinsatser liksom gemensamma insatser när det gäller andra kompletterande vägar.