52008DC0560

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 17.9.2008

KOM(2008) 560 slutlig

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET

om genomförandet av förordning (EG) nr 1830/2003 om spårbarhet och märkning av genetiskt modifierade organismer och spårbarhet av livsmedel och foderprodukter som är framställda av genetiskt modifierade organismer och om ändring av direktiv 2001/18/EG

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET

om genomförandet av förordning (EG) nr 1830/2003 om spårbarhet och märkning av genetiskt modifierade organismer och spårbarhet av livsmedel och foderprodukter som är framställda av genetiskt modifierade organismer och om ändring av direktiv 2001/18/EG

Förordning (EG) nr 1830/2003[1] (nedan kallad ”förordningen”) antogs den 22 september 2003 och blev efter offentliggörandet av kommissionens förordning (EG) nr 65/2004 om inrättande av ett system för skapande och tilldelning av unika identitetsbeteckningar för genetiskt modifierade organismer tillämplig den 16 april 2004.

I enlighet med artikel 12 i förordningen överlämnade kommissionen den 10 maj 2006 en rapport om genomförandet av förordningen till Europaparlamentet och rådet. Det fanns emellertid endast en begränsad mängd information och erfarenhet tillgänglig för att styrka medlemsstaternas uppgifter (2005) och kommissionen har därför utarbetat denna rapport för att ge en mer heltäckande bild av genomförandet. 23 medlemsstater och två industriorganisationer har bidragit till rapporten (bilaga). Andra intressenter har också tillfrågats, men inte inkommit med uppgifter.

Informationen från medlemsstaterna sammanställdes genom ett frågeformulär i 10 delar: tolkning av bestämmelser om spårbarhet, genomförande och effekter av bestämmelser om spårbarhet, spårbarhet i blandningar av genetiskt modifierade organismer, tolkning av bestämmelser om märkning, genomförande och effekter av bestämmelser om märkning, undantag från krav på spårbarhet och märkning under tröskelvärden, unika identitetsbeteckningar, åtgärder för inspektion och kontroll, beslut om krav på dokumentation i enlighet med Cartagenaprotokollet och andra frågor.

1. SALUFÖRING AV GENETISKT MODIFIERADE ORGANISMER INOM EU

Inga nya mönster har uppkommit efter att den första rapporten offentliggjordes. De europeiska livsmedels- och detaljhandelsindustrierna fortsätter att motsätta sig saluföring av livsmedel som framställts av genetiskt modifierade organismer. Den största andelen produkter på den europeiska marknaden som framställts av genetiskt modifierade organismer är därför avsedda för djurfoder och består av importerade varor, främst sojabönor och majs. Flera medlemsstater rapporterade att inga levande genetiskt modifierade organismer importeras för odling. Under 2006 var MON810 den enda genetiskt modifierade organismen som odlades i sex medlemsstater med en total areal på omkring 60 000 hektar (framför allt i Spanien, men även i Frankrike, Tyskland, Tjeckien, Slovakien och Portugal). Denna areal ökade under 2007 till omkring 110 000 hektar.

När det gäller spårbarhet och märkning av genetiskt modifierade organismer rapporterade många medlemsstater att de fortfarande endast har begränsad erfarenhet eller ingen erfarenhet alls av detta och de kunde därför inte inkomma med någon ny information. Kommissionen (Eurostat) undersöker möjligheten att få fram officiell statistik över import från länder utanför EU och marknadsandelen för produkter baserade på genetiskt modifierade organismer på fodermarknaden.

2. TOLKNING, GENOMFÖRANDE OCH EFFEKTER AV BESTÄMMELSER OM SPÅRBARHET

Trots viss oro över lagstiftningens komplexitet och överlappande krav mellan den aktuella förordningen och förordning (EG) nr 1829/2003[2], rapporterade majoriteten av medlemsstaterna att det inte förekom några problem när det gällde att tolka bestämmelserna om spårbarhet. De konstaterade att systemet generellt sett utvecklas. Det är ett standardförfarande för företagare att be leverantörerna uppvisa nödvändig dokumentation och allt fler företagare uppger att de använder modifieringar av genetiskt modifierade organismer i de bifogade dokumenten. Mycket tyder dock på att detta främst gäller foderindustrin[3].

De flesta medlemsstater upplever att bestämmelserna om spårbarhet har en positiv inverkan på märkning och möjligheten att göra ett välgrundat val eftersom de underlättar officiell kontroll samt riskhantering och förbättrar systemets funktion. Bestämmelsernas inverkan på importen antas bero på produkten och är särskilt viktig då exporterande företag från tredje land lämnar in lite information om förekomsten av genetiskt modifierade organismer. Det bör emellertid påpekas att det inte görs någon skillnad mellan EU-produkter och importer från tredje land i förordningens bestämmelser om spårbarhet. Det innebär att företagare från EU och tredje land ställs inför samma utmaningar när det gäller tillgången till dokumentation[4].

På grund av att konsumenterna fortfarande har en negativ inställning till produkter baserade på genetiskt modifierade organismer har bestämmelser om spårbarhet i allmänhet ett positivt inflytande på den allmänna opinionen när det gäller livsmedelssäkerhet och en gynnsam effekt på saluföringen av produkter som inte är baserade på genetiskt modifierade organismer[5]. En medlemsstat rapporterade även att bestämmelserna tack vare det förbättrade kontrollsystemet hade en positiv inverkan på små företag, vilket ledde att de ekonomiska skadorna minskade. En annan medlemsstat rapporterade att små företag undviker att köpa genetiskt modifierade ingredienser på grund av de administrativa och ekonomiska bördor som förknippas med EU:s bestämmelser om spårbarhet[6].

Flera andra problem har konstaterats. En medlemsstat rapporterade att endast stora företag har system för att begära garantier och certifikat och kontrollsystem, till exempel när det gäller att begära analytiska rapporter eller genomföra provtagning (det bör emellertid påpekas att analytiska rapporter och/eller provtagning inte krävs enligt förordningen). Enligt artikel 4.1 i förordningen är företagarna ensamma ansvariga för att den unika identitetsbeteckningen och uppgifter om att produkten innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer vidarebefordras skriftligt.

En annan medlemsstat rapporterade att företagarna inte alltid är medvetna om sin skyldighet att spara dokumentation i fem år och att detta endast sker i ett fåtal fall. Vissa medlemsstater nämnde praktiska problem när det gäller att tillämpa bestämmelserna om spårbarhet, till exempel när genetiskt modifierade organismers ursprung inte kan bevisas eller när produkterna inte märks på rätt sätt i början av produktionskedjan.

Det råder en allmän enighet om att EU:s livsmedelsindustri känner sig tveksam till att använda produkter som är framställda av genetiskt modifierade organismer. I vissa medlemsstater vägrade majoriteten livsmedels- och foderföretag till en början att använda produkter som är framställda av genetiskt modifierade organismer för att undvika obligatorisk märkning som enligt deras uppfattning skulle innebära extrakostnader. Foderföretagen upphörde emellertid senare med detta eftersom nästan allt salufört sojabönsmjöl som importerades in i EU var genetiskt modifierat. En organisation utanför EU uttryckte oro över det faktum att EU:s beredningsföretag och detaljhandlare hade upphört med att använda sojaolja från USA eftersom de livsmedel och foderprodukter som utvinns ur denna ingrediens måste märkas som genetiskt modifierade produkter även om det inte återfinns något DNA från modifieringen i oljan, och beklagade att sådana produkter måste märkas på detta sätt.

3. TOLKNING, GENOMFÖRANDE OCH EFFEKTER AV BESTÄMMELSER OM MÄRKNING

De flesta medlemsstater rapporterade att det inte förekom några problem med tjänstemännens sätt att tolka bestämmelserna om märkning. Några medlemsstater påpekade bristen på tydlighet när det gäller de exakta skillnaderna mellan den aktuella förordningens räckvidd och räckvidden för förordning (EG) nr 1829/2003 när det gäller genetiskt modifierade livsmedel och foder. En annan medlemsstat var osäker när det gällde märkningen av vissa typer av livsmedel och foder som framställts av genetiskt modifierade organismer och som endast används i industrisyfte (till exempel olja som används för att rengöra stekpannor) och om den exakta tolkningen av formuleringen ”livsmedel och foderprodukter som framställs av genetiskt modifierade organismer”. Ytterligare en medlemsstat rapporterade om bristande tydlighet bland industrirepresentanterna när det gällde behovet av märkning av särskilda produkter (till exempel fermenteringsprodukter i jämförelse med sojaolja)[7].

I allmänhet anser medlemsstaterna att bestämmelserna om märkning fungerar väl. De problem som konstaterats rör felaktig märkning (till exempel att det anges att produkten ”kan” innehålla genetiskt modifierade organismer), negativ märkning som bryter mot den nationella lagstiftningen (till exempel ”icke-genmodifierad” eller ”fri från genetiskt modifierade organismer”), brist på dokumentation som anger att genetiskt modifierade organismer förekommer i produkter som inte är färdigförpackade och avsaknad av märkning trots att gränsvärdet 0,9 % överskrids. En medlemsstat ansåg att företagens möjlighet att märka produkten med texten ”Denna produkt innehåller genetiskt modifierade organismer” eller ”Denna produkt innehåller genetiskt modifierad/modifierat (organismens namn)” (artikel 4.6 i förordningen) kan leda till att slutmottagaren inte vet exakt hur stor andel genetiskt modifierade organismer produkten innehåller.

De flesta medlemsstater rapporterade att bestämmelserna om märkning hade effekter på marknaden och konsumenterna, till exempel i fråga om möjligheten att göra ett välgrundat val, mer effektivt förhindrande av bedrägliga förfaranden och en ökning av konsumenternas efterfrågan på ingredienser som inte är genetiskt modifierade i livsmedelskedjan. På grund av tröskelvärdet 0,9 % uppgav vissa medlemsstater emellertid att när det gällde vissa genetiskt modifierade organismer, till exempel foder, innebar bristen på information om oavsiktlig eller tekniskt oundviklig förekomst av genetiskt modifierade organismer under tröskelvärdet 0,9 % att det var omöjligt att köpa produkter som var helt fria från genetiskt modifierade organismer.

4. TRÖSKELVÄRDEN FÖR MÄRKNING OCH OAVSIKTLIG FÖREKOMST AV GENETISKT MODIFIERADE ORGANISMER

Majoriteten av medlemsstaterna rapporterade inte om några särskilda problem när det gällde rätt tillämpning av tröskelvärdet (0,9 %) för undantag från märkning av livsmedel och foderprodukter. Slumpvis provtagning och laboratorieanalyser är den rutin som vanligtvis används och några överträdelser (till exempel felaktig märkning) har konstaterats. Medlemsstaterna kontrollerar vanligtvis certifikat från leverantörer, tekniska datablad och identitetsbevarande av produkten.

Några medlemsstater påpekade emellertid att det finns ett behov av att lösa frågan om tröskelvärden när genetiskt modifierade organismer korsas med varandra. Det innebär praktiska svårigheter att analysera en blandning av spannmål, mjöl eller en bearbetad produkt eftersom de kan innehålla olika ingredienser från samma råvara, till exempel stärkelse och mjöl från majs. Vissa medlemsstater och intressenter påpekade även att det finns ett behov av att märka tröskelvärden för förekomsten av genetiskt modifierade organismer i frön. För närvarande genomför kommissionen en konsekvensanalys för att undersöka frågan.

En yrkesorganisation konstaterar att tröskelvärdet 0,9 % utgör ett godtyckligt val och bör höjas till en mer pragmatisk nivå. En organisation utanför EU anser att ett resultat av bestämmelserna om märkning är att de importerande företagen har upphört med att importera sojaolja till livsmedel och därmed tvingar industrierna att använda konventionell rapsolja, som är dyrare, i stället. De påpekar även att märkningskraven bygger på ursprung snarare än detektion, dvs. på tillgången till nödvändiga certifikat och inte på möjligheten att spåra genetiskt modifierade organismer i produkterna. Enligt deras uppfattning innebär detta en orättvis börda för företagarna inom livsmedels- och fodersektorn när det gäller att kontrollera raffinerade råvarors överensstämmelse[8].

Flera medlemsstater hade åsikter om hur ”oavsiktlig förekomst” ska tolkas. Bedömningen av huruvida genetiskt modifierade organismer förekommer i livsmedels- och foderkedjan av misstag eller på grund av företagets oaktsamhet görs från fall till fall och medlemsstaterna tycks använda sig av olika metoder när det gäller detta. Företagarna måste oftast bevisa sin avsikt att undvika förekomst av genetiskt modifierade organismer i alla framställningsfaserna. Det kan de bland annat göra genom att tillhandahålla dokument som intygar att råvaror som inte är genetiskt modifierade beställs och köps in samt genom att använda separata förvaringsutrymmen och produktsortiment som inte innehåller genetiskt modifierade organismer. Vissa medlemsstater kontrollerar även produktionsordning, rengöringsförfaranden och alla nödvändiga åtgärder för att konstatera att en eventuell förekomst är oavsiktlig och tekniskt oundviklig. Några medlemsstater rapporterade att om de ursprungliga råvarorna i livsmedels- och foderkedjan märks som genetiskt modifierade organismer så märks även slutprodukten som genetiskt modifierad, även om halten är lägre än 0,9 %, eftersom förekomsten i så fall inte anses vara oavsiktlig.

5. ANVÄNDNING AV UNIKA IDENTITETSBETECKNINGAR

De flesta medlemsstater betraktar unika identitetsbeteckningar som användbara verktyg vid identifiering och märkning av genetiskt modifierade produkter och rapporterade inte att några allvarliga problem förekom. De uppgav sig i stort sett ha begränsade men positiva erfarenheter av genomförandet av förordning (EG) nr 65/2004 och användningen av unika identitetsbeteckningar.

En medlemsstat där genetiskt modifierad majs odlas rapporterade att unika identitetsbeteckningar ingår i den dokumentation som leverantörerna överlämnar till bönder och beredningsföretag. En industriorganisation ansåg även att kraven när det gäller transaktion och märkning av genetiskt modifierade sorter tillämpades som ett standardförfarande där så efterfrågades, men att kraven hade inneburit ökade administrativa krav och kostnader. Dessa unika identitetsbeteckningar, till exempel MON-04032-6, finns tillgängliga på:

http://ec.europa.eu/food/dyna/gm_register/index_en.cfm.

Några medlemsstater påpekade att unika identitetsbeteckningar inte alltid ingår i den dokumentation som medföljer produkterna. I sådana fall är spårbarheten inte tillförlitlig och företagarna måste begära kompletterande information från leverantörerna.

6. MEDLEMSSTATERNAS EFTERLEVNAD AV FÖRORDNINGEN OCH GENOMFÖRANDET AV REKOMMENDATION 2004/78/EG

Majoriteten av medlemsstaterna rapporterade att de övergripande kontrollerna och officiella inspektionerna genomförs utan allvarliga problem. Det bör emellertid påpekas att vissa av deras rutiner skiljer sig avsevärt sinsemellan. I vissa medlemsstater dokumenteras de flesta kontrollerna medan provtagning och analyser på grund av kostnaderna är begränsade. Andra medlemsstater rapporterade att de som utför kontrollerna i första hand kontrollerar om företagarna genomför interna kontroller i enlighet med förordningarna.

Flera medlemsstater rapporterade att de tillgängliga resurserna var begränsade och att antalet inspektioner och kontroller därför minskat. I flera medlemsstater behövs extra personal på säsongsbasis, till exempel vid kontroller av anläggningar för fröodling. En medlemsstat rapporterade att det rådde brist på resurser för tester av livsmedel i enlighet med rekommendation 2004/787/EG, enligt vilken det krävs separat analys av analyserade arkiverade delprov.

Flera medlemsstater hänvisade till fördelarna med utbildningsprogram för inspektörer, till exempel de som tillhandahålls av JRC och inom ramen för TAIEX, och till fördelarna med att deras laboratorier blir engagerade i nätverket ENGL.

I de nationella bestämmelserna fastställs påföljder för överträdelser av gemenskapslagstiftning respektive nationell lagstiftning, däribland varningar, tillbakadragande av produkter, retur till ursprungslandet, ommärkning, böter och fängelsestraff. Inga allvarliga överträdelsemönster har konstaterats. De flesta av de lagbrott som konstaterats rör avsaknad av märkning och otillräckliga förfaranden för spårbarhet av genetiskt modifierade produkter. En yrkesorganisation konstaterar att vissa straff för oavsiktlig förekomst av godkända händelser, däribland obligatoriskt förstörande och åtal, har varit oproportionerliga.

Flera medlemsstater har rapporterat om efterlevnadsproblem i fråga om produkter som härrör från genetiskt modifierade organismer och som inte innehåller några detekterbara och identifierbara genetiskt modifierade råvaror men som ändå måste märkas. Den största utmaningen på detta område är det faktum att de behöriga myndigheterna endast kan dokumentera kontroll av förebyggande åtgärder medan provtagning på grund av avsaknaden av detekterbart DNA inte nödvändigtvis är ett alternativ. Därför ställs de ibland inför problem då exporterande företag och myndigheter i tredje land inte förser de importerande företagen med den information som krävs för att uppfylla lagstiftningen om spårbarhet och märkning. Å andra sidan bör det påpekas att de importerande företagen är skyldiga att kräva denna information. Om de inte gör det bryter de mot gemenskapens lagstiftning genom att importera produkter som inte uppfyller respektive bestämmelser. En industriorganisation anser att kravet på att märka dessa produkter innebär en konkurrensmässig nackdel för den europeiska industrin. En organisation utanför EU hävdar att den obligatoriska spårbarheten och märkningen av raffinerad sojaolja ger utrymme för oegentligheter eftersom den inte kan kontrolleras genom någon form av vetenskapligt test.

Liksom i den föregående rapporten angav medlemsstaterna att det förekom problem med genomförandet av rekommendation 2004/787/EG om provtagning och detektion. Majoriteten av medlemsstaterna betraktar dess genomförande som dyrt och tidskrävande, framför allt när det gäller stora transporter. De hävdar att kontroll och provtagning av bulktransporter i enlighet med de tekniska riktlinjerna i rekommendationen innebär en tung börda för kontrollmyndigheterna och att resultaten inte står i proportion till tidsåtgången eller den ekonomiska bördan. De rapporterade att det antal delprov som krävs är för högt, framför allt vid transporter då vikten är över 500 ton. Några medlemsstater rapporterade att de använder sig av metoder för provtagning av foder som bygger på det gamla direktivet 76/371/EEG om gemenskapsmetoder för provtagning vid den officiella foderkontrollen. En medlemsstat rapporterade även att provtagningen av bulkprodukter överensstämmer med de allmänna principer och metoder som beskrivs i ISO-standarden 13690 (1999). Dessutom hävdas det att rekommendationen är omöjlig att tillämpa på färdigförpackade livsmedel eller små mängder av en ingrediens.

Liksom i den första rapporten anges det att det fortfarande finns problem när det gäller vilken enhet halten genetiskt modifierade organismer ska anges i. I rekommendation 2004/787/EG anges följande: ”Resultaten av den kvantitativa analysen bör uttryckas som andelen kopior (i procent) av genetiskt modifierat DNA i förhållande till andelen kopior av artspecifikt mål-DNA, beräknad på det haploida genomet.” Trots detta ber vissa medlemsstater sina laboratorier att ange andelen godkända genetiskt modifierade råvaror i viktprocent i stället för i det haploida genomets procent eftersom tröskelvärdet för märkning enligt deras uppfattning måste fastställas utifrån vikt eller antal spannmål och inte utifrån DNA-innehåll. En medlemsstat uppgav sig endast använda det haploida genomets procent när referensmaterial som är baserat på plasmider finns tillgängligt.

Vissa andra medlemsstater påpekar att metodvalidering i enlighet med ISO 17025, som föreslås i rekommendationen, är beroende av det nationella godkännandeorganet. Kraven skiljer sig avsevärt mellan olika medlemsstater. Det har hävdats att ackreditering enligt ISO 17025 är ett mer byråkratiskt verktyg som garanterar god spårbarhet och dokumentation på ett laboratorium än ett verktyg som garanterar vetenskaplig harmonisering. Det bör påpekas att ISO 17025 är ett system för kvalitetssäkring i laboratorier och inte en metod för kvalitativ och kvantitativ analys av genetiskt modifierade organismer. Gemenskapens referenslaboratorium har metoder för alla godkända genetiskt modifierade organismer enligt förordning (EG) nr 1829/2003. Metoderna valideras sedan i medlemsstaternas laboratorier i enlighet med de rambestämmelser för kvalitetskontroll som anges i ISO 17025.

Ett annat problem, som även togs upp i den tidigare rapporten, är svårigheten med att inspektera otillåtna genetiskt modifierade organismer eller genetiskt modifierade organismer som korsas med varandra utan validerade detektionsmetoder och certifierat referensmaterial.

7. SLUTSATSER

Medlemsstaterna och intressenterna har sedan den senaste rapporten publicerades fått utökad erfarenhet av genomförandet av förordningen. Detta gäller i synnerhet fodersektorn, vilket deras bidrag i en rad praktiska ärenden är ett tydligt bevis på. Den sammanlagda erfarenheten inom livsmedelssektorn är emellertid fortfarande begränsad, vilket framför allt beror på att antalet genetiskt modifierade organismer och produkter som framställts av dessa som för närvarande säljs inom EU är begränsat.

Medlemsstaterna uppgav, precis som i den senaste rapporten, att förordningens bestämmelser tolkas och genomförs på rätt sätt. De ser bestämmelserna som ett steg mot ett mer välgrundat val, effektivare förhindrande av bedrägliga förfaranden och bättre officiella kontroller. Flera problem återstår emellertid när det gäller tillämpningen av förfaranden vid beslutsfattande om genetiskt modifierade organismer och dess efterlevnad inom EU.

Industriorganisationer och exporterande företag från tredje land fortsätter att hävda att förordningen innebär tunga administrativa bördor. Den begränsar exporten av genetiskt modifierade organismer till EU och tvingar europeiska företag att använda sig av dyra konventionella produkter. De anser att tröskelvärdena för märkning är godtyckliga och hävdar att märkning av produkter som framställts av genetiskt modifierade organismer, där inga genetiskt modifierade råvaror kan detekteras, innebär en orättvis börda för företag inom livsmedels- och fodersektorn när de ska verifiera raffinerad råvara.

Kommissionen anser, vilket även anges i den första rapporten, att konsumenternas efterfrågan på produkter som inte innehåller genetiskt modifierade organismer, högre priser i fodersektorn och det faktum att förfarandet för godkännande av genetiskt modifierade organismer inte är synkroniserat mellan länderna haft en mycket större effekt på handeln med genetiskt modifierade organismer än vad förordningen haft. Syftet med kravet på märkning är att erbjuda företagare och konsumenter ett fritt val och bör inte betraktas som ett hinder mot saluföring av godkända produkter som framställts av genetiskt modifierade organismer.

Kommissionen kommer att fortsätta att samarbeta med de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna för att se till att förordningen genomförs på lämpligt sätt. Samtidigt kommer kommissionen att tillsammans med intressenterna fortsätta att undersöka alla aspekter av genomförandet och eventuellt förbättra bestämmelserna om spårbarhet och märkning av genetiskt modifierade organismer. Kommissionen (Eurostat) kommer även att fortsätta med insatserna för att få fram officiell statistik över produkter som är baserade på genetiskt modifierade organismer, framför allt när det gäller volymen på EU-importen av produkter baserade på genetiskt modifierade organismer från länder utanför EU, marknadsandelen på fodermarknaden och de ytor där genetiskt modifierade organismer odlas.

ANNEX

Institutions which contributed their input

Ministry of Health, Family and Youth, Austria

Federal Public Services Public Health, Food Chain and Environment, Belgium

FAVV / AFSCA: Federal Agency for the Food Chain Safety, Belgium

Department of Agriculture, Cyprus

Ministry of the Environment, Czech Republic

Danish Plant Directorate

Ministry of Trade and Industry, Finland

Ministry of Agriculture and Forestry, Finland

Finnish Food Safety Authority Evira

Customs Laboratory, Finland

Ministry of the Environment, Finland

Federal Office of consumer Protection and Food Safety, Germany

Ministry of Rural Development and Food, Greece

Ministry of Development, Hellenic Food Safety Authority, Greece

Ministry of Economy and Finance, General Chemical State Laboratory, Greece

Ministry for Environment and Water, Hungary

Ministry for the Environment and Territory, Italy

Food and Veterinary Service, Latvia

Ministry of Agriculture, Latvia

Ministry of Environment, Lithuania

State Food and Veterinary Service, Lithuania

Ministry of Health, Luxembourg

Malta Environment and Planning Authority

Malta Standards Authority

Ministry of Housing, Spatial Planning and the Environment, Netherlands

Ministry of the Environment, Department of Nature Conservation, Poland

GPP, Cabinet of Political Planning, Portugal

DGADR, General Directorate of Agriculture and Rural Development, Portugal

National Sanitary Veterinary and Food Safety Authority, Romania

State Veterinary and Food Administration, Slovakia

Central Controling and Testing Institute for Agriculture, Slovakia

Ministry of Agriculture, Forestry and Food, Slovenia

Ministry of Health, Slovenia

Ministry for the Environment and Spatial Planning, Slovenia

Ministry of Environment, Spain

National Food Administration, Sweden

Department for Environment, Food and Rural Affairs, UK

European Association fro Bio-industries (EuropaBio)

American Soybean Association (ASA)

[1] EUT L 268, 18.10.2003, s. 24. En rapport från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om genomförandet av denna förordning offentliggjordes den 25.10.2006, KOM (2006) 626 slutlig.

[2] EUT L 268, 18.10.2003, s.1

[3] Det bör påpekas att medlemsstaterna i och med genomförandet av artikel 18 i förordning (EG) nr 178/2002 om spårbarhet redan har erfarenhet. Kommissionen har offentliggjort riktlinjer där det hänvisas till kraven på spårbarhet för genetiskt modifierade organismer. (http://ec.europa.eu/food/food/foodlaw/traceability/factsheet_trace_2007_en.pdf).

[4] Dessutom finns det inte någon rättslig grund som kräver att tredje land eller exportörer ska tillhandahålla uppgifter enligt artikel 5 i förordningen. De importerande företagens ansvar definieras emellertid i artikel 11 i förordning (EG) 178/2002. De importerande företagen i medlemsstaterna är de som i slutändan ansvarar för att importerna uppfyller EU:s krav i fråga om mer specifik EU-lagstiftning om till exempel spårbarhet och märkning då de förs in i gemenskapen.

[5] Eurobarometer 64.3, Europeans and Biotechnology in 2005: Patterns and Trends

[6] När det gäller detta bör det påpekas att företagarna är skyldiga att genomföra bestämmelser om spårbarhet enligt artikel 18 i förordning (EG) nr 178/2002, oavsett om deras produkter innehåller genetiskt modifierade organismer.

[7] Kommissionen har föreslagit en ny förordning om livsmedelsenzymer och om ändring av rådets direktiv 83/417/EEG, rådets förordning (EG) nr 1493/1999, direktiv 2000/13/EG och rådets direktiv 2001/112/EG där genetiskt modifierade organismer för enzymer tydligt definieras (http://ec.europa.eu/food/food/chemicalsafety/additives/prop_leg_en.htm).

[8] Det bör påpekas att varje hänvisning till ”ursprung” i denna rapport syftar på framställnings- och bearbetningsmetoder och inte på geografiskt ursprung eftersom detta inte är viktigt när det gäller spårbarhet och märkning av genetiskt modifierade organismer.