26.10.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 280/1

(1)

Unionen har satt som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Enligt ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15–16 oktober 1999, särskilt punkt 33, bör principen om ömsesidigt erkännande av domar och andra beslut av rättsliga myndigheter bli en hörnsten i det rättsliga samarbetet på det civilrättsliga och det straffrättsliga området inom unionen, eftersom ett stärkt ömsesidigt erkännande och den nödvändiga tillnärmningen av lagstiftning skulle underlätta samarbetet mellan behöriga myndigheter och det rättsliga skyddet av personers rättigheter.

(2)

Den 29 november 2000 antog rådet i enlighet med slutsatserna från Tammerfors ett åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål (3). I inledningen till programmet anges att ömsesidigt erkännande ”bör göra det möjligt att förstärka samarbetet mellan medlemsstater, men också att förstärka skyddet av personers rättigheter”.

(3)

Genomförandet av principen om ömsesidigt erkännande av beslut vid straffrättsliga förfaranden förutsätter att medlemsstaterna har förtroende för varandras straffrättsliga system. Omfattningen av det ömsesidiga erkännandet är i hög grad beroende av en rad parametrar, bl.a. mekanismer till skydd för misstänktas eller tilltalades rättigheter och gemensamma minimistandarder för att underlätta tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande.

(4)

Ömsesidigt erkännande av beslut vid straffrättsliga förfaranden kan bara fungera effektivt i en anda av tillit, där inte endast de rättsliga myndigheterna utan samtliga aktörer i den straffrättsliga processen likställer avgöranden av rättsliga myndigheter i andra medlemsstater med avgöranden som meddelas i den egna staten, vilket förutsätter förtroende inte bara för innehållet i den andra medlemsstatens bestämmelser, utan också för att de tillämpas korrekt.

(5)

I artikel 6 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad konventionen) och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) föreskrivs rätten till en rättvis rättegång. I artikel 48.2 i stadgan garanteras respekt för rätten till försvar. Detta direktiv respekterar dessa rättigheter och bör genomföras i enlighet därmed.

(6)

Även om samtliga medlemsstater är parter i konventionen, har erfarenheten visat att detta inte alltid räcker för att skapa tillräckligt förtroende för andra medlemsstaters straffrättsliga system.

(7)

Stärkandet av det ömsesidiga förtroendet kräver ett mer enhetligt genomförande av de rättigheter och garantier som fastställs i artikel 6 i konventionen. Det kräver också att man, genom detta direktiv och andra åtgärder, inom unionen vidareutvecklar miniminormer som fastställs i konventionen och stadgan.

(8)

Artikel 82.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt sörjer för fastställande av tillämpliga minimiregler i medlemsstaterna för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domar och rättsliga avgöranden samt polissamarbete och rättsligt samarbete i sådana straffrättsliga frågor som har en gränsöverskridande dimension. I artikel 82.2 andra stycket b anges ”personers rättigheter vid det straffrättsliga förfarandet” som ett av de områden på vilka minimiregler kan fastställas.

(9)

Gemensamma minimiregler bör leda till ökat förtroende för alla medlemsstaters straffrättsliga system, vilket i sin tur bör bidra till ett effektivare rättsligt samarbete i en anda av ömsesidigt förtroende. Sådana gemensamma minimiregler bör fastställas i fråga om tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden.

(10)

Den 30 november 2009 antog rådet en resolution om en färdplan för att stärka misstänktas och tilltalades processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden (4). Färdplanen föreskriver ett steg-för-stegförfarande och påkallar att åtgärder vidtas beträffande rätten till översättning och tolkning (åtgärd A), rätten till information om rättigheter och om åtalet (åtgärd B), rätten till juridisk rådgivning och rättshjälp (åtgärd C), rätten till kommunikation med släktingar, arbetsgivare och konsulära myndigheter (åtgärd D) och särskilda skyddsåtgärder för utsatta misstänkta eller tilltalade personer (åtgärd E).

(11)

I Stockholmsprogrammet, som antogs den 10 december 2009, välkomnade Europeiska rådet färdplanen och införlivade den i Stockholmsprogrammet (punkt 2.4). Europeiska rådet underströk att färdplanen inte är uttömmande genom att uppmana kommissionen att undersöka ytterligare processuella minimirättigheter för misstänkta och tilltalade och bedöma om andra frågor, till exempel oskuldspresumtionen, behöver diskuteras för att förbättra samarbetet på detta område.

(12)

Detta direktiv avser åtgärd A i färdplanen. Det fastställer gemensamma minimiregler att tillämpa i fråga om tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden i syfte att stärka det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna.

(13)

Detta direktiv drar nytta av kommissionens förslag till rådets rambeslut om rätt till tolkning och översättning i brottmål av den 8 juli 2009, och kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om rätt till tolkning och översättning i brottmål av den 9 mars 2010.

(14)

Rätten till tolkning och översättning för personer som inte talar eller förstår förfarandespråket följer av artikel 6 i konventionen, såsom den har tolkats i rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Detta direktiv främjar tillämpningen av denna rättighet i praktiken. Syftet med detta direktiv är därför att garantera misstänkta eller tilltalade personers rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden för att säkerställa dessa personers rätt till en rättvis rättegång.

(15)

De rättigheter som föreskrivs i detta direktiv bör även tillämpas, såsom nödvändiga uppföljningsåtgärder, på verkställandet av en europeisk arresteringsorder (5) inom de gränser som föreskrivs av detta direktiv. De verkställande medlemsstaterna bör sörja för tolkning och översättning för den eftersökta person som inte talar eller förstår förfarandespråket, och de bör stå för kostnaderna för detta.

(16)

I vissa medlemsstater har en annan myndighet än en domstol som är behörig att handlägga brottmål behörighet att utdöma påföljder avseende relativt lindriga överträdelser. Detta kan exempelvis gälla trafikförseelser som begås i stor skala och som eventuellt konstateras till följd av en trafikkontroll. I sådana situationer skulle det vara orimligt att kräva att den behöriga myndigheten säkerställer samtliga rättigheter i enlighet med detta direktiv. I de fall där medlemsstaternas lagstiftning föreskriver att en påföljd för lindriga förseelser kan beslutas av en sådan myndighet, och där en sådan påföljd kan överklagas till endomstol som är behörig att handlägga brottmål, bör detta direktiv därför endast tillämpas på förfaranden vid den domstolen till följd av ett sådant överklagande.

(17)

Detta direktiv bör säkerställa att kostnadsfritt och lämpligt språkligt stöd tillhandahålls, som möjliggör för misstänkta eller tilltalade personer som inte talar eller förstår förfarandespråket att fullt ut utöva sin rätt till försvar, och garanterar att förfarandena går rättvist till.

(18)

Misstänkta eller tilltalade bör få tolkning utan dröjsmål. När det går en viss tid innan tolkning tillhandahålls bör detta inte utgöra en överträdelse av kravet på att tolkning ska tillhandahållas utan dröjsmål, under förutsättning att den fördröjningen är skälig under de rådande omständigheterna.

(19)

Kommunikation mellan misstänkta eller tilltalade och deras försvarare bör tolkas i enlighet med detta direktiv. Misstänkta eller tilltalade bör bl.a. för sin försvarare kunna förklara sina versioner av händelserna, påpeka när de anser att ett uttalande inte är korrekt och göra sin försvarare uppmärksam på fakta som bör läggas fram till deras försvar.

(20)

För att kunna förbereda försvaret bör kommunikation mellan misstänkta eller tilltalade och deras försvarare i direkt samband med ett förhör eller en förhandling under förfarandena eller i samband med ett överklagande eller andra framställningar som görs under förfarandet, exempelvis en ansökan om frigivande mot borgen, tolkas i de fall det är nödvändigt för att garantera att förfarandena går rättvist till.

(21)

Medlemsstaterna bör se till att det finns ett förfarande eller mekanism för att klarlägga huruvida de misstänkta eller tilltalade talar och förstår det språk som används vid det straffrättsliga förfarandet och om de behöver tolk. Ett sådant förfarande eller en sådan mekanism innebär att behörig myndighet på lämpligt sätt, t.ex. genom att de misstänkta eller tilltalade tillfrågas, klarlägger huruvida de talar och förstår det språk som används vid det straffrättsliga förfarandet och huruvida de behöver tolk.

(22)

Tolkning och översättning i enlighet med detta direktiv bör tillhandahållas på de misstänktas eller tilltalades modersmål eller ett annat språk som de talar eller förstår och som möjliggör att de fullt ut kan utöva sin rätt till försvar och garanterar att förfarandena går rättvist till.

(23)

Den respekt för rätten till tolkning och översättning som föreskrivs i detta direktiv bör inte äventyra någon annan processuell rättighet som fastställs i nationell rätt.

(24)

Medlemsstaterna bör se till att det går att kontrollera om den tolkning och översättning som tillhandahålls varit tillräcklig, när de behöriga myndigheterna uppmärksammas på problem i specifika fall.

(25)

De misstänkta eller tilltalade eller den person som är föremål för förfaranden som gäller verkställighet av en europeisk arresteringsorder bör ha rätt att angripa beslut om att det inte finns något behov av tolkning, i enlighet med de förfaranden som fastställs i nationell rätt. Denna rättighet innebär inte att medlemsstaterna är skyldiga att ha ett särskilt system eller klagomålsförfarande genom vilket ett sådant beslut kan angripas, och bör inte äventyra de tidsfrister som gäller för verkställighet av en europeisk arresteringsorder.

(26)

Om tolkningens kvalitet anses vara otillräcklig för att garantera rätten till en rättvis rättegång bör de behöriga myndigheterna ha möjlighet att ersätta den utsedda tolken.

(27)

Skyldigheten att visa särskild hänsyn mot misstänkta eller tilltalade som skulle kunna befinna sig i en svag position, särskilt på grund av fysiska funktionsnedsättningar som påverkar deras förmåga att effektivt meddela sig med omvärlden, är en förutsättning för en korrekt rättskipning. Åklagare, brottsbekämpande myndigheter och rättsliga myndigheter bör därför se till att sådana personer faktiskt kan utöva de rättigheter som anges i detta direktiv, t.ex. genom att beakta varje möjlig sårbarhet som påverkar deras förmåga att följa förfarandet och göra sig förstådda och genom att vidta lämpliga åtgärder för att garantera dessa rättigheter.

(28)

När videokonferenser används för fjärrtolkning bör de behöriga myndigheterna ha möjlighet att använda sig av de verktyg som utvecklas inom ramen för europeisk e-juridik (exempelvis information om de domstolar som har videokonferensutrustning eller handböcker för detta ändamål).

(29)

Detta direktiv bör utvärderas mot bakgrund av de praktiska erfarenheter som görs. Vid behov bör det revideras för att förbättra de säkerhetsgarantier som fastställs i direktivet.

(30)

För att kunna garantera rättvisa förfaranden är det nödvändigt att väsentliga handlingar, eller åtminstone relevanta avsnitt i sådana handlingar, översätts för misstänkta eller tilltalade i enlighet med detta direktiv. Vissa handlingar bör i detta hänseende alltid betraktas som väsentliga handlingar och bör därför översättas, såsom beslut om att frihetsberöva en person, anklagelser eller åtal samt domar. Det ankommer på medlemsstaternas behöriga myndigheter att själva, på eget initiativ eller på begäran av misstänkta eller tilltalade eller deras försvarare, avgöra vilka andra handlingar som är väsentliga för att garantera att förfarandena går rättvist till och som därför också bör översättas.

(31)

Medlemsstaterna bör underlätta tillgången till nationella databaser med information om juridiska översättare och tolkar i de fall det finns sådana databaser. Särskild uppmärksamhet bör i detta sammanhang ägnas målsättningen att ge tillgång till befintliga databaser genom e-juridikportalen, i enlighet med den fleråriga handlingsplanen 2009–2013 för europeisk e-juridik av den 27 november 2008 (6).

(32)

Detta direktiv bör fastställa minimiregler. Medlemsstaterna bör ha möjlighet att utvidga de rättigheter som fastställs i detta direktiv för att tillhandahålla en högre skyddsnivå även i situationer som inte uttryckligen behandlas i detta direktiv. Skyddsnivån bör aldrig vara lägre är de normer som anges i konventionen eller stadgan, såsom dessa tolkas i rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och Europeiska unionens domstol.

(33)

De bestämmelser i detta direktiv som motsvarar rättigheter som garanteras av konventionen eller stadgan bör tolkas och tillämpas i överensstämmelse med dessa rättigheter, så som de tolkats i relevant rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och Europeiska unionens domstol.

(34)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att införa gemensamma minimiregler, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(35)

I enlighet med artikel 3 i protokoll (nr 21) om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till fördraget om Europeiska unionen och till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, har dessa medlemsstater meddelat att de önskar delta i antagandet och tillämpningen av detta direktiv.

(36)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll (nr 22) om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.