a)

De ”uppgifter som tilldelas kommissionen … i [ESM-fördraget innebär inte] något eget beslutsfattande. Dessutom binder de åtgärder som dessa två institutioner vidtar inom ramen för detta fördrag endast ESM” (1). Detta grundade tribunalen sin bedömning på utan att ens pröva verkningarna av det rättsliga utlåtande som tribunalen godtog i punktpunkt 48 om att ”kommissionen inte överlämnat den faktiska kontrollen avseende sin roll i beslutsförfarandet i enlighet med artikel 136.3 FEUF, med tillämpning av den befogenhet som kommissionen tillerkänns enligt artikel 17 FEU att agera som den [EU-]institution som är ansvarig för att säkerställa att de [akter] som ingås enligt ESM-fördraget inte strider med unionsrätten”.

b)

Det görs gällande i målet Pringle  (2), som tribunalen grundade sin bedömning på (3), att eftersom kommissionen och ECB endast binder ESM (4), har domstolen likväl i bland annat (5) punkt 164 i målet noterat att ”de uppgifter som tilldelas kommissionen i ESM-fördraget gör det dessutom möjligt för denna att, såsom föreskrivs i artikel 13.3 och 13.4 i ESM-fördraget, se till att de samförståndsavtal som sluts av ESM är förenliga med [EU-]rätten” och i punkt 174 att ”enligt artikel 13.3 i ESM-fördraget ska det samförståndsavtal som förhandlas fram med den medlemsstat som begärt ett stabilitetsstöd vara fullt förenligt med [EU-]rätten.”

c)

”Ett skadeståndsyrkande som framställs mot unionen och som enbart grundar sig på en rättsstridig akt eller ett rättsstridigt handlande som inte hänför sig till någon unionsinstitution eller dess anställda ska således avvisas (6),” tillämpades utan att göra en bedömning av klagandenas inlagor som innebar att … ECB [måste ha] agerat som en [EU-institution] eftersom ESM inte lagligen kunde utöva effektiv kontroll av tvångsåtgärderna enligt EU-rätten för att tillåta och/eller företa och/eller agera i enlighet med ’hotet’. ECB är ensam behörig att vidta nämnda tvångsåtgärder … vars effektiva kontroll inte kan överlämnas enligt EU-rätten.”

d)

”[Det] handlande som enligt sökanden har orsakat den åberopade skadan består i kommissionens underlåtenhet att agera i samband med undertecknandet av samförståndsavtalet. Samförståndsavtalet undertecknades emellertid efter värdeminskningen av sökandens insättningar… Denna värdeminskning ägde nämligen rum i samband med ikraftträdandet av [åtgärderna av den 29 mars 2013]. Tribunalen konstaterar följaktligen att sökanden inte kan anses ha visat med tillräcklig säkerhet att den skada som sökanden påstår sig ha lidit faktiskt har orsakats av den underlåtenhet som läggs kommissionen till last.” (7) Detta argument bortser från hur sökanden presenterade sitt mål, till vilket det hänvisades i punkt 41 i tribunalens dom, nämligen att ”det är villkoren för den FSF som beviljats Republiken Cypern den 26 april 2013och det sätt på vilket kommissionen och ECB framställt krav på dessa villkor som vållat sökanden den skada för vilken ersättning begärs enligt artiklarna 268 [FEUF] och 340 FEUF.” Det sätt på vilket kraven framställdes inbegrep kommissionens underlåtenhet att säkerställa att villkoren överensstämde med EU-rätten och att ECB:s hot att stoppa flödet av euro till Cypern, vilket utgjorde fortsatt agerande/underlåtenhet att agera med början den 15 mars 2013 och upphörande den 29 mars 2013 med uppfyllande av villkoren.

e)

Innehållet i samförståndsavtalet angreps på grund av att det hänvisar till ett tidigare uppfyllande av ett villkor som uppstod före värdeminskningen av sökandens insättning, vilket tribunalen underlät att bedöma som en integrerad del av förfarandet.

f)

”I fall där det handlande som påstås ha orsakat den åberopade skadan består i en underlåtenhet att agera, är det särskilt viktigt att med säkerhet fastslå att skadan verkligen har orsakats av den underlåtenhet som åberopas och inte av något annat handlande, som inte har åberopats mot unionsinstitutionen”: Portela mot kommissionen  (8). Med andra ord ”även om” (9) kommissionen agerade i enlighet med sina åtaganden för att garantera att villkoren var förenliga med EU-rätten skulle det inte ha gjort någon skillnad eftersom ”[samförståndsavtalet] undertecknades […] efter värdeminskningen av sökandens insättningar i BoC (10).” Återigen underlät tribunalen att bedöma sökandens argumentation, se bland annat d) och e) ovan.

g)

Vidare och alternativt gjorde tribunalen fel när den bedömde att samförståndsavtalet ingicks efter sänkningen av insättningarna i alla fall. För BoC skedde den sista värdeminskningen inte innan samförståndsavtalet undertecknades den 26 april 2013, utan i slutet av juni 2013.