–

Zennaro Giuseppe Legnami Sas di Zennaro Mauro & C., genom A. Santoro och A. Cevese, avvocati,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av G.M. De Socio och F. Severi, avvocati dello Stato,

–

Greklands regering, genom K. Boskovits och V. Karra, båda i egenskap av ombud,

–

Lettlands regering, genom V. Soņeca och K. Pommere, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom F. Tomat och G. Braga da Cruz, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 3 och 6 i kommissionens förordning (EU) nr 1407/2013 av den 18 december 2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse (EUT L 352, 2013, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Istituto nazionale per l’assicurazione contro gli infortuni sul lavoro (nationellt institut för försäkring mot olycksfall i arbetet, Italien) (nedan kallat INAIL) och Zennaro Giuseppe Legnami Sas di Zennaro Mauro & C. (nedan kallat bolaget Zennaro). Målet rör INAIL:s vägran att betala ut ett stöd som beviljats till förmån för bolaget Zennaro på grund av att detta stöd överstiger det tak på 200000 euro under en period av tre beskattningsår som föreskrivs i artikel 3.2 i förordning nr 1407/2013 (nedan kallat taket för stöd av mindre betydelse).

3

I skälen 3, 10, 21 och 22 i förordning nr 1407/2013 anges följande:

4

Artikel 3 i förordningen har rubriken ”Stöd av mindre betydelse”. Däri föreskrivs följande:

”1.   Stödåtgärder ska inte anses uppfylla samtliga kriterier i artikel 107.1 i fördraget och ska därför inte omfattas av anmälningsskyldigheten enligt artikel 108.3 i fördraget, om de uppfyller villkoren i denna förordning.

2.   Det totala stödet av mindre betydelse per medlemsstat till ett enda företag får inte överstiga 200000 euro under en period av tre beskattningsår.

…

4.   Stöd av mindre betydelse ska anses ha beviljats vid den tidpunkt då den lagliga rätten till stödet överfördes till företaget enligt tillämplig nationell lagstiftning oavsett dagen för utbetalning av stödet till företaget.

5.   De tak som föreskrivs i punkt 2 ska gälla oberoende av stödets form och det mål som eftersträvas … Perioden på tre beskattningsår ska fastställas på grundval av de beskattningsår som används av företaget i den berörda medlemsstaten.

6.   I samband med de tak som anges i punkt 2 ska stödet uttryckas i form av ett kontantbidrag. Alla siffror som används ska avse bruttobelopp, dvs. belopp före eventuellt avdrag för skatt eller annan avgift. Om stöd beviljas i någon annan form än som bidrag ska stödbeloppet vara lika med stödets bruttobidragsekvivalent.

Stöd som betalas ut i flera omgångar ska diskonteras till sitt värde vid den tidpunkt då det beviljas. Den ränta som ska användas för beräkningar av diskonterat värde ska vara den diskonteringsränta som gällde vid den tidpunkt då stödet beviljades.

7.   Om det relevanta tak som föreskrivs i punkt 2 överskrids på grund av att nytt stöd av mindre betydelse beviljas, kan inget av detta nya stöd omfattas av denna förordning.

…”

5

I artikel 6 i förordningen, med rubriken ”Övervakning”, anges följande:

”1.   Om en medlemsstat har för avsikt att bevilja ett företag stöd av mindre betydelse i enlighet med denna förordning, ska medlemsstaten skriftligen underrätta företaget om det planerade stödbeloppet (uttryckt som bruttobidragsekvivalent) och om stödets karaktär av stöd av mindre betydelse … Innan medlemsstaten beviljar stödet ska den från det berörda företaget få en skriftlig redogörelse eller en redogörelse i elektronisk form för allt annat stöd av mindre betydelse enligt denna förordning eller andra förordningar om stöd av mindre betydelse som mottagits under de två föregående beskattningsåren och det innevarande beskattningsåret.

2.   Om en medlemsstat har upprättat ett centralt register över stöd av mindre betydelse som innehåller fullständiga uppgifter om samtliga stöd av mindre betydelse som beviljats av myndigheter i medlemsstaten, ska punkt 1 inte längre gälla från den tidpunkt då registret omfattar en treårsperiod.

3.   En medlemsstat ska bevilja nytt stöd av mindre betydelse i enlighet med denna förordning först efter att ha kontrollerat att detta inte medför att det totala belopp av stöd av mindre betydelse som beviljas det berörda företaget når upp till en nivå som överskrider det relevanta tak som föreskrivs i artikel 3.2 och att samtliga villkor i denna förordning är uppfyllda.

4.   Medlemsstaterna ska registrera och sammanställa alla uppgifter som rör tillämpningen av denna förordning. Registren ska innehålla alla uppgifter som krävs för att det ska vara möjligt att fastställa att villkoren i denna förordning har iakttagits. Uppgifter om individuellt stöd av mindre betydelse ska bevaras under tio beskattningsår från den dag då stödet beviljades. Uppgifter om en stödordning för stöd av mindre betydelse ska bevaras i tio beskattningsår från den dag då det sista individuella stödet beviljades enligt stödordningen.

5.   Den berörda medlemsstaten ska på skriftlig begäran från kommissionen … förse kommissionen med alla upplysningar den anser sig behöva för att bedöma om villkoren i denna förordning har följts, särskilt i fråga om det totala beloppet av stöd av mindre betydelse … som ett företag har mottagit.”

6

Bolaget Zennaro bedriver verksamhet inom branschen timmer och bearbetade trävaruprodukter. Den 16 juni 2014 lämnade bolaget in en ansökan om finansiering till INAIL i syfte att erhålla ett stöd enligt det offentliga meddelandet från INAIL från år 2013, vilket avsåg ”incitament till företag för att genomföra åtgärder inom området för hälsa och säkerhet i arbetet” (nedan kallat det offentliga meddelandet).

7

I förfarandet för anbudsinfordran, som reglerades av detta meddelande, föreskrevs fyra faser, nämligen, för det första, elektronisk överföring av ansökningarna, för det andra, översändande av den dokumentation som färdigställts i ansökan, för det tredje, INAIL:s kontroll av överförda uppgifter och godkännande av ansökan och, för det fjärde, utarbetande och upprättande av en rapport som gör det möjligt att faktiskt utbetala stödet. Under den sistnämnda fasen ska företaget lämna en så kallad de minimis-deklaration som visar att det är stödberättigat för det begärda beloppet. Om företaget visar sig inte vara stödberättigat, så ska det stöd som det har beviljats dras in.

8

Genom beslut av den 30 oktober 2014 underrättade INAIL bolaget Zennaro om att projektet godkänts till ett belopp av 130000 euro. Bolaget beviljades även möjlighet att erhålla ett förskott på 65000 euro, under förutsättning att en bankgaranti först ställdes. Bolaget begärde att få erhålla detta förskott.

9

Det framkom emellertid under förfarandet att bolaget Zennaro den 1 augusti 2014, tillsammans med andra företag i tillfällig sammanslutning, av Regione Veneto (regionen Veneto, Italien) beviljats ett annat stöd på totalt 64483,91 euro, vilket utbetalats till bolaget. Dessutom hade bolaget även erhållit ytterligare en offentlig finansiering med ett belopp på 18985,26 euro. Den hänskjutande domstolen har angett att när man adderar dessa två belopp till det belopp på 130000 euro som INAIL hade beviljat så får man summan 213469,17 euro, vilket innebär att taket för stöd av mindre betydelse har överskridits.

10

I skrivelse av den 12 juni 2015 frågade bolaget Zennaro INAIL huruvida det, för att undvika ett sådant överskridande, var nödvändigt att antingen sätta ned stödbeloppet under rapportens upprättande eller lägga fram en variant av projektet i syfte att minska det planerade projektets belopp och följaktligen stödbeloppet.

11

Eftersom bolaget Zennaro inte erhöll något svar på denna skrivelse valde det, genom e-postmeddelande av den 12 augusti 2015, den andra lösningen och presenterade en variant av projektet till INAIL som minskade den totala kostnaden till 171386,40 euro, vilket följaktligen minskade stödbeloppet till 111401,16 euro.

12

I beslut av den 5 oktober och av den 18 november 2015 förklarade INAIL, samtidigt som man angav att varianten av projektet var tillåten ur teknisk synvinkel, att man inte kunde bevilja bolaget Zennaro delvis finansiering. Bolaget var tvunget att helt avstå från den tidigare finansieringen för att kunna beviljas senare finansiering. I det andra beslutet angav INAIL att ”stödet endast kan utbetalas under förutsättning att företaget avstår från det tidigare stöd som beviljats av en annan enhet”.

13

Bolaget Zennaro väckte då talan vid Tribunale amministrativo regionale per il Veneto (Regionala förvaltningsdomstolen i Veneto, Italien) och yrkade att beslutet av den 18 november 2015 skulle upphävas.

14

Genom ett bestyrkt e-postmeddelande av den 27 april 2016 översände bolaget Zennaro handlingar till INAIL som visade att bolaget hade avstått från det stöd som hade utbetalats av regionen Veneto, med ett belopp på 15000 euro, och att detta belopp hade överförts till de övriga medlemmarna i den tillfälliga sammanslutningen, varför bolaget ansåg att det erhållna statliga stödet inte översteg taket för stöd av mindre betydelse.

15

Genom beslut av den 6 juni 2016 bekräftade INAIL att det inte var möjligt att utbetala det begärda stödet. Som motivering angavs att summan av de tre offentliga stöden översteg taket för stöd av mindre betydelse och att en delvis utbetalning av stödet skulle strida mot artikel 3.7 i förordning nr 1407/2013. INAIL förklarade att man beaktat de omständigheter som styrker avståendet från det redan beviljade regionala stödet och att detta stöd omfördelats till de övriga medlemmarna i den tillfälliga sammanslutningen. INAIL menade emellertid att detta saknar betydelse, varvid man preciserade att ”det inte förefaller som om detta företag har avstått från det stöd som tidigare erhållits och återbetalat detta till den enhet som hade betalat ut stödet samt att omfördelning av stödet mellan medlemmarna i den tillfälliga sammanslutningen saknar relevans”. Av dessa skäl begärde INAIL återbetalning av det förskott på 65000 euro som redan hade betalats, vid äventyr av att bankgarantin skulle tas i anspråk.

16

Den 26 juni 2016 yrkade bolaget Zennaro, med angivande av ytterligare grunder, att INAIL:s beslut av den 6 juni 2016 skulle upphävas.

17

Genom dom av den 7 september 2016 biföll Tribunale amministrativo regionale per il Veneto (Regionala förvaltningsdomstolen i Veneto) bolaget Zennaros talan med hänvisning till det yttrande som avgetts av Europeiska kommissionens generaldirektorat för konkurrens (GD Konkurrens) som svar på en fråga som bolaget Zennaro hade ställt angående tolkningen av artikel 3.7 i förordning nr 1407/2013. I sitt svar angav GD Konkurrens att stödet kunde minskas proportionellt av den offentliga enhet som ansvarar för utbetalningen av stödet, för att iaktta taket för stöd av mindre betydelse, och att det ankom på de nationella myndigheterna att välja det alternativ de föredrar, eftersom de två lösningarna – det vill säga proportionell minskning eller möjlighet att avstå från stödet i dess helhet – teoretiskt sett båda var förenliga med denna förordning.

18

Enligt den hänskjutande domstolen kunde ”[INAIL:s] tolkning av artikel 3.7 i förordning nr 1407/2013, enligt vilken det inte var tillåtet att minska finansieringen till att endast omfatta den del av stödet som överstiger det tak på 200000 euro som fastställts i nämnda förordning, trots att den teoretiskt sett är förenlig med unionslagstiftningen om stöd av mindre betydelse, accepteras och tillämpas i det aktuella fallet om så uttryckligen hade föreskrivits i [det offentliga meddelandet]”, särskilt i syfte att skydda deltagarnas berättigade förväntningar. Domstolen ansåg således att de inskränkningar som INAIL förespråkade tvärtom var oförutsebara med hänsyn till de kriterier som anges i det offentliga meddelandet och att de kunde ”lämnas utan avseende med hänvisning till en tolkning av unionslagstiftningen som är mindre restriktiv i formellt hänseende och som ligger mer i linje med syftet med [det offentliga meddelandet], nämligen att ’uppmuntra företagen att genomföra projekt för att förbättra hälso- och säkerhetsnivån på arbetsplatsen’”.

19

INAIL överklagade domen till Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien).

20

INAIL har, med stöd av bland annat bestämmelserna i artikel 3.2,.3.4 och 3.7 i förordning nr 1407/2013, gjort gällande att stöd av mindre betydelse ska anses ha beviljats vid den tidpunkt då företaget får laglig rätt till stödet, oberoende av om det faktiskt har utbetalats. Dessa bestämmelser innehåller tvingande krav som är direkt tillämpliga i den nationella rättsordningen. Följaktligen borde det kontrolleras huruvida taket för stöd av mindre betydelse iakttagits vid tidpunkten då stödet beviljades, det vill säga i förevarande fall under ansökningsfasen. Eventuella korrigeringar från sökandens sida ska således göras under denna fas.

21

Bolaget Zennaro har bestritt den tolkning som INAIL förordar. Bolaget hävdar för det första att bestämmelserna i det offentliga meddelandet är de enda som är tillämpliga, eftersom det framgår av artikel 3.4 i förordning nr 1407/2013 att det är ”enligt tillämplig nationell lagstiftning” som det ska fastställas vid vilken tidpunkt ”den lagliga rätten till stödet överfördes till företaget”. Bolaget Zennaro har för det andra gjort gällande att artikel 6.5 i denna förordning, som avser en medlemsstats skyldighet att till kommissionen lämna all den information som kommissionen anser vara nödvändig, omfattar allt stöd som faktiskt har uppburits av företaget, och inte endast det stöd som beviljats på grundval av det första beslutet om beviljande. För det tredje anser bolaget Zennaro att bestämmelserna om stöd av mindre betydelse inte har antagits för att bestraffa företagen, utan för att minska den administrativa bördan i fall av stöd till ett begränsat belopp, och att den strikta tolkning som föreslagits av INAIL skulle leda till bestämmelserna tillämpas på ett sätt som är bestraffande och som strider mot deras syfte.

22

Den hänskjutande domstolen anser att båda de tolkningar som parterna i målet vid den nationella domstolen har föreslagit kan godtas. Den tolkning som INAIL förespråkar underlättar att förfarandet genomförs på ett smidigt sätt, eftersom villkoren för att få tillgång till stödet prövas enbart vid den tidpunkt då ansökan beviljas. Den tolkning som bolaget Zennaro förespråkar gör det lättare för fler sökande att uppfylla villkoren för att få stöd, och detta även för konkurrenter som ännu inte är säkra på att de kommer att tillåtas delta i förfarandet och därför inte kan ändra sin ansökan, vid äventyr av att överskrida taket. Det skulle nämligen vara svårare att hantera eventuella ändringar i ansökan om stöd om sådana kunde göras under utredningsfasen, eftersom den rangordning mellan de sökande som dittills gällt skulle påverkas av detta.

23

Vad gäller de relevanta bestämmelserna i förordning nr 1407/2013 har den hänskjutande domstolen till att börja med påpekat att artikel 3.4 i denna förordning, enligt vilken stöd ska anses ”ha beviljats vid den tidpunkt då den lagliga rätten till stödet överfördes till företaget … oavsett dagen för utbetalning av stödet …” inte förefaller vara oförenlig med en processordning enligt vilken en första fas för godkännande åtföljs av en mer utförlig utredning, efter vilken rätten till stödet slutligen kan anses ha ”överförts”. I samma bestämmelse preciseras det att med uttrycket att ett stöd ”beviljas” ska förstås att detta har skett ”enligt tillämplig nationell lagstiftning”, vilket tyder på att denna ordning kan uppfyllas enligt olika ärendebehandlingsscheman, vilka inte är fastställda i förväg. Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att enligt artikel 6.3 i nämnda förordning ska stödet betalas ut efter det att man kontrollerat huruvida taket för stöd har iakttagits, vilket även kan leda till slutsatsen att det är först efter en sådan kontroll som rätten att uppbära bidraget slutgiltigt har ”överförts”. Slutligen framgår det av ordalydelsen i artikel 6.1 sista meningen i samma förordning, särskilt av hänvisningen till ”annat stöd av mindre betydelse … som företaget fått”, att förklaringen ska innehålla en uppräkning av allt stöd som erhållits. Det är viktigt att avgöra huruvida beslutet att avstå från ett tidigare stöd nödvändigtvis måste ha fattats innan det faktiskt har betalats ut.

24

Mot denna bakgrund beslutade Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

25

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 3 och 6 i förordning nr 1407/2013 ska tolkas så, att ett företag, vars etableringsmedlemsstat avser att bevilja det ett stöd av mindre betydelse som, på grund av tidigare stöd, får det totala stödbelopp som beviljats detta företag att överskrida taket för stöd av mindre betydelse, fram till dess att stödet faktiskt betalas ut, kan välja mellan att motta ett lägre belopp eller att helt eller delvis avstå från tidigare redan mottagna stöd, för att inte överskrida detta tak.

26

Det ska dels påpekas att artiklarna 3 och 6 i förordning nr 1407/2013 måste läsas tillsammans med förordningen i dess helhet, vilken syftar till att bevilja undantag för statligt stöd till ett begränsat belopp från regeln om att stöd ska anmälas till kommissionen före genomförandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2018, ZPT, C‑518/16, EU:C:2018:126, punkterna 50 och 51).

27

Av detta följer att både artikel 3 i denna förordning, som har till syfte att definiera stöd av mindre betydelse, vilka ska behandlas på ett sätt som avviker från den i fördraget föreskrivna principen om förbud mot stöd, och artikel 6 i nämnda förordning, som avser den kontroll som medlemsstaterna ska göra vid beviljandet av ett sådant stöd, ska tolkas restriktivt.

28

Det ska vidare påpekas att vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska inte bara lydelsen beaktas, utan också det sammanhang som bestämmelsen ingår i och de mål som eftersträvas med den rättsakt som bestämmelsen ingår i (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 oktober 2019, BGL BNP Paribas, C‑548/18, EU:C:2019:848, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

29

Vad för det första gäller lydelsen av de aktuella bestämmelserna i förordning nr 1407/2013 ska det till att börja med understrykas att det i artikel 3.7 i denna förordning anges att om ”det relevanta [taket] … överskrids på grund av att nytt stöd av mindre betydelse beviljas, kan inget av detta nya stöd omfattas av [förordning nr 1407/2013]”. Det följer av ordalydelsen i denna bestämmelse att den tidpunkt vid vilken det ska bedömas huruvida det sammanlagda beloppet av stöd av mindre betydelse överstiger taket för stöd av mindre betydelse är tidpunkten för ”beviljandet” av stödet.

30

Vidare framgår det även av lydelsen i artikel 3.4 i förordning nr 1407/2013 att stöd av mindre betydelse ska anses ha beviljats ”vid den tidpunkt då den lagliga rätten till stödet överfördes till företaget enligt tillämplig nationell lagstiftning oavsett dagen för utbetalning av stödet till företaget”.

31

Enligt fast rättspraxis ankommer det härvid på den hänskjutande domstolen att, på grundval av tillämplig nationell rätt, fastställa vid vilken tidpunkt stödet ska anses ha beviljats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2013, Magdeburger Mühlenwerke, C‑129/12, EU:C:2013:200, punkterna 40 och 41, och dom av den 6 juli 2017, Nerea, C‑245/16, EU:C:2017:521, punkterna 32 och 33).

32

I samband härmed ska den nationella domstolen beakta samtliga villkor som uppställs i nationell rätt för att det aktuella stödet ska beviljas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2013, Magdeburger Mühlenwerke, C‑129/12, EU:C:2013:200, punkt 41).

33

I förevarande fall ankommer det följaktligen på den hänskjutande domstolen att fastställa datumet för beviljandet av det stöd som är aktuellt i det nationella målet på grundval av bestämmelserna i det offentliga meddelandet och, i förekommande fall, de nationella bestämmelser som är tillämpliga på detta stöd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2013, Magdeburger Mühlenwerke, C‑129/12, EU:C:2013:200, punkt 40, och dom av den 6 juli 2017, Nerea, C‑245/16, EU:C:2017:521, punkt 32).

34

Det ska i detta avseende preciseras att även om svaret på frågan vilken dag ett stöd ska anses ha beviljats kan variera beroende på vilket slags stöd det är fråga om, eftersom ett stöd inte kan beviljas enligt en flerårig stödordning, kan det, i enlighet med domstolens praxis, inte anses ha beviljats vid tidpunkten för utbetalningen av stödet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 december 2011, France Télécom/kommissionen, C‑81/10 P, EU:C:2011:811, punkt 82).

35

Vad för det andra gäller bestämmelserna i artikel 6 i förordning nr 1407/2013 om den kontroll som medlemsstaterna ska utöva för att se till reglerna om kumulering iakttas, ska det påpekas att artikel 6.2 i denna förordning – i vilken det föreskrivs att om en medlemsstat har upprättat ett centralt register över stöd av mindre betydelse som innehåller uppgifter om samtliga stöd som beviljats av myndigheter i medlemsstaten, så ska artikel 6.1 i nämnda förordning inte längre gälla – inte är tillämplig i det nationella målet. Republiken Italien upprättade nämligen inte ett centralt register över stöd av mindre betydelse förrän den 12 augusti 2017, det vill säga efter det att den aktuella ansökan om stöd ingavs.

36

Vad vidare gäller artikel 6.1 och 6.3 i förordning nr 1407/2013 föreskrivs i dessa bestämmelser att ”[i]nnan medlemsstaten beviljar stödet ska den från det berörda företaget få en … redogörelse … för allt annat stöd av mindre betydelse … som mottagits under de två föregående beskattningsåren och det innevarande beskattningsåret”. I samtliga språkversioner utom den italienska anges vidare att ”[e]n medlemsstat ska bevilja nytt stöd av mindre betydelse … först efter att ha kontrollerat att detta inte medför att det totala belopp av stöd av mindre betydelse som beviljas det berörda företaget når upp till en nivå som överskrider [taket för stöd av mindre betydelse]”. Det framgår således tydligt av dessa bestämmelser att den kontroll som medlemsstaterna ska utöva för att se till reglerna om kumulering iakttas ska äga rum ”innan medlemsstaten beviljar stödet”.

37

Denna tolkning motsägs inte av den omständigheten att det endast är i den italienska språkversionen av punkt 3 i denna artikel som det anges att en medlemsstat ”betalar ut” (eroga) ett nytt stöd, medan det i alla andra språkversioner används ett verb som på italienska motsvarar verbet ”bevilja” (concedere). Enligt fast rättspraxis ska, i händelse av bristande överensstämmelse mellan språkversionerna av en unionsrättslig text, den aktuella bestämmelsen nämligen tolkas med hänsyn till bland annat systematiken i de föreskrifter i vilka den ingår (dom av den 14 maj 2019, M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus), C‑391/16, C‑77/17 och C‑78/17, EU:C:2019:403, punkt 88 och där angiven rättspraxis). I skälen 21 och 22 i nämnda förordning – i vilka det i huvudsak hänvisas till punkterna 1 och 3 i denna artikel 6 – används i den italienska språkversionen uttrycken aiuti concessi (”beviljade stöd”) och prima di concedere (”före beviljandet”). Skillnaden mellan de olika språkversionerna av artikel 6.3 i förordning nr 1407/2013 beror följaktligen på en felaktig översättning i den italienska språkversionen av denna bestämmelse.

38

Vad för det andra gäller det sammanhang i vilket artiklarna 3 och 6 i förordning nr 1407/2013 ingår, konstaterar domstolen att denna förordning inte innehåller några bestämmelser enligt vilka de sökande företagen i förekommande fall kan ändra sin ansökan om stöd genom att minska stödbeloppet eller genom att avstå från tidigare stöd, för att iaktta taket för stöd av mindre betydelse.

39

Eftersom beviljandet av stöd i enlighet med artikel 3.4 i denna förordning regleras av tillämplig nationell lagstiftning, har medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i hur de utformar sina förfaranden för beviljande av sådant stöd.

40

Domstolen konstaterar att det i skäl 21 i nämnda förordning anges att medlemsstaterna, i enlighet med den samarbetsprincip som fastställs i artikel 4.3 FEU, bör underlätta efterlevnaden av reglerna om statligt stöd ”genom att införa de verktyg som krävs för att säkerställa att det sammanlagda stöd av mindre betydelse som beviljas ett enda företag på grundval av regeln om stöd av mindre betydelse inte överskrider det fastställda taket”.

41

För det tredje ska det, när det gäller målen med förordning nr 1407/2013, påpekas att bestämmelserna om stöd av mindre betydelse syftar till att minska den administrativa bördan för företag, kommissionen och medlemsstaterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 mars 2002, Italien/kommissionen, C‑310/99, EU:C:2002:143, punkt 94), med utgångspunkt i principen, vilken det erinras om i skäl 3 i förordningen, att stöd till ett belopp som inte överstiger taket för stöd av mindre betydelse inte kan anses påverka handeln mellan medlemsstaterna och inte anses snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen.

42

Med beaktande av dessa syften påverkar den möjlighet som medlemsstaterna har att ge de stödsökande företagen rätt att ändra sin ansökan om stöd fram till dess att stödet beviljas, på så sätt att det belopp som ansökan avser minskas eller genom att de avstår från tidigare stöd som redan erhållits, inte handläggningen av deras ansökan, eftersom kontrollen huruvida villkoren för att erhålla stöd vad gäller iakttagandet av taket för stöd av mindre betydelse är uppfyllda sker först i samband med att stödet beviljas. I motsats till vad bolaget Zennaro samt den italienska och den grekiska regeringen har gjort gällande, kan den omständigheten att det är omöjligt för dessa företag att ändra sin ansökan om stöd efter att ett nytt stöd har beviljats inte i sig utgöra en ”bestraffning” gentemot de aktuella företagen.

43

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 3 och 6 i förordning nr 1407/2013 ska tolkas så, att ett företag, vars etableringsmedlemsstat avser att bevilja det ett stöd av mindre betydelse som, på grund av tidigare stöd, får det totala stödbelopp som beviljats detta företag att överskrida taket för stöd av mindre betydelse, fram till dess att stödet faktiskt betalas ut, kan välja mellan att motta ett lägre belopp eller att helt eller delvis avstå från tidigare redan mottagna stöd, för att inte överskrida detta tak.

44

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 3 och 6 i förordning nr 1407/2013 ska tolkas så, att ett företag som ansöker om stöd kan ändra sin ansökan om stöd genom att minska det stödbelopp som söks eller genom att avstå från tidigare stöd som redan erhållits, för att inte överskrida taket för stöd av mindre betydelse, trots att en sådan möjlighet inte föreskrivs i lagstiftningen i den medlemsstat där företaget är etablerat.

45

Denna fråga kräver uppenbarligen ett svar som är nära knutet till svaret på den första frågan. För det första innehåller förordning nr 1407/2013, såsom har konstaterats i punkt 38 ovan, inte några bestämmelser enligt vilka de sökande företagen i förekommande fall kan ändra sin ansökan om stöd genom att minska stödbeloppet eller genom att avstå från tidigare stöd, för att iaktta taket för stöd av mindre betydelse, och denna förordning ålägger således inte medlemsstaterna någon sådan skyldighet. För det andra kan medlemsstaterna, såsom framgår av punkterna 42 och 43 i förevarande dom, tillåta de sökande företagen att ändra sin ansökan om stöd för att förhindra att beviljandet av ett nytt stöd av mindre betydelse får det totala stödbelopp som beviljas dessa företag att överskrida taket för stöd av mindre betydelse, när sådana ändringar vidtas innan stödet av mindre betydelse beviljas.

46

Den andra frågan ska således besvaras enligt följande. Artiklarna 3 och 6 i förordning nr 1407/2013 ska tolkas så, att medlemsstaterna inte är skyldiga att tillåta de stödsökande företagen att ändra sin ansökan om stöd innan stödet beviljas, för att inte överskrida taket för stöd av mindre betydelse. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma de rättsliga följderna av att företagen inte har någon möjlighet att göra sådana ändringar, varvid det ska preciseras att ändringarna endast kan göras innan ett stöd av mindre betydelse beviljas.

47

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande: