1.

Är det, för att motivera rätt till skadeersättning enligt artikel 82.1 i förordning (EU) 2016/679 (1) (allmän dataskyddsförordning) (nedan kallad dataskyddsförordningen), tillräckligt att en bestämmelse som skyddar sökanden har åsidosatts, eller krävs det, utöver att bestämmelserna som sådana har åsidosatts, att sökanden har lidit ytterligare skada?

2.

Krävs det enligt unionsrätten en skada av viss betydelse för att motivera rätt till ersättning för immateriell skada enligt artikel 82.1 i dataskyddsförordningen?

3.

Särskilt önskas svar på följande fråga: Är det, för att motivera rätt till ersättning för immateriell skada enligt artikel 82.1 i dataskyddsförordningen, tillräckligt att sökanden befarar att hans eller hennes personuppgifter har kommit i händerna på tredje part till följd av överträdelser av bestämmelserna i dataskyddsförordningen, men detta inte kan styrkas?

4.

Är det förenligt med unionsrätten att den nationella domstolen, när den beräknar ersättningen för immateriell skada enligt artikel 82.1 i dataskyddsförordningen, åberopar de kriterier i artikel 83.2 andra meningen i dataskyddsförordningen som gäller endast för sanktionsavgifter?

5.

Ska beloppet för rätt till ersättning för immateriell skada enligt artikel 82.1 i dataskyddsförordningen också beräknas med hänsyn till att omfattningen av den rätt till ersättning som utdöms kan ha avskräckande verkan och/eller att en ”kommersialisering” (ett kalkylerat accepterande av sanktionsavgifter eller betalning av sanktionsavgifter eller skadeersättning) av överträdelser kan hindras?

6.

Är det förenligt med unionsrätten att, när ersättningen för immateriell skada enligt artikel 82.1 i dataskyddsförordningen beräknas, samtidigt beakta överträdelser av nationella bestämmelser som syftar till att skydda personuppgifter och som emellertid inte är delegerade rättsakter eller genomförandeakter eller nationell lagstiftning, vilka har antagits i enlighet med den aktuella förordningen för att förtydliga bestämmelser i denna förordning?