28.6.2018

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 227/1

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Lärdomar som dragits för att undvika åtstramningspolitikens svåra följder i EU

(yttrande på eget initiativ)

(2018/C 227/01)

Föredragande:

José Custódio LEIRIÃO

Beslut av EESK:s plenarförsamling	21.1.2016
Rättslig grund	Artikel 29.2 i arbetsordningen
	Yttrande på eget initiativ
Ansvarig facksektion	Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning
Antagande av facksektionen	29.1.2018
Antagande vid plenarsessionen	14.2.2018
Plenarsession nr	532
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	177/26/18

Inledning

Yttrandet innehåller synpunkter som framförts av företrädare för organisationer i det civila samhället och arbetsmarknadens parter som ingår i de ekonomiska och sociala råden i de tre berörda medlemsstaterna (Grekland, Irland och Portugal) under en rad studieresor som EESK gjort till dessa länder. Syftet var att få förståelse för, och notera, synpunkter från personer som bevittnar och upplever den negativa inverkan på den sociala dimensionen, näringslivet, dialogen mellan arbetsmarknadens parter och dialogen med det civila samhället av den åtstramningspolitik som trojkan ålagt.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Den första lärdomen från krisen var att euroområdet inte var rustat att hantera den finansiella krisen. EESK välkomnar därför kommissionens mål att reformera viktiga aspekter av euron genom att överge åtstramningspolitiken och fördjupa den ekonomiska och monetära unionen. EESK anser att detta är förutsättningarna för att en stor europeisk koalition ska kunna fortsätta att bygga en gemensam europeisk framtid och återfå alla européers förtroende.

1.2

Anpassningsprogrammens utformning har lett till ett antal inkonsekvenser på olika nivåer, bland annat i fråga om samordningen och förbindelserna mellan de tre partnerna i trojkan – Internationella valutafonden (IMF), Europeiska kommissionen och Europeiska centralbanken (ECB) – vad gäller planeringen, omfattningen och föregripandet av potentiella risker som uppstår till följd av krisen. Vidare har inte alltid lärdomar från tidigare kriser beaktats eller kunnat tillämpas i det nya gemensamma valutaområdet, och det råder en viss obalans mellan IMF:s mekanismer och euroområdets makroekonomiska politiska instrument. Samtidigt som den noterar IMF:s sakkunskap rekommenderar kommittén att EU:s institutioner i framtida krissituationer som påverkar EU-medlemsstater ensamma bör ansvara för att utveckla och genomföra anpassningsprogrammen. Om det är nödvändigt att inrätta partnerskap med externa institutioner för att hantera krisen måste EU och euroområdet inta en ledarposition och agera i linje med ”europeiska värderingar” och stärka den befintliga sociala dialogen och de medborgerliga och sociala rättigheterna i EU. Framtida kriser måste hanteras på ett sätt som skapar bättre balans mellan finanspolitiska och sociala mål och insatser för att åstadkomma kvalitetsförbättringar i näringslivet.

1.3

Krisen och de anpassningsprogram som tillämpats i de tre medlemsstaterna har lett till en ekonomisk, finansiell och social situation som i vissa fall har kastat länderna 20 år bakåt i tiden och orsakat permanent skada – eller skada som endast kan åtgärdas på mycket lång sikt – när det gäller ländernas produktionsfaktorer och arbetsmarknadens funktion. Kommittén uppmanar kommissionen att utarbeta kompletterande program för ekonomisk och social återhämtning, som ska börja tillämpas samtidigt som eller i slutet av ett anpassningsprogram för att garantera en snabb återgång till den mest konkurrenskraftiga nivån för att åstadkomma konvergens.

1.4

Kommissionen bör återigen fokusera på europeiska solidariska värderingar och vidta omedelbara extraordinära åtgärder för att hjälpa de mest missgynnade personerna, som lever i extrem fattigdom och saknar tillfredsställande kost, logi, hälso- och sjukvård och hjälp med att köpa läkemedel. EESK rekommenderar att man inrättar ett målinriktat program för social återhämtning, med uppgift att bedriva verksamhet i de länder som är eller har varit föremål för anpassningsprogram. Detta stödprogram bör följa principerna för den europeiska pelaren för sociala rättigheter, som nyligen antogs av EU och infördes i de tre medlemsstaterna i fråga.

1.5

Åtstramningspolitikens genomförande har lett till en dramatisk ökning av antalet människor i fattigdom (oavsett om de är arbetstagare, arbetslösa eller personer som uppges stå utanför arbetsmarknaden eller vara hemlösa). EESK uppmanar kommissionen att så fort som möjligt utarbeta en europeisk strategi för att utrota fattigdomen i EU och integrera hemlösa, med den finansiering som krävs för att dels bygga upp lämpliga mottagningsstrukturer, dels förvalta särskilda utbildningsprogram som ger människor arbetsrelaterade färdigheter som motsvarar möjligheter inom både den offentliga sektorn (kommunerna) och den privata sektorn. Det är också mycket viktigt att utarbeta en plan tillsammans med medlemsstaterna för att hjälpa överskuldsatta företag och privatpersoner som inte kan betala av sina lån och se till att de inte kommer på ekonomiskt obestånd och fråntas sina hem.

1.6

Inom euroområdet bestraffar stabilitets- och tillväxtpaktens bestämmelser, förfarandet vid alltför stora underskott och finanspakten – samt den åtstramningspolitik de har gett upphov till – allvarligt länder som fortfarande lider av krisens återverkningar genom att de förhindrar ökade offentliga investeringar och stöd till skapande av arbetstillfällen inom den privata sektorn, eftersom de skulle bli föremål för stränga påföljder och viten vid underlåtenhet att följa reglerna. Denna situation har ökat skillnaderna inom EU och får de fattiga länderna att bli ännu fattigare eftersom de fastnar i en ”ond cirkel” på grund av dessa inskränkningar. EESK rekommenderar att Lissabonfördraget reformeras genom att man sätter strategier för ekonomiskt samarbete och tillväxt, och även solidariteten, i centrum och ser dessa som verkliga alternativ till en restriktiv åtstramningspolitik. EESK föreslår också att man undersöker om den gyllene regeln för offentliga investeringar skulle kunna vara ett lämpligt instrument för att främja offentliga investeringar i euroområdet och skapa garantier inte bara för tillväxt, nya arbetstillfällen, entreprenörskap och nya färdigheter som är nödvändiga för framtidens arbete, utan också för rättvisa mellan generationerna för att garantera att de offentliga finanserna är hållbara på lång sikt och att skattebördan fördelas på ett sätt som inte bara är rättvist mellan olika generationer utan också beaktar skillnader i sociala och ekonomiska förutsättningar så att en grupp inte överbelastas till förmån för en annan.

1.7

De senaste två åren har arbetslöshetssiffrorna förbättrats i EU som helhet, och framför allt i de medlemsstater som omfattas av anpassningsprogrammen. Det är i detta sammanhang viktigt att påpeka att det inte bara är den ekonomiska tillväxten som är orsaken till detta, utan även det faktum att hundratusentals arbetstagare har flyttat utomlands och att det har skett en snabb ökning i antalet personer som måste arbeta deltid. Förekomsten av ekonomisk och materiell fattigdom på olika nivåer fortsätter dock att öka på grund av lägre löner och de nya arbetstillfällenas osäkra anställningsförhållanden. Även om fler arbetstillfällen har skapats inom verksamheter med koppling till turism och på andra relaterade områden med låga kompetenskrav har detta varken förbättrat konkurrenskraften eller skapat ökat mervärde. EESK rekommenderar att man ställer särskilda medel till förfogande för att avsätta ytterligare resurser till att skapa arbetstillfällen inom hälso- och sjukvården och de sektorer där kompetensflykten har varit allra störst (naturvetenskap, programmering, ny teknik, ingenjörsvetenskap och medicin) för att uppmuntra dem som har flyttat utomlands att återvända till sina ursprungsländer.

1.8

Digitalisering, automatisering och artificiell intelligens leder till genomgripande förändringar när det gäller ekonomi, arbetsmarknad (bland annat nya arbetsformer), kompetens och samhälle, och utgör en utmaning för strukturerna (inklusive de automatiska stabilisatorerna). Som en konsekvens av detta kommer ett oförutsebart antal människor att tvingas sälla sig till de redan utslagnas skara. EESK rekommenderar att man fortsätter att undersöka de nuvarande idéerna om att inrätta ett allmänt grundläggande europeiskt arbetslöshetsförsäkringssystem. Man bör också undersöka möjligheten att fastställa EU-omfattande miniminormer för de nationella arbetslöshetsförsäkringssystemen för att ta itu med denna utmaning på ett effektivt sätt och garantera ett anständigt socialt skydd för alla under hela deras arbetsliv (från 15 till 65 års ålder). När det gäller frågan om utrotning av fattigdom bör kommissionen också införa en minimiinkomst samt anta en europeisk strategi och åta sig att se till att ingen hamnar på efterkälken.

1.9

Framtida anpassningsprogram bör återspegla alla frågor och intressen som tas upp inom ramen för dialogen mellan arbetsmarknadens parter och dialogen med det civila samhället, med deltagande av organisationer i det civila samhället. EESK uppmanar kommissionen att skapa ekonometriska modeller med ett mänskligt ansikte som inbegriper parametrar för att skydda den sociala dimensionen och stödja företagen, för att därigenom uppnå två målsättningar: socialt välbefinnande och en löpande kvalitativ förnyelse inom näringslivet. Arbetsmarknadens parter och det civila samhällets företrädare måste ingå i programmets övervaknings- och utvärderingspanel, på jämställd fot med företrädare för EU, ECB och övriga organ, så att man kan utnyttja den konstruktiva roll som det civila samhället spelar och förebygga att den ekonomiska och sociala modellen undergrävs, vilket inträffade i de undersökta fallen. Alla institutioner som utarbetar, övervakar och utvärderar anpassningsprogrammen måste stå under demokratisk kontroll (till exempel av de nationella parlamenten). Utvärdering och kontroll bör ske var sjätte månad eller enligt en annan tidsplan som anses lämplig för att undvika irreparabla skador och möjliggöra korrigeringar i god tid. Uppsättningen makroekonomiska uppföljningsindikatorer bör inbegripa en social resultattavla som fokuserar på andra faktorer än BNP, vilken ska uppdateras i linje med den europeiska pelaren för sociala rättigheter.

1.10

Statsskulden i de tre medlemsstaterna har ökat astronomiskt och räntebetalningarna inverkar hämmande och blockerar offentliga investeringar i ekonomisk utveckling och minskar investeringarna i socialt skydd, hälso- och sjukvård, utbildning, pensioner, arbetslöshetsersättning och stöd till dem som är mest missgynnade och marginaliserade. Dessa medlemsstater, med undantag av Irland, är fortfarande kraftigt skuldsatta, och situationen förvärras av spekulationen på finansmarknaderna. EESK rekommenderar att kommissionen sätter denna fråga överst på dagordningen och följer upp slutsatserna från högnivågruppen om ömsesidigt ansvar för skulder och skuldinstrument noterade i euro, som tillsattes av kommissionen i juli 2013. EESK välkomnar också ECB:s program för kvantitativa lättnader, som innebär att ECB köper upp medlemsstaters statsskulder, vilket har utgjort ett väsentligt och avgörande bidrag till den ekonomiska återhämtningen och förvaltningen av den offentliga skulden i de medlemsstater som är föremål för anpassningsprogram.

1.11

EU-projektet närmar sig slutet av sitt 60:e år och står inför stora utmaningar som ger upphov till tvivel om dess framtid, bland annat konsekvenserna av brexit. En av orsakerna till den klyfta som uppstått mellan det civila samhället och kommissionens styrande organ är att EU har misslyckats med att leva upp till medborgarnas förväntningar i fråga om ekonomisk konvergens och tillväxt för alla. I vissa fall kan den senaste tidens tillväxt förefalla stabil, men euroområdet som helhet kastades tio år tillbaka i tiden och det var inte förrän år 2015 som BNP återgick till nivån år 2008 – det vill säga före krisen. EESK ser ett behov av ett pragmatiskt och ambitiöst initiativ för att reformera den ekonomiska och monetära unionen i syfte att göra den mer motståndskraftig och medborgarvänlig. En sådan reform kräver en bättre samordning av den ekonomiska politiken som sammanför båda områdena på ett intelligent sätt, med hänsyn till att politiken i norra och centrala Europa bygger mer på konkurrenskraftiga marknadsregler medan den i södra Europa bygger på större solidaritet, riskdelning och integration. Utöver detta bör det inte vara möjligt för EU att avstå från gemensam solidaritet, i synnerhet i extrema situationer såsom fattigdom och ojämlikhet i fråga om löner och migrationshantering, och det bör inte heller vara möjligt för varje medlemsstat att agera efter eget tycke och smak.

1.12

Kreditvärderingsinstituten bidrog i hög grad till att förvärra statsskuldkrisen. Deras trovärdighet kan ifrågasättas med tanke på att banken Lehman Brothers, när den gick i konkurs i början av finanskrisen i Förenta staterna 2008, fick behålla högsta kreditbetyg ända fram till tidpunkten för konkursen. EESK anser att kommissionen bör sträva efter att inrätta ett oberoende internationellt organ med uppgift att kontrollera att de utvärderingar som görs är trovärdiga och opartiska. Den bör också främja inrättandet av ett europeiskt kreditvärderingsinstitut.

1.13

Kommittén anser att framtida kriser i Europeiska unionen bör hanteras genom att man eftersträvar en bättre balans mellan finanspolitiska och sociala mål, och att man inte bara tillämpar en rent makroekonomiska strategi mot obalanser, utan också beaktar andra frågor såsom inkomst- och förmögenhetsklyftor, fattigdomsminskning, ett starkt och konkurrenskraftigt näringsliv, tillväxt och sysselsättning för alla, klimatförändringar, kvinnors deltagande på arbetsmarknaden och korruption. Vi måste tänka och agera utifrån förutsättningen att människorna och människornas liv har företräde framför underskott.

2.   Allmän inledning

2.1

Den finansiella krisen i Grekland, Irland och Portugal var en fortsättning på den kris som uppstod i Förenta staterna, och förvärrades av dessa länders deltagande i euroområdet. En okontrollerad ekonomisk uppgång följde på mindre stränga kontroller av de offentliga utgifterna och av banksektorn, kombinerat med att offentliga företag fortsatte att få lån med staten som garant, vilket ledde till en enorm ökning av de offentliga utgifterna. Resultaten varierade från en snabb och okontrollerad ökning av budgetunderskotten till negativa effekter på handelsbalansen och betalningsbalansen.

2.2

Den finansiella liberaliseringen och den okontrollerade tillväxten i banklånen, som drevs på av bankernas aggressiva försäljningsmetoder, ledde till överskuldsättning för hushåll och små och medelstora företag – som sedan inte kunde betala av sina skulder – och för banksektorn, med ökade kreditförsämringar till följd av spekulation, vilket hotade banksystemets funktion. Regeringarna fortsatte att bedriva en konjunkturförstärkande finanspolitik, vilket ledde till en allvarlig försämring av budgetunderskotten och statsskulden, och de tre berörda medlemsstaterna blev mycket sårbara för spekulationer i internationella investeringslån. Denna dåliga praxis innebar att de skatter som allmänheten betalade användes för att förhindra att stora banker gick i konkurs, vilket ytterligare ökade statsskulden.

2.3

Den globala kris som började 2007–2008 visade på svagheten hos en fortfarande ganska ny valuta och nådde euroområdet, som drabbades hårt (mellan det tredje kvartalet 2011 och det första kvartalet 2013). Även om de första medlemsstater som drabbades inte ingick i euroområdet, är sanningen den att störningarna blev betydande när sårbarheter konstaterades i vissa länder i euroområdet. De drabbade medlemsstaterna var tvungna att fatta svåra beslut och använda skattebetalarnas pengar för att stödja bankerna ekonomiskt så att de inte kollapsade. Fastighets- och finansbubblor hade utvecklats och vuxit under de föregående åren och bankerna stötte på svårigheter när bubblorna sprack. I kombination med sjunkande inkomster och höga utgifter till följd av den kraftiga ekonomiska nedgången ökade de offentliga skuldnivåerna i EU markant, från 70 % till 92 % av BNP i genomsnitt 2014 (1).

2.4

Samtidigt gav kreditvärderingsinstituten Grekland, Irland och Portugal en ”skräpvärdering”, vilket ledde till att internationella investerare höjde räntorna till nivåer som gjorde det omöjligt för dessa medlemsstater att finansiera sina budgetunderskott på finansmarknaderna. För att undvika konkurs vände de sig till Europeiska kommissionen med en begäran om lån med mer överkomliga räntor för att finansiera sina verksamheter och täcka åtminstone den offentliga sektorns löner och sociala förmåner. Kommissionen bad IMF, som har omfattande erfarenhet på detta område, om hjälp med att inrätta ett konsortium (en trojka) bestående av kommissionen, ECB och IMF. De lånade medlemsstaterna de belopp som krävdes för att undvika statsbankrutt, vilket i sin tur innebar att medlemsstaterna godtog ekonomiska, finansiella och finanspolitiska anpassningsprogram med följande allmänna mål: — Strukturreformer för att stärka den potentiella tillväxten, skapa arbetstillfällen och förbättra konkurrenskraften och det strukturella underskottet (det bör noteras att arbetslösheten under denna period och som ett resultat av den ökade exponentiellt parallellt med att tusentals företag kollapsade och blev insolventa, dialogen mellan arbetsmarknadsparterna ställdes in och arbetslagstiftningen ändrades, till nackdel för arbetstagarna), finanspolitisk konsolidering genom strukturåtgärder och bättre och mer effektiv budgetkontroll. — Skuldsanering inom den finansiella sektorn och rekapitalisering av bankerna. — Rekapitalisering, där de berörda medlemsstaterna fungerade som garanter och tog på sig ansvaret, vilket bidrog till statsskuldens exponentiella tillväxt.

2.5

Dessa åtgärder, så kallade åtstramningar, hade en förödande effekt på personer som redan brottades med ökad arbetslöshet och höga skuldnivåer, samt på företag, främst små och medelstora företag som påverkats negativt av bristen på banklån och en mycket stor nedgång i den ekonomiska aktiviteten. Trojkan visade fullständig likgiltighet inför de drastiska följder som dess politik hade för den sociala dimensionen och för företagsstrukturen, där små och medelstora företag drabbades hårdast.

2.6

EESK konstaterar att krisen genom sin omfattning i själva verket har satt Europeiska unionens, och särskilt Ekonomiska och monetära unionens (EMU), ekonomiska, sociala och även politiska motståndskraft på svåra prov. Det har blivit uppenbart att det för att undvika krisen inte skulle ha varit tillräckligt att enbart beakta de kvantitativa aspekterna av en medlemsstats ekonomiska tillväxt: tillväxtens kvalitet måste också bedömas, vilket innebär att man måste fastställa vilka makroekonomiska faktorer som kan eller inte kan ligga till grund för processens hållbarhet (2). Om kontroller av denna typ hade genomförts på ett effektivt sätt skulle krisen säkerligen inte ha antagit de katastrofala proportioner som den gjorde i dessa medlemsstater.

3.   Kortfattad beskrivning av de händelser som ledde till trojkans ingripande i Portugal

3.1

När Portugal fortfarande hade höga tullar och tullsatser och en egen valuta, som möjliggjorde devalvering, uppgick den portugisiska ekonomins underskott i handelsbalansen mellan 1974 och 1995 till 9,1 % av BNP i genomsnitt. Under perioden 1996–2010, när euron började användas som valuta, uppgick det genomsnittliga handelsunderskottet till 8,5 % av BNP. Dessa siffror visar att euron inte kan anses vara ansvarig för förlusten av konkurrenskraft.

3.2

Det främsta skälet till att Portugal hamnade i en statsskuldskris var således inte att exportsektorn hade förlorat i konkurrenskraft, utan att införandet av euron innebar att man avskaffade de automatiska stabilisatorer som bidrog till att upprätthålla en godtagbar nivå på nettoutlandsskulden och hålla budgetunderskottet under kontroll. Förklaringen till orsakerna till den portugisiska krisen ledde till en annan strategi för att hantera den på bästa sätt, som i hög grad skiljer sig från den metod som trojkan tillämpade (3).

3.3

Det finansiella paketet på 78 miljarder euro (cirka 45 % av BNP) skulle täcka perioden 2011–2014 och åtföljdes av ett löfte om att säkerställa den finansiella stabiliteten i Portugal, euroområdet och Europeiska unionen. Programmet innehöll 222 åtgärder med inverkan på en rad sektorer. Under dess tillämpningsperiod genomfördes olika ändringar, som innebar att ännu strängare åtstramningsåtgärder infördes. Dessa åtgärder betraktades som en övergripande plan för att fullständigt reformera landet (4).

4.   Kortfattad beskrivning av de händelser som ledde till trojkans ingripande i Irland

4.1

När Irland gick med i EU uppgick genomsnittsinkomsten i landet till 63 % av genomsnittet i EU. Efter några år lyckades man uppnå 125 % av EU-genomsnittet, dvs. en nivå över genomsnittet i EU. Detta är fortfarande fallet, trots krisen. Den gyllene perioden av ekonomisk tillväxt inträffade 1994–2000, då BNP ökade med i genomsnitt 9,1 % per år. Från 2008 till 2009 sjönk dock BNP kraftigt med 13 % per år. Den inhemska efterfrågan var i fritt fall från och med början av 2008. Den åtstramningspolitik som följde på det finansiella anpassningsprogrammet ledde till ett förlorat årtionde (5).

4.2

Under de första åren efter eurons införande och fram till 2007/2008 upplevde Irland en fastighetsboom och priserna sköt i höjden. Låneboomen var i hög grad koncentrerad till spekulativa fastighetslån. När finanskrisen slog till och fastighetspriserna inte längre steg rasade skatteintäkterna dramatiskt eftersom de var nära knutna till fastighetsboomen. Resultatet var en kraftig ökning av budgetunderskottet, som samtidigt hade en mycket negativ inverkan på det finansiella systemet, och de stora irländska bankernas aktiepriser kollapsade (6).

4.3

Den 21 november 2010 blev Irland det andra landet i euroområdet som ansökte om ekonomiskt stöd. Programmet omfattade ett lån på 85 miljarder euro, varav 35 miljarder euro öronmärktes för det finansiella systemet (7). Den 14 november 2013 drog Eurogruppen slutsatsen att det ekonomiska anpassningsprogrammet hade varit framgångsrikt och att Irland skulle kunna lämna programmet vid utgången av året.

5.   Kortfattad beskrivning av de händelser som ledde till trojkans ingripande i Grekland

5.1

Mellan 2001 och 2007 hade den grekiska ekonomin den näst högsta tillväxttakten i euroområdet (efter den irländska), med en genomsnittlig BNP-tillväxt på 3,6 % mellan 1994 och 2008. Under dessa år av ständig tillväxt förvärrades emellertid de endemiska makroekonomiska obalanserna och de strukturella bristerna av det svaga politiska systemet på nationell och europeisk nivå.

5.2

Det nationella sparandet minskade med cirka 32 procentenheter mellan 1974 och 2009, vilket bidrog till att öka underskottet i bytesbalansen och den kroniska utlandsskulden. Ohämmade offentliga utgifter, i kombination med att man inte lyckades säkerställa tillräckliga skatteintäkter, resulterade i en ökning av den offentliga skulden (8).

5.3

I augusti 2015 beviljades Grekland ett tredje ekonomiskt anpassningsprogram genom ett tillägg till samförståndsavtalet, i vilket de politiska villkoren fastställdes i detalj, bland annat en social konsekvensanalys, som ett sätt för kommissionen att bidra till processen och som en handbok för styrningen och övervakningen av dess genomförande. Detta var en följd av kommissionens ordförande Jean-Claude Junckers krav 2014 på – och riktlinjer för – att alla stöd- och reformprogram i framtiden inte bara skulle genomgå en bedömning av de offentliga finansernas hållbarhet, utan också en social konsekvensanalys, som också syftade till att säkerställa att de sociala effekterna av strukturreformer diskuterades offentligt. Kommissionen är väl medveten om de sociala förhållandena i Grekland, och anser att en förbättring av dem är avgörande för att uppnå en hållbar tillväxt för alla (9).

5.4

Genom ett beslut av Europeiska rådet den 15 juni 2017 beviljades ytterligare ett lån till Grekland till stöd för den ekonomiska, finansiella och sociala återhämtningen.

6.   De makroekonomiska, sociala och ekonomiska resultaten av anpassningsprogrammet

6.1

Generellt kan man hävda att den enda framgång som kan tillskrivas anpassningsprogrammen var att de gjorde det möjligt för medlemsstaterna (Irland och Portugal) att lämna förfarandet vid alltför stora underskott och på nytt få tillträde till finansmarknaderna på godtagbara ekonomiska villkor. En minskning av budgetunderskottet och en ökning av exporten bidrog till att förbättra bytesbalansen (varor, tjänster och kapital), och den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen har ökat sedan 2014. Alla övriga indikatorer fortsätter att ha en kraftig inverkan på invånarnas sociala välbefinnande och negativt påverka de makroekonomiska faktorerna, något som kommer att fortsätta under mycket lång tid. En del av skadan kommer att vara permanent, till exempel kompetensflykten av högutbildade, vilket fått en negativ inverkan på den potentiella tillväxten i innovation och utveckling i deras ursprungsländer, en kraftig ökning av fattigdomen och ojämlikheten i fråga om inkomst, tillgång till grundläggande hälso- och sjukvård, och befolkningens allmänna välbefinnande (10).

7.   Lärdomarna måste leda till förändring och innovation i EU:s politik

7.1

Europeiska unionen – och euroområdet – var helt oförberedda på att hantera en finanskris i medlemsstaterna, vilket förmådde dessa att godta IMF:s förslag som helhet i stället för att anpassa dem till den europeiska solidaritetens gemensamma värderingar och normer. När det gäller Grekland förlorade EU dyrbar tid innan man reagerade på problemet, och de ursprungliga förslagen var varken tydliga eller slutgiltiga – exempelvis ändrades det totala erforderliga lånebeloppet flera gånger på grund av tveksamhet från kommissionens sida, vilket ledde till spekulation på marknaden och en ytterligare försämring av en situation som redan var ofördelaktig.

7.2

De ekonomiska, finansiella och finanspolitiska anpassningsprogrammen för Grekland, Irland och Portugal hade tagits fram av IMF och återspeglade delvis samma tänkande som vägledde IMF i samband med kriser på 1980-talet i Afrika och på 1990-talet i vissa asiatiska länder. I dessa fall spelade devalvering av valutan genom växelkursmekanismen en viktig roll för att upprätthålla tillväxt och förbättra betalningsbalansen så att man kunde uppnå makroekonomisk stabilisering, särskilt budgetkonsolidering och stabilisering av inflationen, och öka exporten (1). Det nya i fråga om Grekland, Irland och Portugal var att detta var första gången som sådana program hade genomförts i ett område med en gemensam valuta (utan att tillgripa devalvering av valutan) och i länder som tillhörde Europeiska unionen och euroområdet. I fråga om dessa medlemsstater, där målen var att komma till rätta med finanspolitiska och externa obalanser och återskapa förtroendet, ansåg IMF att en betydande omläggning av ekonomin var nödvändig eftersom BNP-tillväxten förväntades bli låg (2). Anpassningsprogrammen syftade därför till att konsolidera de offentliga finanserna genom åtstramningspolitik, med fokus på radikala nedskärningar i offentliga utgifter och på långsiktiga strukturella åtgärder, såsom reformer av skattesystemet samt arbets- och lönelagstiftningen för att minska medlemsstaternas underskott och öka deras intäkter. Åtstramningspolitiken genomfördes genom ”intern devalvering av den ekonomiska och sociala modellens beståndsdelar”.

7.3

Den övergripande bedömning av IMF:s program som genomfördes av dess oberoende utvärderingskontor (juli 2016) visar att man, även om övervakningen före krisen helt korrekt hade identifierat problemen i de tre länderna, misslyckades med att förutse och bedöma omfattningen av de risker som senare visade sig vara av grundläggande betydelse med avseende på sina negativa effekter, något som bidrog till obalanser i genomförandet av anpassningsprogrammen. Dessutom hänvisas det till inkonsekvenser i samordningen mellan trojkapartnerna när det gäller att genomföra och efterleva euroområdets instrument (EMU, stabilitets- och tillväxtpakten, förfarandet vid alltför stora underskott samt den europeiska planeringsterminen), och man tillägger att förhandlingsgruppernas utbildning och deras medlemmars ansvar inte var klart definierade och att lärdomar från tidigare kriser inte alltid hade beaktats.

7.3.1

Åtstramningsåtgärderna utlöste en ”ond cirkel” där åtstramningen ledde till recession, som åtföljdes av fler åtstramningar, vilket resulterade i en katastrofal nedgång i BNP, som sjönk till nivåer som var aktuella för 10 och 20 år sedan, minskade offentliga och privata investeringar och en kollaps i banksystemet. Detta ledde till en försvagning av produktionssystemet (små och medelstora företag och familjeföretag, egenföretagare) och katastrofala brister på alla nivåer i fråga om socialt skydd.

7.4

Bristerna och inkonsekvenserna i förberedelserna av stödprogrammen handlade i allmänhet om följande: — Krisens strukturella aspekter förbisågs. — Företagens och hushållens skuldsättning underskattades. — Konsekvenserna för tillväxt och sysselsättning av den interna skulden underskattades. — De statliga reformerna påverkade inte grundläggande strukturella aspekter. — Strukturella reformer av ekonomin reducerades till en devalvering av interna konkurrensfaktorer (löner, längre arbetstider, restriktiva arbetsmarknadsreformer, drastiska skattehöjningar osv.). — Tidsramarna för genomförandet av programmen var begränsade. — Det är mycket svårt att uppnå intern och extern balans samtidigt när båda uppvisar mycket stora underskott. — Budgetkonsolideringsåtgärder, framför allt på utgiftssidan i en allvarlig recession, där det berörda landet inte har någon mekanism för valutadepreciering och när dess partner gör exakt samma sak, har inte lyckats i något land i världen någon gång i historien. Det råder i dag samförstånd om att sådana åtgärder leder till recession på kort sikt och ofta lämnar permanenta spår i ekonomin. — Olämpliga finanspolitiska multiplikatoreffekter ledde till allvarliga fel.

7.5

Alla ”anpassningsprogram” måste återspegla alla politiska aspekter och dialoger som är viktiga för programmets framgång. De måste dock alltid omfatta indikatorer för de fördelningsmässiga effekterna av anpassningsåtgärderna, med särskild inriktning på att identifiera effekterna på den sociala dimensionen och på företag på mycket olika nivåer. De måste också innehålla kompenserande åtgärder så att dessa negativa effekter (t.ex. konkurser, ökad arbetslöshet, lönesänkningar, ökad fattigdom och större utvandring) kan hanteras framgångsrikt genom återhämtningsprogram, så att man undviker dramatiska sociala situationer, inklusive utvandring. Alla sektorer måste vinna något. Det får inte bli en fråga om vinnare och förlorare, vilket blev fallet med de program som genomfördes i Grekland, Irland och Portugal.

---

(1)  Easterly 2002; IMF (2010) Greece Request for Stand By Arrangement; landsrapport nr 10/110, maj; Diskussionsunderlag om en fördjupad ekonomisk och monetär union, Europeiska kommissionen, 31 maj 2017.

(2)  Se EESK:s yttrande om ”Makroekonomiska obalanser” (EUT C 218, 23.7.2011, s. 53).

(3)  ZBW – Leibniz Information Centre for Economics (Intereconomics 2013).

(4)  ZBW – Leibniz Information Centre for Economics (Intereconomics 2013).

(5)  ZBW – Leibniz Information Centre for Economics (Intereconomics 2013).

(6)  EESK:s studie 'The impact of anti-crisis measures and the social and employment situation: Ireland" (2013).

(7)  ZBW – Leibniz Information Centre for Economics (Intereconomics 2013).

(8)  EESK:s studie ”The impact of anti-crisis measures and the social and employment situation: Greece” (2013).

(9)  Studie genomförd av Europaparlamentets enhet för övervakning av ekonomisk styrning om The Troika and financial assistance in the euro area: successes and failures (februari 2014).

(10)  Se bilaga 1, som innehåller de viktigaste statistiska indikatorerna.

---

---

---

28.6.2018

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 227/11

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Industriell omvandling inom hälso- och sjukvårdssektorn

(yttrande på eget initiativ)

(2018/C 227/02)

Föredragande:	Joost VAN IERSEL
Medföredragande:	Enrico GIBELLIERI

Beslut av EESK:s plenarförsamling	1.6.2017
Rättslig grund	Artikel 29.2 i arbetsordningen
	Yttrande på eget initiativ
Ansvarigt organ	Rådgivande utskottet för industriell omvandling (CCMI)
Antagande av CCMI	23.1.2018
Antagande vid plenarsessionen	14.2.2018
Plenarsession nr	532
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	Enhälligt (163 röster för)

1.   Slutsatser

1.1

Den medicintekniska industrin – som yttrandet är inriktat på – har en viktig funktion i den aktuella omvandlingen av hälso- och sjukvårdssektorn till förmån för patienterna och en värdebaserad hälso- och sjukvård i Europa.

1.2

En viktig fråga är en starkt individanpassad hälso- och sjukvård som garanterar lika och bättre tillgång och kvalitet. Teknik och stora källor med anonyma data kommer i hög grad att underlätta nya behandlingar och insatser samt främja alla stadier av förebyggande och återhämning. Återhämtningen sker i allt större utsträckning utanför sjukhusen med hjälp av e-hälsoteknik.

1.3

Subsidiaritetsprincipen värnas noga inom hälso- och sjukvårdssystemen eftersom de är tjänster av allmänt intresse. Den medicinska sektorn, liksom dess organisation, är mycket decentraliserad och splittrad. Nationella och regionala hinder måste minskas för att optimera resultaten av ny teknik och uppnå bättre effektivitet och ändamålsenlighet i enlighet med de offentligt fastställda målen för hälso- och sjukvårdssystemen.

1.4

Det pågående samspelet mellan de många olika berörda parterna – nationella ministerier, patientorganisationer, vårdpersonal och andra personer inom hälso- och sjukvården, sjukhus, försäkringsbolag och övervakning – skapar en komplex miljö för sektorns aktörer, särskilt små och medelstora företag.

1.5

Den industriella omvandlingsprocessen anses också ta vederbörlig hänsyn till de gemensamma värderingar och principer som ligger till grund för Europas hälso- och sjukvårdssystem, såsom dessa fastställdes av rådet 2006 (1) och bekräftades i de färska åtagandena i EU:s sociala pelare och de överenskomna målen för hållbar utveckling (2).

1.6

Industrin behöver den europeiska skalan som en grund för en pålitlig inhemsk marknad och för att bygga upp en tillräcklig internationell motståndskraft. EU:s roll är av avgörande betydelse för att inrätta bättre konkurrensvillkor samt för att vägleda och övervaka omvandlingsprocesser.

1.7

Huvudintressenterna och medlemsstaterna bör ta fram optimala strategier för tillgången till och kvaliteten på hälso- och sjukvård, överkomligheten och förebyggande åtgärder. I detta sammanhang behövs särskilda strategier, även angående omsorg, för att tillgodose sårbara, särskilt äldre, personers behov. Lika viktigt är optimala strategier för ny teknik och innovation, integrerade vårdmodeller och allianser, samt (gränsöverskridande) nätverk och (omfattande) offentlig-privata partnerskap. Ett korrekt genomförande av EU:s regler och riktlinjer bör säkerställas. Alla dessa frågor kräver att kommissionens avdelningar har en aktiv och stimulerande funktion.

Rekommendationer

1.8

EU-institutionerna bör främja ekonomiska resultat, innovation, digitalisering och effektiv offentlig upphandling, och samtidigt underlätta gränsöverskridande handel med medicintekniska produkter och industriprodukter.

1.9

En industripolitik för EU måste bygga på befogenheter som delas mellan den nationella nivån och EU-nivån inom ramen för artikel 168 i EUF-fördraget. I linje med detta bör EU:s innovationspolitik vara stödjande. EU-finansieringen – Horisont 2020 och andra program – måste samordnas på lämpligt sätt och anpassas till de nationella programmen.

1.10

Industrin kommer att gynnas kraftigt av strategin för den digitala inre marknaden. Det fria flödet av (stor)data i hela unionen bör främjas, med respekt för patienternas personliga integritet och säkerhet.

1.11

Offentlig upphandling spelar en viktig roll när det gäller att inleda projekt med avancerad teknik. Kommissionen bör garantera en effektiv offentlig upphandling i hela unionen i enlighet med direktiv 2014/12.

1.12

Inom den bredare ramen för nationella strategier finns det många regionbaserade initiativ. Kommissionen bör främja utbyte av positiva erfarenheter. Bilaterala kontakter mellan offentliga och privata hälso- och sjukvårdsmyndigheter måste uppmuntras.

1.13

I den europeiska planeringsterminen och de landsspecifika rekommendationerna (1) bör man också undersöka de tekniska förändringarnas effekter på hälso- och sjukvårdssystemens omvandling.

1.14

Kommissionen måste sträva efter en effektiv intern samordning. Den bör främja dialog och plattformar mellan universitet, lokala myndigheter, arbetsmarknadens parter och den medicintekniska industrin. Dialogen och plattformarna kan tjäna som exempel för ett nära samarbete mellan offentliga aktörer såsom nationella hälsovårds-, finans- och industriministerier och den privata sektorn.

1.15

Den mänskliga faktorn är avgörande. Övergången till en ny hälso- och sjukvård kräver vidsynthet och nya former av yrkeskunnighet inom industrin på samtliga nivåer, liksom en omdaning av det hälso- och sjukvårdsrelaterade arbetet. Den europeiska sociala dialogen inom hälso- och sjukvårdstjänster och sociala tjänster – som inrättades 2006 – bör stärkas med hänsyn till lämpliga utbildningsprogram och för att höja kvaliteten i fråga om arbetsvillkor och arbetsplatser.

2.   Den nuvarande situationen

2.1

I flera yttranden har EESK diskuterat den senaste utvecklingen inom hälso- och sjukvårdssektorn (3). Detta yttrande inriktar sig särskilt på den aktuella djupgående omvandlingen av den medicintekniska industrin.

2.2

Bara den europeiska medicintekniska sektorn ger sysselsättning åt mer än 575 000 personer vid cirka 26 000 företag. Sektorn domineras av små och medelstora företag som samspelar med stora företag.

2.3

Sektorn uppskattas omsätta cirka 100 miljarder euro. Den positiva handelsbalansen på 14,1 miljarder euro 2015 var dubbelt så stor som 2006 och överskred med råge det amerikanska handelsöverskottet på fem miljarder euro. Sektorn har utmärkta framtidsutsikter.

2.4

Forskningen drivs av såväl fortlöpande stegvis innovation och genombrott som banbrytande innovation i näringslivet, men sker också ofta i avknoppningar från befintliga strukturer såsom universitetssjukhus. Antalet patent visar vilket mervärde innovation har. År 2015 gjordes 12 474 patentansökningar på det medicintekniska området. Detta är ungefär 17 % mer än inom området för digital kommunikation och datorkommunikation och nästan 55 % mer än på det läkemedelsrelaterade och biotekniska området (4).

2.5

År 2015 stod hälso- och sjukvården, inklusive långtidsvården, för 8,7 % av BNP i EU och för 15 % av de totala offentliga utgifterna. Detta skulle kunna öka till 12,6 % av BNP före 2060 på grund av dyrare behandlingar, den åldrande befolkningen och den kraftiga ökningen av kroniska sjukdomar och komorbiditet (5). På grund av ekonomiska begränsningar måste hälso- och sjukvården i allt större utsträckning hantera budgetpåfrestningar. Detta kan leda till kortsiktiga budgetnedskärningar som har en negativ effekt på utgifterna för forskning och utveckling.

2.6

Medskapande och samarbete mellan stora företag och små och medelstora företag är normen. Stora bolag fokuserar på att utveckla kapitalintensiva maskin- och programvaruplattformar, medan små och medelstora företag fokuserar på att ta fram specifika plattformar för särskilda ändamål.

2.7

Skillnaderna mellan länderna är stora. Det finns även stora variationer från land till land i fråga om hälso- och sjukvårdssystem samt ekonomiska strukturer, liksom i fråga om den tekniska utvecklingen, inklusive införandet av innovativa lösningar och rådande medicinsk praxis.

2.8

Den medicintekniska industrin står inte bara inför nya möjligheter utan även inför stora utmaningar. Den är en industri i sig på grund av dominansen av statliga aktörer, en lång rad intressenter, inverkan av europeiska värderingar (6) och behovet av hållbar offentlig finansiering, samt på grund av den noga värnade subsidiaritetsprincipen och ofta decentraliserade, vanligen regionbaserade ekosystem.

2.9

Regionerna utgör en gynnsam grund för samarbete. Brist på samlade initiativ och regional splittring hindrar dock ofta innovativa små och medelstora företag, eftersom deras förmåga att locka till sig kapitalinvesteringar har ett direkt samband med deras förmåga att exploatera större marknader för e-hälsolösningar.

2.10

Till skillnad mot Förenta staterna, där en stor del av hälso- och sjukvården är uppbyggd kring privata försäkringssystem, finansieras den europeiska hälso- och sjukvården främst med offentliga medel.

2.11

Medicintekniska framsteg drivs av en nära samverkan mellan alla intressenter. Ekosystemet förändras kraftigt, med nya aktörer som driver på den digitala omvandlingen. I sektorn måste man göra en känslig avvägning mellan marknadskrafter och offentliga intressen som kräver en ekonomiskt överkomlig hälso- och sjukvård för alla.

2.12

Verksamheten måste bedrivas i en miljö bestående av industrin, läkare, sjukhus, patienter med inflytande, patientorganisationer och försäkringsbolag (däribland nationella lagstadgade/obligatoriska sociala trygghetssystem), vilket innebär att många intressenter samspelar i ett komplext system.

2.13

Teknik och innovation ingår i detta specifika ekosystem. Innovation drivs inte längre huvudsakligen av utbudssidan. Nuvarande praxis visar på en övergång till efterfrågesidan, som i allmänhet är föga angelägen att anta nya strategier. Slutresultatet är vanligtvis frukten av en stark samordning mellan alla intressenter på nationell och ofta regional nivå.

2.14

Industrin fokuserar på specifika lösningar och förnyelse av en viss del i den industriella värdekedjan. Varje medicinsk specialitet har sina egna särdrag. Samtidigt blir integrerade vårdlösningar allt vanligare.

2.15

Det nuvarande systemet testas kontinuerligt. Det är inte alls lätt för industrin att uppfylla alla krav när lagstadgade skyldigheter ibland överlappar varandra.

3.   EU:s industripolitik

3.1

EESK välkomnar att EU nyligen inriktat sig på mer produktiva resultat inom hälso- och sjukvården genom mer innovation, större (kostnads)effektivitet, bättre tillgång och ökade digitala färdigheter (7). Strategin för den digitala inre marknaden medför nya möjligheter och utmaningar.

3.2

EU:s industripolitik kan bygga på befogenheter som delas mellan den nationella nivån och EU-nivån inom ramen för artikel 168 i EUF-fördraget (8). Samtidigt utökas samarbetet med Världshälsoorganisationen (WHO) och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). EU och de nationella myndigheterna bör aktivt motverka kontraproduktiv fragmentering. Det är önskvärt med objektiva mätningar.

3.3

Industrins resultat samt samspelet mellan industrin och nationella och regionala aktörer måste främjas. EU:s finansieringsmekanismer och den nationella finansieringen bör komplettera varandra. Europeiska, nationella och regionala mål bör sammanföras.

3.4

En rad direktiv och riktlinjer inom hälso- och sjukvårdssektorn rör också industrin: detta gäller hälsa och säkerhet (9), patienters rättigheter (10), integritet och immateriella rättigheter. Framför allt inom det sjunde ramprogrammet/Horisont 2020 och sammanhållningspolitiken medfinansieras projekt för medicinsk utrustning. Horisont 2020 har framför allt gynnat läkemedelsindustrin i fråga om universitetsrelaterad och medicinsk teknik. Sedan 2015 har Europeiska institutet för innovation och teknik (EIT) varit mycket aktivt när det gäller att finansiera regionala initiativ (11).

3.5

EU:s industripolitik är mycket viktig med tanke på det ekonomiska stöd som ges och de tekniska framsteg som görs i konkurrerande jurisdiktioner. Kinas strategi China 2025 främjar nationella kvalitetsmärken och uppmuntrar sjukhusen att privilegiera den kinesiska industrin och motverka utländska investeringar. Europeiska företag kan drabbas hårt av detta. Med tanke på den befintliga och allt större protektionismen i Förenta staterna kan man knappast tala om att lika villkor gäller på andra sidan Atlanten. I Förenta staterna är en digital revolution också på gång (12). Det är lätt för amerikanska företag att få tillträde till den europeiska marknaden. Google är en stor, ny konkurrent. EU:s handelsförhandlingar måste säkra en modern europeisk produktion när det gäller att tillhandahålla allmän hälso- och sjukvård.

3.6

Optimering av data ökar möjligheterna för alla EU-baserade företag (13). Elektroniska patientjournalsystem är mycket kostsamma. Fragmenteringen av och gränsöverskridande hinder för hälso- och sjukvårdsuppgifter motverkar interoperabilitetsinsatserna och hämmar europeiska små och medelstora företag. Framtida individanpassade medicinska lösningar – bättre förebyggande åtgärder, mer korrekta diagnoser och bättre behandling – kommer i hög grad att gynnas av att man samlar data och resurser från hela EU. Detta samlande sker fortfarande i förhållandevis blygsam omfattning jämfört med situationen i Förenta staterna och Kina.

3.7

Offentlig-privata partnerskap med intressenter inom offentlig och privat sektor måste noggrant utvärderas och övervakas med avseende på deras kapacitet att ta fram innovativa och hållbara lösningar, industrirelaterade mål samt fördelaktiga samarbeten och utbyten.

4.   Innovation och behovet av hållbara långsiktiga lösningar

4.1

För närvarande utgör de tekniska investeringarna i hälso- och sjukvårdssystemen endast 2–3 % av de totala hälso- och sjukvårdskostnaderna. Raden av innovationer är i detalj tillämplig för varje enskild medicinsk specialisering (14), och har stor inverkan på läkaryrkets framtid samt sjukhusens och hälso- och sjukvårdssektorns organisation i allmänhet. Nya affärsmodeller införs i hela EU.

4.2

Ekonomisk press kan leda till billigare kortsiktiga lösningar och därmed till minskad innovation. Dessutom bidrar incitamenten i olika medlemsstater inte i tillräcklig grad till innovation, utan kan leda till att medicinska behov inte tillgodoses eller till minskad nytta för patienterna, och i slutändan till dyrare behandlingar. Det är önskvärt med bilaterala utbyten och utbyte av initiativ på europeisk nivå.

4.3

Produktiva regionala samarbeten och levande laboratorier inom sektorn bör uppmuntras. EIT stimulerar samarbete genom att främja katalyserande utveckling och synergier, bland annat via nav, och genom att främja dialog, plattformar och sammankoppling av olika projekt.

4.4

Digital innovation, framför allt när det gäller mobilhälsoapplikationer, kan bidra till att åtgärda riskfaktorer som är förknippade med kroniska sjukdomar. Mobil hälsa och distansövervakning stöder förebyggande åtgärder och kan också minska behovet av betungande behandlingar i ett senare skede.

4.5

FoU och innovation är inte självgående. På efterfrågesidan – som nästan uteslutande utgörs av den offentliga sektorn – finns det ofta en ovillighet att ta risker och en tendens att välja den billigaste lösningen.

4.6

Ibland måste misstro från offentliga myndigheters sida övervinnas. Vårdpersonalen kan fördröja innovationer som kan leda till nya arbetsmetoder, exempelvis inom kirurgin, eller till helt nya behandlingsformer, däribland sådana som inbegriper robotteknik. De finansiella bestämmelserna för specialistläkare kan också verka hämmande på innovationsviljan. Försäkringsbolagen är inte heller alltid samarbetsvilliga. För att full nytta ska kunna dras av en naturlig öppenhet för innovation krävs kort sagt ofta en kulturförändring.

4.7

Det skulle vara till hjälp med en översikt över de olika fördelaktiga innovationer som främjar livskvalitet, förebyggande av sjukdomar, bättre och längre förväntad livslängd samt bättre balans mellan kostnader och priser.

4.8

Detta ligger också i linje med begreppet ”valuta för pengarna”. Hälso- och sjukvården har varit – och är eventuellt fortfarande – den snabbast växande sektorn i de nationella budgetarna. Det bör finnas en allmän medvetenhet om behovet av innovation och långsiktiga lösningar för patienterna bland finansministerier, hälsovårdsministerier och intressenter.

4.9

Ur samma perspektiv är de europeiska fonderna, vid behov i kombination med nationella fonder, oumbärliga.

5.   Offentlig upphandling

5.1

Uppskattningsvis sker 70 % av den globala medicintekniska försäljningen via offentlig upphandling, och 70 % av besluten i dessa fall fattas på grundval av pris. Dessa andelar ökar. Detta leder vanligtvis till mindre konkurrens och mindre innovation/ny teknik, vilket medför högre kostnader och ett minskat mervärde för patienterna (15).

5.2

Ökande kostnader bör vara ett incitament för sjukhusen samt hälso- och sjukvårdssystemen att inte längre köpa läkemedel till på förhand fastställda inköpspriser (16). Följande är viktiga aspekter: — Avsesvärda besparingar om kortsiktiga vinster vid köp ersätts med välkalkylerade långsiktiga fördelar. — Innovativa lösningar som främjar kvalitet i kombination med totala livscykelkostnader. — Det saknas ofta tillräckliga specialkunskaper hos inköparna. — Öppna och icke-diskriminerande förhandlingar mellan utbuds- och efterfrågesidan.

5.3

Kompetenta inköpare, med fokus på de senaste innovationerna och beprövade innovationer, bör anses vara väsentliga för produktionen. Inköparen kan i viss mån betraktas som en länk mellan patientens och leverantörens intressen och någon som minskar kostnaderna och främjar produktionen.

5.4

Anbud måste beaktas ur ett helhetsperspektiv där man tar hänsyn till produkternas och tjänsternas kvalitet och kostnader under hela livscykeln. Detta kommer också att stödja behovet av integrerad vård, med bistånd av Integrated Care Alliance (17).

5.5

Alla intressenter har ett gemensamt ansvar för att fastställa behoven hos användare och partner under upphandlingen. Detta är en besvärlig process på grund av de mångfacetterade utmaningarna med att beräkna kostnader och bedöma kvaliteten inom alla de områden som den medicinska sektorn omfattar. Detta kräver att alla intressenter har rätt inställning. Utbyte av bästa praxis inom EU samt öppna gränsöverskridande diskussioner och utbyten på EU-nivå kommer att vara till stor hjälp.

6.   Digitalisering

6.1

Tekniska framsteg och digitaliseringens omvälvande, övergripande effekter kräver ett stort engagemang och deltagande av alla intressenter inom hälso- och sjukvårdssektorn.

6.2

E-hälsa kommer att ge yrkesutövarna möjlighet att ha kontakt med patienter och andra kolleger på distans. Det bidrar till att sprida specialistkunskap och underlätta forskning. Det skapar en rad nya lösningar och utgör utan tvekan en tillväxtfaktor. Det kommer också att minska belastningen på hälso- och sjukvårdsbudgetarna. Mobil hälsa förbättrar hälso- och sjukvården i hemmet. Den spelar en avgörande roll för att främja patienternas rörlighet, samtidigt som data, patientens integritet och säkerheten måste säkerställas.

6.3

Kommissionen anser att det fortfarande finns en stor klyfta mellan potentialen till digital omvandling och den verkliga situationen inom dagens hälso- och sjukvårdssystem (18). Hindren är av många olika slag: nationell lagstiftning, finansierings- och betalningssystem, traditionella metoder inom hela den medicinska och den offentliga sektorn, marknadsfragmentering och brist på expanderande företag. Industrin har också ett intresse av att försöka genomföra omvandlingen på ett korrekt sätt för att undvika otillfredsställande resultat och en eventuell ökad arbetsbörda.

6.4

Eftersom hälso- och sjukvårdssektorn är en stor sektor (cirka 10 % av EU:s BNP) medför den omfattande digitaliseringen stora möjligheter till ytterligare expansion (19). Medvetenheten om digitaliseringens, inbegripet den artificiella intelligensens, effekter ökar snabbt (20). Kommissionen har nyligen antagit ett meddelande som behandlar tre prioriteringar i strategin för den digitala inre marknaden för hälso- och sjukvårdssektorn: — Säker tillgång för allmänheten till elektroniska patientjournaler och möjlighet att dela dem över gränserna och använda e-recept. — Stöd till datainfrastruktur i syfte att främja avancerad forskning, förebygga sjukdomar och individanpassa hälso- och sjukvården på viktiga områden. — Underlättad återkoppling och samverkan mellan patienter och vårdgivare, för att stödja förebyggande åtgärder, medborgarinflytande och patientinriktad vård av hög kvalitet, med fokus på kroniska sjukdomar och bättre resultat för hälso- och sjukvårdssystemen.

6.5

I Blueprint-dokumentet anges det att våra sociala och ekonomiska modeller liksom befolkningens livskvalitet står på spel om EU inte anpassar sin politik för ändamålsenlig innovation samt sin ekonomiska politik och industripolitik till hälso- och sjukvårdspolitiken och till användarnas och patienternas behov. Detta är en viktig fråga som måste behandlas (21). OECD konstaterar att regeringarna, genom sitt ledarskap, har en avgörande roll när det gäller möjliggöra en ändamålsenlig användning av informations- och kommunikationsteknik för att förändra och omforma hälso- och sjukvårdssystemen (22). OECD noterar dock att fragmentering och den snabba utvecklingen av tekniska lösningar, i kombination med bristande standarder för hela industrin och bristande efterlevnad av befintliga bestämmelser om IKT-system, kan innebära en stor risk för misslyckande och dåliga resultat (23).

6.6

Det finns redan flera olika framgångsrika e-hälsoinitiativ. Skillnaderna mellan länder och regioner är dock stora. En övergripande samspels- och samverkansstrategi lanserades nyligen i projektet Digitalisering av den europeiska industrin samt ”en ny modell för att förena olika EU-initiativ, med tydliga åtaganden från industrin samt stöd från medlemsstaterna och regionala strategier” (24).

6.7

Med Industri 4.0 som förebild har kommissionen nu lanserat Hälsa 4.0. EU-program har kommit igång. För att uppnå samverkanseffekter krävs det samsyn mellan alla berörda generaldirektorat. Teknikplattformar som fungerar parallellt med nationella och regionala initiativ samt (gränsöverskridande) nätverkande måste uppmuntras. Den nyligen inrättade arbetsgruppen bör främja en liknande utveckling (25).

6.8

Flera EU-pilotprojekt och EU-initiativ har inte genomförts fullt ut, samtidigt som nya initiativ har inletts. En mer hållbar metod vore att införa permanenta mekanismer för att stödja industrin och innovationen, inklusive under genomförandet.

6.9

Stordata har stor potential att främja radikala förändringar inom den medicinska behandlingen. Det är viktigt att elektroniska patientjournaler hanteras säkert och skyddas i överensstämmelse med protokoll för hantering av hälso- och sjukvårdsuppgifter i enlighet med myndigheternas föreskrifter (26). Det är viktigt med effektiva strategier (27) för fortsatt yrkesmässig utveckling, särskilt när det gäller datahantering och integritetsnormer för patienter, molnmiljöer och investeringar i säkerhet vid lagring av stordata.

6.10

Statistik visar att hälso- och sjukvårdssektorn är särskilt utsatt för it-attacker. Följaktligen måste it-säkerhet också vara en prioritering i nya industriella tillämpningar.

6.11

Stordata främjar individanpassning, även i förhållandet mellan producenter och patienter. Följande områden påverkas: — Övergången från hälso- och sjukvård till hemtjänst. — Övergången från generiska lösningar till individanpassad behandling. — Övergången från botande till förebyggande behandling. — Undanröjandet av begränsningar i fråga om sjukdom eller funktionsnedsättning.

6.12

Digitalisering och stordata gynnar inte bara spridning av olika sensorer och produkter utan spelar även en viktig roll i fråga om ny diagnostik, forskning och förebyggande och när det gäller patientinflytande och egenbehandling, samtidigt som det möjliggör optimala lösningar för integrerad vård. Utbyte av patientuppgifter kommer att vara avgörande för interoperabiliteten.

6.13

Bästa praxis och grupptryck på EU-nivå samt objektiva bedömningar och pilotprojekt kommer att vara till nytta, förutsatt att pilotprojekten genomförs fullt ut.

7.   Social inverkan och kompetens

7.1

Omvandlingen inom industrin har en social inverkan både inom själva den medicinska industrin och inom hälso- och sjukvårdssektorn i stort. Liksom inom andra industrisektorer kräver ett byte av affärsmodell på grund av digitalisering en anpassning av arbetsförhållanden och arbetsmarknadsmekanismer samt medverkan av arbetsmarknadens parter på olika nivåer.

7.2

Teknik och innovation har vanligen en stark inverkan på situationen för arbetstagare inom själva hälso- och sjukvårdssektorn. Utöver och i kombination med intressenter med närmare anknytning, såsom sjukhus och kliniker, kan industrin bidra till att förbereda arbetstagarna för förändrade förhållanden och behandlingar.

7.3

Särskilda metoder och verktyg krävs för att tillgodose sårbara, särskilt äldre, personers behov (ålderdomshem), vilka bör omfattas av specifika och individanpassade former av stöd och assistans. Professionell vård kräver en målinriktad utbildning i tillämpningen av ny teknik för denna kategori av patienter.

7.4

Hälso- och sjukvårdssektorn är en av de största arbetsgivarna i EU. Man räknar med att det kommer att saknas upp till två miljoner sjukvårdare och 20 miljoner vårdanställda i EU år 2025, vilket är en utmaning för en hållbar framtida utveckling inom sektorn som helhet (28).

7.5

Ett optimerat hälso- och sjukvårdssystem kommer att gynnas avsevärt av bidrag och engagemang från ett högkvalificerat och drivande vårdsystem. Ofta är arbetena inom hälso- och sjukvården osäkra, dåligt betalda och tämligen krävande. Diskrepansen mellan behoven och det arbete som krävs (kvalitet) kräver att det hälso- och sjukvårdsrelaterade arbetet och organisationen av detta utformas på ett annat sätt.

7.6

Informations- och kommunikationsteknik och smarta organisationer kan bidra till mer attraktiva och produktiva arbetsvillkor samt bättre arbetsplatser. Uppfattade risker och problem samt alla typer av frågor som har sin grund i ny teknik bör bemötas med omfattande information och samråd i enlighet med de rättigheter som vårdpersonal på olika nivåer har.

7.7

Ny kompetens, anpassade arbetsmetoder och patientinflytande har stor betydelse. Sådana processer kan endast fullbordas på ett framgångsrikt sätt om alla berörda parter är engagerade. Dessa bör vara resultatet av nationella, sektorsspecifika eller företagsbaserade avtal och/eller lösningar som förbereder anställda och hälso- och sjukvårdsorganisationer för kommande förändringar. Sedan 2006 har det funnits en EU-kommitté för branschvis social dialog inom sjukhus-/hälso- och sjukvårdssektorn.

7.8

Det är avgörande med utbildning och praktik, liksom fortbildning. Gemensamma europeiska moduler inom allmän och yrkesinriktad utbildning är önskvärda. Man bör främja utbyten mellan berörda parter om ökad medvetenhet och bästa praxis i Europa kring dessa frågor. Allmän och yrkesinriktad utbildning behandlades i en gemensam deklaration av arbetsmarknadens parter från 2016 (29).

7.9

EU-omfattande bästa praxis inom hälso- och sjukvården när det gäller systemutveckling och utvärdering av smarta organisationer kan också vara till hjälp för att främja lovande metoder för arbetstagarnas deltagande.

7.10

Nödvändigheten av vidsynthet i fråga om nya informations- och kommunikationstekniska lösningar innebär att all sjukvårdspersonal måste ha digital kompetens och känna till den senaste tekniken. Utöver kompetens hos samtliga yrkesutövare kräver patientinflytande också att det finns rätt inställning och motsvarande kompetens.

7.11

Liksom i fallet med sjukvårdspersonal måste medicinsk kunskap även finnas på it-företagen för att de ska kunna optimera användningen av it-verktyg inom hälso- och sjukvården.

7.12

Anställda inom anhörigvården och den sociala omsorgen måste också hållas à jour. Informell vård ökar oproportionerligt i omfattning, liksom patientinflytandet. Båda faktorerna kan i väsentlig grad påverka rörligheten för den åldrande generationen, både äldre med funktionsnedsättningar och friska äldre personer. Begreppet ”silverekonomi” talar för sig självt.

---

(1)  Se rådets (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) slutsatser (2006/C 146/01) och dess bilaga, av den 2 juni 2006, om de europeiska värderingarnas inverkan.

(2)  Se särskilt målen 3, 5, 9 och 10.

(1)  På engelska Country Specific Recommendations, CSR.

(3)  EUT C 181, 21.6.2012, s. 160, EUT C 242, 23.7.2015, s. 48, SOC/560 – Hållbara sociala skydds- och trygghetssystem i den digitala tidsåldern (ännu inte offentliggjort i EUT), EUT C 133, 9.5.2013, s. 52, EUT C 434, 15.12.2017, s. 1.

(4)  The European Medical Technological Industry in figures, 2015.

(5)  Europeiska kommissionen, 2017.

(6)  Se fotnot 1.

(7)  Se rådets (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) slutsatser (2006/C 146/01) och dess bilaga, av den 2 juni 2006, om de europeiska värderingarnas inverkan.

(8)  Artikel 168 avdelning XIV i EUF-fördraget: Folkhälsa.

(9)  Nyligen antog rådet återigen två förordningar som avsevärt påverkar industrin: en om nya produkter och en om in vitro-diagnostik.

(10)  Se i detta sammanhang artikel 35 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, dok. 2012/C 326/02, och den europeiska stadgan om patientens rättigheter, 2002.

(11)  Europeiska institutet för innovation och teknik – kunskaps- och innovationsgruppen för hälso- och sjukvårdsfrågor inrättades den 9 december 2014.

(12)  Se studien av Goldman Sachs, 1917: A digital healthcare revolution is coming – and it could save America $300 billion.

(13)  Se kommissionens meddelande Att skapa en europeisk dataekonomi, mars 2011, och EESK:s svar TEN/630.

(14)  Se bland annat den strategiska forskningsagendan inom ramen för Horisont 2020, COCIR, september 2016.

(15)  Procurement, The Unexpected Driver of Value Based Health Care, Boston Consulting Group – MedTech Europe, 2015.

(16)  Hälso- och sjukvårdssektorn är långtifrån den enda sektor som påverkas negativt av sådana metoder. Betoningen av lägsta pris förekommer i de flesta offentliga upphandlingar i Europa. Det är en av de främsta anledningarna till att det behövs EU-lagstiftning, se särskilt direktivet om offentlig upphandling från 2014.

(17)  Se bland annat European Blue Print, GD Kommunikationsnät (punkt 6 nedan) och www.integratedcarealliance.org.

(18)  Se European Industry: Working Group 2 – Digital Industrial Platforms, kapitel 5, Overview of the Strategy in ”Digital Transformation of Health and Care”.

(19)  Se arbetsgrupp 2, s. 31.

(20)  Se bland annat Blueprint on Digital Transformation of Health and Care for the Ageing Society, a Strategic Vision developed by Stakeholders, Bryssel, den 5–8 december 2016.

(21)  Blueprint, s. 6.

(22)  Improving Health Sector Efficiency, the role of Information and Communication technologies, OECD 2010.

(23)  Ibid., s. 16.

(24)  Arbetsgrupp 2, s. 35.

(25)  Taskforce to take health and digital policies further, den 27 februari 2017.

(26)  Se även 2012 års ram för uppgiftsskydd.

(27)  På engelska Continuing Professional Development Strategies, CPD.

(28)  Blueprint, s. 19.

(29)  Se HOSPEEM-EPSU joint declaration on Continuing Professional Development (CPD) and Life-Long-Learning (LLL) for all health workers in the EU, november 2016. Ytterligare upplysningar om behovet av investeringar i arbetskraften inom hälso- och sjukvårdssektorn finns i den gemensamma rapporten från FN/ILO/WHO/OECD Working for health and growth: investing in the health workforce.

---

28.6.2018

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 227/20

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Turkiets roll i flyktingkrisen

(Yttrande på eget initiativ)

(2018/C 227/03)

Föredragande:

Dimitris DIMITRIADIS

Beslut av EESK:s plenarförsamling	22.9.2016
Rättslig grund	Artikel 29.2 i arbetsordningen
	Yttrande på eget initiativ
Ansvarig facksektion	Facksektionen för yttre förbindelser
Antagande av facksektionen	7.11.2017
Antagande vid plenarsessionen	14.2.2018
Plenarsession nr	532
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	227/6/12

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK konstaterar att Turkiet spelar en viktig och avgörande roll i hanteringen av den s.k. flyktingkrisen i Mellanöstern och Medelhavsområdet samt att landet har försökt att ta itu med problemet på egen hand, om än med ytterligare stöd från EU och det internationella samfundet.

1.2

EESK anser att EU trots den explosiva situationen i samband med den s.k. flyktingkrisen hittills har misslyckats med att ta fram en trovärdig och effektiv gemensam europeisk invandringspolitik eller ett gemensamt europeiskt asylsystem på grund av vissa medlemsstaters oförsvarliga vägran att fullgöra sina rättsliga skyldigheter enligt såväl internationella överenskommelser som EU:s egna fördrag och beslut som antagits enhälligt vid toppmöten eller i ministerråd. Kommittén uppmanar därför rådet och kommissionen att arbeta mer beslutsamt i frågan och att ålägga de medlemsstater som inte fullgör sina europeiska åtaganden att omedelbart vidta nödvändiga åtgärder.

1.3

EESK fördömer kraftfullt vissa medlemsstaters främlingsfientliga inställning till flyktingkrisen och anser att denna ståndpunkt strider mot EU:s grundläggande värderingar.

1.4

Kommittén är beredd att på alla sätt bidra till arbetet med flyktingkrisen, genom att samarbeta med EU-institutionerna och organisationer i det civila samhället (arbetsgivare, arbetstagare och icke-statliga organisationer), vilket påvisas genom det omfattande arbete som kommittén redan har utfört både i form av talrika yttranden och i studieresor till de länder som drabbats av denna humanitära katastrof.

1.5

Efter att uttalandet från EU och Turkiet undertecknades har antalet människor som olagligt reser över EU:s gränser eller mister sina liv i Egeiska havet betydligt och stadigt minskat. Samtidigt pågår en snabb ökning i flödena till andra sydliga länder, vilket är en källa till särskild oro för EESK. EU-medlemsstaternas prestationer har sedan varit fortsatt nedslående när det gäller både vidarebosättning och omplacering. Samtidigt som den nödvändiga grunden för genomförandet av dessa program har lagts är den nuvarande takten fortfarande långsammare än vad som krävs för att uppnå de mål som fastställts i syfte att säkerställa vidarebosättning och omplacering av alla berättigade personer.

1.6

EESK anser att det är nödvändigt att Turkiet utarbetar ett enhetligt system för att bevilja internationellt skydd till asylsökande i enlighet med internationella och europeiska standarder (1) som inte särbehandlar personer som ansöker om internationellt skydd med hänvisning till deras nationella ursprung, och som erbjuder dem alla ett enhetligt skydd. Kommittén föreslår bland annat att man tar bort den geografiska begränsningen för icke-europeiska asylsökande och särskiljandet mellan syriska och icke-syriska asylsökande (2). Dessutom måste principen om non-refoulement säkerställas.

1.7

EESK anser att det är nödvändigt att förbättra inhysningsförhållandena i Turkiet samt de politiska åtgärderna när det gäller social och ekonomisk integration av erkända flyktingar, särskilt när det gäller tillgång till arbete, hälso- och sjukvård, utbildning och boende. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt skyddet av ensamkommande minderåriga och barn, särskilt när det gäller tillgång till utbildning och skydd mot tvångsarbete och tvångsäktenskap (3).

1.8

EESK efterlyser en verklig och oberoende kontroll- och övervakningsmekanism, som bör inrättas med avseende på uttalandet från EU och Turkiet om flyktingar för att – i samarbete med de turkiska myndigheterna, internationella icke-statliga organisationer och specialiserade humanitära organisationer – övervaka båda sidors genomförande och efterlevnad av de överenskomna villkoren i enlighet med internationell rätt och unionsrätten (4).

1.9

EESK anser att det är mycket viktigt att stärka Europeiska gräns- och kustbevakningsbyråns roll för att upplösa människohandelsnätverk och människosmuggling i enlighet med internationell rätt (5).

1.10

EESK efterlyser fullständig efterlevnad av de EU-medlemsstater som ännu inte deltagit i förfarandena för omplacering och vidarebosättning och anser att de relevanta programmen bör påskyndas. Europeiska unionens domstols avgöranden och kommissionens insatser för att förbättra samordningen mellan EU:s institutioner och medlemsstaterna är ett positivt steg i denna riktning. I sina avgöranden fördömer EU-domstolen i direkta ordalag vissa staters beteende när de vägrar att ta emot flyktingar på sitt territorium. Såsom domstolen påpekar står detta i strid med den skyldighet till solidaritet och rättvis ansvarsfördelning som vilar på unionens medlemsstater på asylpolitikens område.

1.11

EESK är djupt oroat över den allmänna situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna i Turkiet, framför allt efter den misslyckade statskuppen. Det finns anledning att tro att Turkiets nuvarande regering gör sig skyldig till angrepp mot EU:s principer och värderingar enligt artikel 2 i EU-fördraget (6). Vi hyser också särskild oro för att organisationer i det civila samhället inte kan arbeta obehindrat i Turkiet, framför allt inte sedan undantagstillståndet utlysts, och anser att de spelar en nyckelroll i flyktingarnas humanitära situation när det gäller både planering och genomförande av program för att integrera flyktingar i lokalsamhällen.

1.12

EESK anser att arbetsmarknadens parter kan och måste spela en framträdande roll i Turkiet för att ta itu med flyktingkrisen.

1.13

Kommittén är oroad över den spänning som på senare tid kännetecknat förbindelserna mellan EU och Turkiet och de möjliga effekterna av att spänningen ökar ytterligare, både på genomförandet av avtalet mellan EU och Turkiet och på förbindelserna mellan EU och Turkiet i allmänhet. EESK anser fortfarande att förbindelserna mellan EU och Turkiet bör vara inriktade på att Turkiet bibehåller utsikterna till EU-medlemskap, i full överensstämmelse med EU:s regelverk.

2.   Inledande kommentarer: Från den europeiska agendan för migration till avtalet av den 18 mars 2016

2.1

Efter krigsutbrottet i Syrien, som utlöste en enorm humanitär kris, och den explosiva situation som uppstått i Irak som en följd av den pågående politiska instabiliteten, började tusentals flyktingar korsa den turkiska gränsen under omänskliga förhållanden, med slutmålet att nå länderna i EU, särskilt i Centraleuropa. Turkiet blev ”värd” för cirka tre miljoner människor som med risk för sina liv hade tagit sig igenom krigszoner och – återigen med risk för sina liv – försökte och fortsatte med sina försök att irreguljärt ta sig över gränsen till EU i Grekland.

2.2

Turkiet har som första mottagarland spelat och fortsätter att spela en särskilt viktig roll i den s.k. flyktingkrisen, som har blivit ett av EU:s största ”olösta” problem.

2.3

Den europeiska agendan för migration, som togs fram efter svåra och utdragna förhandlingar mellan medlemsstaterna i maj 2015, utgjorde EU:s första försök att ta itu med den svåra situationen för de tusentals flyktingar som riskerat sina liv för att ta sig igenom krigszoner och försöka ta sig över Medelhavet. För första gången infördes begrepp såsom intern omplacering och vidarebosättning. I agendan angavs både omedelbara och långsiktiga åtgärder för att hantera de stora migrationsströmmar som EU – och särskilt Medelhavsländerna – står inför och de problem som uppstår vid hanteringen av sådana kriser. Åtgärderna omfattar tredubbla ekonomiska resurser till Frontex, omplacering av flyktingar och migranter i EU:s länder enligt specifika kriterier och kvoter, samt aktivering – för första gången – av den mekanism för nödsituationer som anges i artikel 78.3 i EUF-fördraget för att hjälpa medlemsstater som får en plötslig tillströmning av flyktingar, och inledande av en insats i Medelhavet inom ramen för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken för att upplösa människohandelsnätverk och bekämpa människosmuggling i enlighet med internationell rätt.

2.4

Till bilden hör också uttalandet från EU och Turkiet av den 18 mars 2016, som syftar till att begränsa flyktingkrisen och som av procedurskäl betecknades som ett informellt avtal om irreguljär migration från Turkiet till EU, för att ersätta irreguljär migration med lagliga kanaler för vidarebosättning av flyktingar inom EU (7). I bestämmelserna ingår följande: i) Alla irreguljära migranter som från och med den 20 mars 2016 kommer från Turkiet till Grekland kommer att återsändas till Turkiet i enlighet med en bilateral överenskommelse mellan de två länderna. ii) Alla som inte ansöker om asyl eller vars ansökan har befunnits vara ogrundad eller har nekats prövning kommer att återsändas till Turkiet. iii) Grekland och Turkiet kommer med bistånd av EU:s institutioner och byråer att komma överens om alla nödvändiga bilaterala arrangemang, inbegripet närvaron av turkiska tjänstemän på grekiska öar och grekiska tjänstemän i Turkiet från och med den 20 mars 2016 för att genomföra dessa avtal. iv) För varje syrier som återsänds till Turkiet från de grekiska öarna kommer en annan syrier att vidarebosättas i EU. v) En mekanism kommer att inrättas i samarbete med kommissionen, EU:s byråer, FN:s flyktingkommissarie och medlemsstaterna för att säkerställa att denna princip tillämpas från och med den dag då återsändandet inleds. vi) Syrier från Turkiet snarare än från Grekland kommer att prioriteras för vidarebosättning i EU och av dessa kommer migranter som inte tidigare har rest in eller försökt att resa in i EU på irreguljär väg att prioriteras.

2.5

I sitt kompletterande faktablad om uttalandet från EU och Turkiet av den 18 mars 2016 (8) betonar kommissionen möjligheten att klassificera Turkiet som ett ”säkert tredjeland” (9). I meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om lägesrapporten om genomförandet av de prioriterade åtgärderna i den europeiska migrationsagendan kommer man fram till samma slutsatser och det anges uttryckligen att begreppet ”säkert tredjeland” enligt asylförfarandedirektivet inte förutsätter att Genèvekonventionen tillämpas utan förbehåll eller geografiska begränsningar, men att det i princip finns en möjlighet att få skydd enligt konventionen (10).

2.6

EESK har i sin tur uttryckt sin uppfattning att begreppet säkert ursprungsland inte under några omständigheter kan tillämpas i de fall där pressfriheten inte respekteras eller där det förekommer kränkningar av den politiska mångfalden, eller när det gäller länder där det förekommer förföljelse på grund av kön och/eller sexuell läggning eller tillhörighet till nationell, etnisk, kulturell eller religiös minoritet. Under alla omständigheter måste man (bland annat) ta ställning till följande omständigheter innan ett land förs upp på förteckningen över säkra ursprungsländer: aktuell information från källor såsom Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, FN:s flyktingkommissariat (UNHCR), Europeiska stödkontoret för asylfrågor (Easo), Europarådet och andra människorättsorganisationer (11).

2.7

Efter att uttalandet från EU och Turkiet undertecknades har antalet människor som olagligt reser över EU:s gränser eller som mister sina liv i Egeiska havet betydligt och stadigt minskat (12). Samtidigt pågår en snabb ökning i flödena till andra sydliga länder, vilket är en källa till särskild oro för EESK. EU-medlemsstaternas prestationer har sedan varit fortsatt nedslående när det gäller både vidarebosättning och omplacering. Samtidigt som den nödvändiga grunden för genomförandet av dessa program har lagts är den nuvarande takten fortfarande långsammare än vad som krävs för att uppnå de mål som fastställts i syfte att säkerställa vidarebosättning och omplacering av alla berättigade personer (13).

3.   Mekanismen för säkert land: säkert tredjeland och första asylland

3.1

Begreppen ”säkert ursprungsland”, ”säkert tredjeland” och ”första asylland” fastställs i direktiv 2013/32/EU om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd, i vilket det anges gemensamma normer och förfarandegarantier för dem som söker internationellt skydd i EU:s medlemsstater. Mer specifikt anges fyra kategorier av säkra länder i direktivet. Dessa är första asylland (artikel 35), säkert tredjeland (artikel 38), säkra ursprungsländer (artikel 37) och europeiska säkra tredjeländer (artikel 39) (14).

3.2

Artikel 39 om europeiska säkra tredjeländer och artikel 35 om första asylland i direktiv 2013/32/EU innebär ett starkare respektive svagare internationellt skydd, medan ’begreppet säkert tredjeland enligt artikel 38 ligger däremellan. Artikel 39 ger det starkaste skyddet, med hänvisning till länder som har ratificerat Genèvekonventionen utan geografiska begränsningar, erbjuder maximalt skydd enligt konventionen, genomför artikel 36 i konventionen fullt ut i landet och omfattas av kontrollmekanismerna i konventionen. Artikel 35 i direktivet är i skarp kontrast begränsad till att skydda flyktingar eller tillhandahålla annat tillräckligt skydd, och inriktad på principen om non-refoulement.

3.3

Enligt artikel 38 i direktiv 2013/32/EU anses ett land vara ett säkert tredjeland för en särskild sökande om denne uppfyller alla följande kriterier: a) sökandens liv och frihet är inte hotade på grund av ras, religion, medborgarskap, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk övertygelse; b) principen om ”non-refoulement” iakttas i enlighet med Genèvekonventionen; c) det föreligger ingen risk för allvarlig skada för sökanden; d) förbudet mot varje återsändande som innebär åsidosättande av förbudet mot tortyr och grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller straff i enlighet med folkrätten iakttas; e) sökanden har möjlighet att ansöka om flyktingstatus och, om de erkänns vara flyktingar, erhålla skydd i enlighet med Genèvekonventionen; f) sökanden har en anknytning till det berörda tredjelandet som gör att det skulle vara rimligt för denne att resa till det landet. Om behöriga myndigheter anser att ett land, som t.ex. Turkiet, utgör ett första asylland eller ett säkert tredjeland för en sökande utfärdar de följaktligen ett beslut om att avslå ansökan om internationellt skydd utan att granska ärendet (15).

3.4

Principen om non-refoulement är grundvalen i systemet för internationellt skydd av flyktingar och är införlivad i artikel 33.1 i Genèvekonventionen från 1951 (16). FN:s flyktingkommissarie har noterat att det med denna artikel införs en central princip i konventionen, en princip som nu ingår i internationell sedvanerätt och därmed är bindande för alla stater i det internationella samfundet oavsett om de har ratificerat Genèvekonventionen eller inte (17).

3.5

Vem som helst som är flykting enligt 1951 års konvention eller som uppfyller de kriterier för definitionen av flykting som anges i artikel 1a.2 i 1951 års konvention, även om dennes status som flykting kanske inte officiellt har erkänts, omfattas därmed av skyddet enligt artikel 33.1 (18). Detta är särskilt viktigt för asylsökande, eftersom de kan vara flyktingar och därför inte bör flyttas eller utvisas från asyllandet innan ett slutligt beslut om deras status har antagits (19).

4.   Turkiet – ett ”säkert tredjeland”

4.1

Turkiet har sedan 2011 tagit emot det högsta antalet flyktingar från Syrien (mer än tre miljoner – 3 222 000). Samtidigt har Libanon, som är ett land med en befolkning på runt 4,8 miljoner, tagit emot mer än en miljon registrerade flyktingar. Jordanien har det tredje högsta antalet flyktingar från Syrien (654 582), och enligt de senaste officiella siffrorna har Irak och Egypten tagit emot 244 235 respektive 124 534 registrerade flyktingar (20).

4.2

Turkiet har ratificerat Genèvekonventionen om flyktingar och protokollet från 1967, men gör ett geografiskt förbehåll när det gäller icke-europeiska asylsökande. I praktiken erkänner Turkiet endast flyktingar från Europa, i betydelsen länder som är medlemmar i Europarådet (21). I april 2014 röstades en ny lag om utlänningar och internationellt skydd igenom i Turkiet. I lagen föreskrivs följande fyra typer av skyddad status i landet: a) ”flyktingstatus” för flyktingar som erkänts som sådana enligt Genèvekonventionen och som är medborgare i en av Europarådets 47 medlemsstater; b) ”villkorlig flyktingstatus” för erkända icke-europeiska flyktingar; c) ”subsidiärt skydd”, som kan beviljas europeiska och icke-europeiska medborgare som inte uppfyller kriterierna i Genèvekonventionen för att erkännas som flyktingar, men som riskerar dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling om de återvänder till sitt ursprungsland, eller som riskerar skada på grund av väpnad konflikt i deras land; d) ”tillfälligt skydd” som beviljas vid massiv tillströmning av flyktingar (22).

4.3

De syrier som anlände i samband med den massiva tillströmningen beviljades ursprungligen status som ”besökare” (misâfir) och därefter tillfälligt skydd, men utan rätt att ansöka om flyktingstatus. Syftet med denna bestämmelse är att de endast ska stanna i Turkiet medan kriget i Syrien pågår samt därefter återvända dit när förhållandena förbättras.

4.3.1

Medborgare från andra länder (icke syrier) kan ansöka om asyl på individuell basis och behandlas därefter i ett parallellt förfarande enligt den nya lagen om utlänningar och internationellt skydd som trädde i kraft i april 2014. Enligt detta förfarande skickas sökande både till generaldirektoratet för migrationsförvaltning, som genomför förfarandet för statusbestämning, och till UNHCR, som genomför ett parallellt förfarande för statusbestämning och utfärdar rekommendationer om omplacering. Dess beslut har dock ingen rättskraft, men de beaktas i samband med generaldirektoratets bedömning. Det är således tydligt att det i turkisk lagstiftning på detta område föreskrivs olika skyddsnormer och förfaranderegler för syrier och medborgare från tredjeländer, och att det därmed införs skillnader både när det gäller tillgång till och villkoren för skydd.

4.4

Det finns även allvarliga hinder, brister och problem när det gäller tillgången till arbete och grundläggande tjänster, såsom hälsa och välfärd, utbildning och mer allmänt integration i samhället (23). Även om Turkiet från och med januari 2016 erkände rätten för syrier att arbeta, har i praktiken mycket få av dem erhållit arbetstillstånd, vilket medfört att de flesta arbetar svart (24). Till ovanstående bör tilläggas att de som beviljats internationellt skydd undantas explicit och kategoriskt från möjligheten till långsiktig integration i Turkiet (artikel 25 i lagen om utlänningar och internationellt skydd) samt att den fria rörligheten för flyktingar begränsas enligt artikel 26 i samma lag. Det är därmed tydligt att skyddet som beviljas människor som söker internationellt skydd i Turkiet inte når upp till de rättsliga garantier och rättigheter som tillerkänns flyktingar enligt Genèvekonventionen, såsom rätten till rörelsefrihet inom den fördragsslutande statens territorium (artikel 26 i 1951 års konvention), rätten till naturalisation (artikel 34 i 1951 års konvention) och rätten till förvärvsarbete (artiklarna 17, 18 och 19 i 1951 års konvention).

4.5

Vidare uppstår tvivel om Turkiets klassificering som ett ”säkert tredjeland” när det gäller respekten för principen om non-refoulement som fastställs i artikel 33.1 i Genèvekonventionen, i artikel 3 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och i artikel 3.2 i konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling (25). Bortsett från att Turkiet historiskt sett har tvingat tillbaka icke-europeiska asylsökande rapporterar internationella människorättsorganisationer i nya rapporter om fall då flyktingar nekats inresa och fall av kollektivt hemsändande till Syriens territorium (26). Endast en dag efter det att avtalet hade undertecknats rapporterade betecknande nog Amnesty International om ytterligare ett fall av kollektivt hemsändande av afghanska flyktingar till Kabul (27). I en resolution som antogs av Europarådets parlamentariska församling den 20 april 2016 fastställdes på liknande sätt bland annat att återvändande av både syrier och medborgare från andra länder till Turkiet strider mot unionsrätten och internationell rätt (28). Det är därför tydligt att det inte finns tillräckliga garantier för att principen om non-refoulement efterlevs i praktiken (29).

---

(1)  Europeiska kommissionen, Turkey 2016 Report (rapport om Turkiet 2016), Bryssel, 9.11.2016, SWD (2016) 366 final, s. 77–78, som finns tillgänglig på http://ec.europa.eu/enlargement/pdf/key_documents/2016/20161109_report_turkey.pdf

(2)  EESC fact-finding missions on the situation of refugees as seen by civil society organisations, Mission Report on Turkey (EESK:s informationsuppdrag om flyktingars situation enligt organisationer i det civila samhället, Rapport om studieresan till Turkiet), 9–11 mars 2016, s. 2, som finns tillgänglig på http://www.eesc.europa.eu/resources/docs/eesc-fact-finding-missions-refugees_turkey_en.pdf

(3)  Se fotnot 2.

(4)  Amnesty International, Europe’s gatekeeper: unlawful detention and deportation of refugees from Turkey (Europas grindvakt: olagligt förvar och deportering av flyktingar från Turkiet), s. 14, som finns tillgänglig på https://www.amnesty.org/en/documents/document/?indexNumber=eur44%2f3022%2f2015&language=en

(5)  Se fotnot 2.

(6)  I artikel 2 föreskrivs att unionen ska ”bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män”.

(7)  Europeiska rådet (Utrikes frågor och internationella förbindelser), 18.3.2016, http://www.consilium.europa.eu/sv/press/press-releases/2016/03/18-eu-turkey-statement/

(8)  Europeiska kommissionen, Fact Sheet on the EU-Turkey Agreement (Faktablad om uttalandet från EU och Turkiet), 19.3.2016, som finns tillgänglig på http://europa.eu/rapid/press-release_MEMO-16-963_sv.htm

(9)  På vilken rättslig grund kommer asylsökande att skickas tillbaka till Turkiet från de grekiska öarna? Personer som söker asyl i Grekland kommer att få sina ansökningar prövade från fall till fall, i enlighet med unionsrätten och internationell rätt samt principen om non-refoulement. Det kommer att inbegripa enskilda intervjuer, individuella bedömningar och rätt att överklaga. Asylsökande kommer inte att återsändas generellt eller automatiskt. Enligt EU:s bestämmelser om asyl får medlemsstaterna i vissa tydligt fastställda situationer förklara en ansökan ”otillåtlig”, dvs. avslå ansökan utan att pröva frågan. Det finns två rättsliga möjligheter att förklara asylansökningar otillåtliga när det gäller Turkiet: 1) första asylland (artikel 35 i asylförfarandedirektivet): om en person har erkänts som flykting i det landet eller åtnjuter annat tillräckligt skydd i landet; 2) säkert tredjeland (artikel 38 i asylförfarandedirektivet): om en person inte har erhållit skydd i tredjelandet men tredjelandet kan garantera effektiv tillgång till skydd åt den person som återvänder.

(10)  ”I detta sammanhang framhåller kommissionen att begreppet ’säkra tredjeländer’ enligt asylförfarandedirektivet förutsätter att det finns en möjlighet att få skydd enligt Genèvekonventionen, men det säkra tredjelandet måste inte ha ratificerat den konventionen utan geografiska reservationer. När det gäller frågan om anknytning till det aktuella tredjelandet, och huruvida det därför är rimligt att sökanden beger sig till det landet, kan det också tas i beaktande huruvida sökanden har transiterat genom det säkra tredjelandet eller huruvida det ligger geografiskt nära sökandens ursprungsland.” Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om lägesrapporten om genomförandet av de prioriterade åtgärderna i den europeiska migrationsagendan, 10.2.2016, COM (2016) 85 final.

(11)  Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén, Upprättande av EU:s gemensamma förteckning över säkra ursprungsländer (EUT C 71, 24.2.2016, s. 82), punkterna 2.4 och 2.11.

(12)  Antalet människor som dagligen tar sig från Turkiet till de grekiska öarna har varit lågt ända sedan kommissionens senaste rapport med i genomsnitt 75 personer om dagen. Europeiska kommissionen Bryssel, 6.9.2017 COM(2017) 470 final, Rapport från kommissionen till Europaparlamentet, Europeiska rådet och rådet – Sjunde lägesrapporten om genomförandet av uttalandet från EU och Turkiet. Finns tillgänglig på: https://ec.europa.eu/home-affairs/sites/homeaffairs/files/what-we-do/policies/european-agenda-migration/20170906_seventh_report_on_the_progress_in_the_implementation_of_the_eu-turkey_statement_en.pdf

(13)  Enligt de senaste uppgifterna uppgår antalet omplaceringar till 27 695 (19 244 från Grekland och 8 451 från Italien), medan totalt 8 834 syrier har vidarebosatts från Turkiet till EU inom ramen för uttalandet från EU och Turkiet. När det gäller det finansiella stödet inom ramen för faciliteten för flyktingar i Turkiet har kontrakt redan undertecknats till ett värde av mer än 1,66 miljarder euro och utbetalningar på 838 miljoner euro gjorts, av det anslag på 3 miljarder euro som beviljats för perioden 2016–2017. Antalet utsatta flyktingar som får stöd genom det sociala nödskyddsnätet (ESSN) har ökat från 600 000 till 860 000 och förväntas öka till 1,3 miljoner före 2017 års utgång. Europeiska kommissionen Bryssel, 6.9.2017 COM(2017) 465 final, Rapport från kommissionen till Europaparlamentet, Europeiska rådet och rådet – Femtonde lägesrapporten om omplacering och vidarebosättning. Finns tillgänglig på: https://ec.europa.eu/home-affairs/sites/homeaffairs/files/what-we-do/policies/european-agenda-migration/20170906_fifteenth_report_on_relocation_and_resettlement_en.pdf

(14)  Det hävdas att mekanismen för säkert land strider mot artikel 31.1 i Genèvekonventionen, eftersom det i internationell rätt inte föreskrivs att ansökan måste lämnas in i det första landet där internationellt skydd kan beviljas. Se i detta sammanhang M. Symes och P. Jorro, Asylum Law and Practice, LexisNexis UK, 2003, s. 448; G. Goodwin-Gill och J. McAdam, The Refugee in International Law, Oxford University Press, 2007, s. 392. Motsatta åsikter finns i K. Hailbronner, The Concept of ”Safe Country” and Expeditious Asylum Procedures: A Western European Perspective, International Journal of Refugee Law, 1993, 5(1): s. 31–65.

(15)  Enligt Hellenic Union for Human Rights (grekiska unionen för mänskliga rättigheter) ansåg den sakkunniga från Easo, redan de första dagarna när uttalandet från EU och Turkiet om flyktingar tillämpades, att Turkiet var ett säkert tredjeland när det gällde de första asylansökningarna som granskades. Denna ståndpunkt utgör en standardtext som återges som grund för alla avslagna ansökningar och innebär att sökanden förvägras den nödvändiga enskilda bedömningen och, ännu värre, lägger bevisbördan för att Turkiet inte är ett säkert tredjeland på den asylsökande, något som går tvärt emot avsikterna i direktivet. I dessa första fall är avslagen omotiverade. Hellenic Union for Human Rights, Comments – critical remarks on the provisions and implementation of Law 4375/2016 (Grekiska unionen för mänskliga rättigheter – kritiska anmärkningar om bestämmelser i och genomförandet av lag 4375/2016), 21 april 2016, som finns tillgänglig på http://www.hlhr.gr/en/comments-critical-remarks-provisions-implementation-law-43752016/. Den 10 maj 2016 antogs dock det första grekiska beslutet om att Turkiet inte ansågs vara ett säkert tredjeland. I samband med ett överklagande av en syrier i Lesbos, som ursprungligen inte beviljades asyl och som därefter skulle återsändas till Turkiet, fastställde överklagandenämnden för flyktingar att Turkiet inte var ett säkert tredjeland, vilket ledde till att asylansökan på nytt skulle granskas noggrannare och utifrån fler fakta. Det ”prejudikat” som fastställdes i det första beslutet att Turkiet inte kan anses utgöra ett säkert tredjeland har medfört att ett stort antal flyktingar har överklagat hos nämnden.

(16)  Angående principen om non-refoulement, se bland annat E. Lauterpacht & D. Bethlehem, ”The scope and content of the principle of non-refoulement: Opinion”, i E. Feller, V. Tuerk & F. Nicholson (red.), Refugee Protection in International Law, UNHCR’s Global Consultations on International Protection, Cambridge University Press, Cambridge 2003, s. 87–177. Se även FN:s flyktingkommissarie, Advisory Opinion on the Extraterritorial Application of Non-Refoulement Obligations under the 1951 Convention relating to the Status of Refugees and its 1967 Protocol, som finns tillgänglig på http://www.unhcr.org/refworld/docid/45f17a1a4.html

(17)  Meddelande om internationellt skydd av den 13 september 2001 (A/AC. 96/951, punkt 16). Se även UNHCR, The Principle of Non Refoulement as a Norm of Customary International Law, Response to the Questions Posed to UNHCR by the Federal Constitutional Court of the Federal Republic of Germany in cases 2 BvR 1938/93, 2 BvR 1953/93, 2 BvR 1954/93. Se även UNHCR, Note on the Principle of Non Refoulement (Meddelande om principen om non-refoulement) (EU-seminarium om genomförandet av 1995 års resolution om minimigarantier vid handläggning av asylärenden), 1.11.1997. Se dessutom punkt 4 i inledningen till Declaration of the States Parties to the 1951 Convention and/or its 1967 Protocol relating to the Status of Refugees, som antogs vid ministermötet den 12–13 december 2001, HCR/MMSP/2001/09, och beslutet av Nya Zeelands appellationsdomstol i målet Zaoui mot Attorney General (Nr 2) [2005] 1 NZLR 690, 20.9.2004, punkterna 34 och 136.

(18)  Slutsats nr 6 (XXVIII) – 1977 om principen om non-refoulement, punkt c, slutsats nr 79 (XLVIII) – 1996 om internationellt skydd, punkt j, slutsats nr 81 (XLVIII) – 1997 om internationellt skydd, punkt i.

(19)  UNHCR, Global Consultations on International Protection/Third Track: Asylum Processes (Fair and Efficient Asylum Procedures), EC/GC/01/12, 13.5.2001, punkterna 4, 8, 13 och 50c samt E. Leuterpacht and D. Bethlehem, fotnot 16 ovan, punkterna 87–99.

(20)  För ytterligare uppgifter se http://data.unhcr.org/syrianrefugees/regional.php

(21)  Se fotnot 2.

(22)  Lagtexten finns tillgänglig på engelska på http://www.goc.gov.tr/files/files/eng_minikanun_5_son.pdf

(23)  Se fotnot 2.

(24)  Meltem Ineli-Ciger, ”Implications of the New Turkish Law on Foreigners and International Protection and Regulation no. 29153 on Temporary Protection for Syrians Seeking Protection in Turkey” (Konsekvenser av den nya turkiska lagen om utlänningar och internationellt skydd och förordning nr 29153 om tillfälligt skydd för syrier som söker skydd i Turkiet), Oxford Monitor of Forced Migration, 2014, 4(2): s. 28–36.

(25)  Se fotnot 2.

(26)  Se bl.a. meddelandet från Human Rights Watch av den 23 november 2015, som finns tillgängligt på https://www.hrw.org/news/2015/11/23/turkey-syrians-pushed-back-border

(27)  Amnesty International, Η ψευδαίσθηση της ”ασφαλούς χώρας” για την Τουρκία καταρρέει (Illusionen om Turkiet som ”säkert land” går i kras), 23 mars 2016, som endast finns tillgänglig på grekiska på https://www.amnesty.gr/news/press/article/20243/i-pseydaisthisi-tis-asfaloys-horas-gia-tin-toyrkia-katarreei För ytterligare information, se Ο. Ulusoy, ”Turkey as a Safe Third Country?”, 29 mars 2016, som finns tillgänglig på https://www.law.ox.ac.uk/research-subject-groups/centre-criminology/centreborder-criminologies/blog/2016/03/turkey-safe-third, och E. Roman, Th. Baird, och T. Radcliffe, ”Why Turkey is Not a ”Safe Country’”, februari 2016, Statewatch, http://www.statewatch.org/analyses/no-283-why-turkey-is-not-a-safe-country.pdf

(28)  Resolution 2109 (2016) Preliminär version, The situation of refugees and migrants under the EU–Turkey Agreement of 18 March 2016 (Situationen för flyktingar och migranter enligt uttalandet från EU och Turkiet den 18 mars 2016). Författare: Europarådets parlamentariska församling, källa – parlamentsdebatt den 20 april 2016 (15:e sammanträdet) (se dok. 14028, rapport från utskottet för migration, flyktingar och fördrivna personer, föredragande: Tineke Strik). Församlingen antog texten den 20 april 2016 (15:e sammanträdet).

(29)  L. Reppeli (2015), ”Turkey’s track record with the European Court of Human Rights”. Turkish Review, 1 januari 2015 (som finns tillgänglig på http://archive.is/XmdO5).

---

28.6.2018

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 227/27

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Kapitel om handel och hållbar utveckling i EU:s frihandelsavtal

(yttrande av eget initiativ)

(2018/C 227/04)

Föredragande:

Tanja BUZEK

Beslut av EESK:s plenarförsamling	19.10.2017
Rättslig grund	Artikel 29.2 i arbetsordningen
	Yttrande på eget initiativ
Ansvarig facksektion	REX
Antagande av facksektionen	26.1.2018
Antagande vid plenarsessionen	14.2.2018
Plenarsession nr	532
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	133/1/9

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) välkomnar Europeiska kommissionens initiativ i det icke-officiella dokumentet (1) om att utvärdera genomförandet av kapitlen om handel och hållbar utveckling i EU:s handelsavtal och samråda med det civila samhället i denna fråga.

1.2

EESK har spelat en viktig roll för att öka medvetenheten om EU:s handelspolitik inom det civila samhället i både EU och tredjeländer. EESK:s ledamöter har varit och kommer att fortsätta att vara engagerade i insatserna för att stärka samarbetet med det civila samhället i tredjeländer när det gäller att övervaka förhandlingarna om och genomförandet av EU:s handelsavtal.

1.3

EESK uppmuntrar kommissionen att stärka sin dialog med det civila samhället för att utveckla dessa kapitels funktion i nuvarande och framtida handelsavtal och, i synnerhet, att ta hänsyn till detta vid översynen av kapitlet om handel och hållbar utveckling i det övergripande avtalet om ekonomi och handel mellan EU och Kanada (Ceta).

1.4

EESK uppmanar emellertid kommissionen att vara mer ambitiös i sitt tillvägagångssätt, särskilt när det gäller att stärka den faktiska efterlevnaden av åtagandena i kapitlen om handel och hållbar utveckling, vilket är av avgörande betydelse för EESK. Kapitlen om handel och hållbar utveckling måste tillmätas samma betydelse som kapitlen om handelsfrågor, tekniska frågor och tullfrågor.

1.4.1

EESK rekommenderar att man ger de inhemska rådgivande grupperna i uppdrag att övervaka konsekvenserna av alla delar av handelsavtalen när det gäller mänskliga, arbetsrättsliga och miljömässiga rättigheter. Tillämpningsområdet måste omfatta konsumenternas intressen.

1.4.2

EESK beklagar det snäva synsättet i kapitlen om handel och hållbar utveckling vad gäller konsumenternas intressen och skulle välkomna ett särskilt kapitel om konsumentfrågor på området för handel och hållbar utveckling för att ta upp relevanta internationella konsumentstandarder och stärka samarbetet om genomdrivandet av konsumenternas rättigheter.

1.5

EESK anser att kapitlen om handel och hållbar utveckling spelar en avgörande roll för att uppnå kommissionens mål i ”Handel för alla” (2) och strategin ”Hur vi bemöter globaliseringen” (3) och anser att inrättandet av inhemska rådgivande grupper är ett av de viktigaste resultaten av kapitlen om handel och hållbar utveckling när det gäller att ge det civila samhället i tredjeländer mer inflytande, uppmuntra länderna att aktivt arbeta mot värderingar som liknar dem som vi ser som ”EU-värderingar”, däribland sociala normer, konsument- och miljönormer och kulturell mångfald, stärka EU:s synlighet offentligt i dessa länder och skapa en viktig plattform för att övervaka åtaganden avseende mänskliga, arbetsrättsliga och miljömässiga rättigheter i handelsavtal.

1.6

EESK uppskattar det mandat man fått att tillhandahålla en del av medlemmarna och sekretariatet för de inhemska rådgivande grupperna. Kommittén betonar dock att finansiering och resurser fortfarande är en mycket viktig fråga för arbetet i de nuvarande och framtida inhemska rådgivande grupperna och uppmanar kommissionen, rådet och parlamentet att, i samarbete med EESK, omedelbart ta fram systemlösningar på detta område.

1.7

EESK anser att kommissionen måste vidta åtgärder för att göra kapitlen om handel och hållbar utveckling mer ändamålsenliga, i synnerhet när det gäller de inhemska rådgivande grupperna som är de organ som har till uppgift att övervaka dessa åtaganden. Många av de praktiska rekommendationerna skulle kunna genomföras utan att texten i de befintliga kapitlen om handel och hållbar utveckling ändras, och detta bör därför göras utan dröjsmål.

1.7.1

De brister som har fastställts är bl.a. en obalanserad sammansättning och förseningar vid inrättandet av inhemska rådgivande grupper, behovet av gemensamma sammanträden mellan EU:s inhemska rådgivande grupper och de inhemska rådgivande grupperna i partnerländerna och deltagande av dessa gruppers ordförande i sammanträden med kommittéerna för handel och hållbar utveckling med rätt att lägga fram synpunkter från grupperna, samt bristen på tillräcklig finansiering för inhemska rådgivande grupper från såväl EU:s som partnerländernas sida.

1.7.2

EESK föreslår därför att gemensamma sammanträden mellan EU:s och partnerländernas inhemska rådgivande grupper fastställs i själva avtalstexten för att de ska kunna utbyta erfarenheter om gemensamma projekt och utarbeta gemensamma rekommendationer.

1.7.3

EESK förespråkar starkt att man stöder kapacitetsuppbyggnad inom det civila samhället i EU och i synnerhet i partnerländerna innan avtalet träder i kraft och främjar ett snabbt inrättande av inhemska rådgivande grupper, med det politiska, finansiella och logistiska stöd som krävs och med en balanserad sammansättning.

1.7.4

Vi vill också göra kommissionen uppmärksam på kvarstående frågor som orsakar förvirring i det lokala civila samhället. De är en följd av dels att EU:s associeringsavtal och de djupgående och omfattande frihandelsavtalen med Georgien, Moldavien och Ukraina överlappar varandra, dels den utvidgade roll som forum för det civila samhället har fått, i synnerhet i Latinamerika, vilket har lett till en försvagning av huvudbudskapen hos de olika parternas inhemska rådgivande grupper.

1.7.5

EESK ställer sig dessutom kritisk till att kommissionen inte reagerat på de klagomål som de inhemska rådgivande grupperna framfört. Övervakningsmekanismerna bör därför på ett oberoende sätt kunna få till stånd utredningar av brott mot tydliga åtaganden om handel och hållbar utveckling.

1.8

EESK uppmanar kommissionen att inrätta en mer transparent och effektiv klagomålsmekanism och rekommenderar vidare att ordförandena för de inhemska rådgivande grupperna ska delta i sammanträdena i kommittén för handel och hållbar utveckling samt att denna kommitté ges skyldighet att behandla frågor och rekommendationer från de inhemska rådgivande grupperna inom en rimlig tidsperiod. Kommittén rekommenderar en regelbunden dialog mellan EU:s inhemska rådgivande grupper, kommissionen, utrikestjänsten, Europaparlamentet och EU:s medlemsstater.

1.9

När det gäller målen för hållbar utveckling rekommenderar EESK att en särskild klausul införs för att främja målen för hållbar utveckling i alla framtida mandat för kapitel om handel och hållbar utveckling.

1.10

Med hänsyn till det starka engagemang som kommissionen gett uttryck för när det gäller att stärka de arbetsrättsliga bestämmelserna bör partnerländerna visa full respekt för ILO:s åtta grundläggande arbetsnormer innan ett handelsavtal sluts. Om ett partnerland inte har ratificerat eller på ett korrekt sätt genomfört dessa konventioner, eller bevisat att det säkerställer motsvarande skyddsnivå, rekommenderar EESK att man eftersträvar en färdplan för fasta åtaganden som kan inkluderas i kapitlet om handel och hållbar utveckling för att se till att detta åstadkoms inom rimlig tid.

1.11

EESK konstaterar att det icke-officiella dokumentet väcker frågan om sanktioner. Vi uppmanar kommissionen att ytterligare undersöka de befintliga sanktionsmekanismerna i handelsavtalen och deras användning hittills, och att dra lärdomar av deras eventuella begränsningar för att bedöma och förbättra ändamålsenligheten i den genomförbara efterlevnadsmekanism som skulle kunna utvecklas i kapitlen om handel och hållbar utveckling. I detta sammanhang bör kommissionen ta vederbörlig hänsyn till det faktum att vissa grupper inom det civila samhället både har uttryckt sitt stöd för och framfört allvarliga farhågor beträffande deras användning.

1.12

Kommittén är redo att bidra till utvecklingen av nya idéer för att hjälpa kommissionen att skapa mer ändamålsenliga oberoende efterlevnadsmekanismer i kapitel om handel och hållbar utveckling, inte minst genom rätten att agera när dess farhågor inte bemöts. Tillgripandet av sanktioner, om sådana anses nödvändiga, måste dock vara nyanserat om potentiella handelspartner ska stå öppna för ett sådant tillvägagångssätt: till skillnad från GSP+ kan bestämmelser inte upphävas ensidigt i händelse av tvist.

2.   Bakgrund

2.1

Bestämmelser om hållbar utveckling inkluderades för första gången i det ekonomiska partnerskapsavtalet mellan EU och Cariforum och i frihandelsavtalet mellan EU och Sydkorea, som trädde i kraft 2011, och sedan dess omfattar alla EU:s handelsavtal ett kapitel om handel och hållbar utveckling. EU har för närvarande också avtal med kapitel om handel och hållbar utveckling med Centralamerika, Colombia och Peru, Georgien, Moldavien och Ukraina, och nya avtal är på gång.

2.2

Under de senaste åren har intresset för arbetsrättsliga bestämmelser och miljö- och konsumentbestämmelser i handelsavtal ökat stort. Det pågår diskussioner inom Europaparlamentet och rådet, i medlemsstaterna och bland berörda parter från det civila samhället, bland annat EESK.

2.3

EESK har utarbetat flera yttranden under de senaste åren som behandlar och ger rekommendationer om olika aspekter av handel och hållbar utveckling i EU:s handelspolitik. De viktigaste av dessa är yttrandena om strategin ”Handel för alla” (4), om betydelsen av handel och investeringar när det gäller målen för hållbar utveckling (5) och mycket konkret om kapitlet om handel och hållbar utveckling i frihandelsavtalet mellan EU och Sydkorea (6). I juli 2017 anordnade EESK en konferens om hur kapitlen om handel och hållbar utveckling i frihandelsavtalen kan göra verklig skillnad, där bland annat medlemmar från olika inhemska rådgivande grupper deltog (7).

2.4

Det finns ett antal utvärderingar av konsekvenserna av och ändamålsenligheten i kapitlen om handel och hållbar utveckling. Trots att det finns ett starkt allmänt stöd inom EU för ambitiösa åtaganden om arbetstagares rättigheter, miljö- och konsumentskydd samt för en aktiv roll för det civila samhället i befintliga och framtida frihandelsavtal finns det även ett behov av att bevisa att kapitlen om handel och hållbar utveckling kan leva upp till de ambitioner som fastställs i meddelandet ”Handel för alla” (8) och i det diskussionsunderlag som kommissionen nyligen lagt fram om att bemöta globaliseringen (9).

2.5

Inom ramen för Europaparlamentets godkännande av Ceta lovade EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström Europaparlamentets ledamöter (10) att inleda ett brett offentligt samråd med dem och det civila samhället, däribland EESK, om kapitlen om handel och hållbar utveckling. Denna diskussion om genomförandet av kapitel om handel och hållbar utveckling behövs också inom ramen för pågående handelsförhandlingar med Mexiko och Mercosur och för att fastställa EU:s ståndpunkt inför en eventuell översyn av kapitlet i Ceta (11), vilket båda parter enades om i det gemensamma tolkningsinstrumentet för Ceta (12).

2.6

Kommissionens icke-officiella dokument, som offentliggjordes den 11 juli 2017 (13), syftade till att inleda en debatt med Europaparlamentet, rådet och berörda parter från det civila samhället under de följande månaderna. Dokumentet omfattar en beskrivning och bedömning av dagens situation, och kommissionen presenterar två alternativ för att förbättra genomförandet av kapitlen om handel och hållbar utveckling och ställer ett antal frågor till intressenterna. Detta EESK-yttrande syftar till att bidra till denna process och reflektera över dessa frågor.

2.7

Medlemsstaterna har mottagit det icke-officiella dokumentet och håller för närvarande på att lämna kommentarer och förslag. Europaparlamentet höll en debatt vid sitt plenarsammanträde i januari 2018.

3.   Allmänna kommentarer

3.1

EESK välkomnar Europeiska kommissionens initiativ för att utvärdera genomförandet av kapitlen om handel och hållbar utveckling i EU:s handelsavtal (14) och GD Handels icke-officiella dokument, där man inleder en diskussion och ett samråd med det civila samhället om hur det kan förbättras.

3.2

EESK anser att kapitlen om handel och hållbar utveckling spelar en avgörande roll när det gäller att uppnå den målsättning om att främja FN:s mål för hållbar utveckling som kommissionen fastställt i strategin ”Handel för alla” och diskussionsunderlaget om hur globaliseringen kan bemötas. Kapitlen är lika viktiga som respekten för internationella åtaganden, t.ex. de som gjorts inom ramen för Parisavtalet om klimatförändringar och om handel med fossila bränslen.

3.3

När det gäller målen för hållbar utveckling vill EESK fästa uppmärksamheten på sina slutsatser och rekommendationer i kommitténs yttrande (15), framför allt om att alla framtida mandat för kapitel om handel och hållbar utveckling bör omfatta ”en särskild klausul enligt vilken båda parterna i respektive övervakningsmekanism för det civila samhället måste samarbeta för att främja målen för hållbar utveckling” och att kapitlen om handel och hållbar utveckling måste ”tillmätas samma betydelse som kapitlen om handelsfrågor, tekniska frågor och tullfrågor”.

3.3.1

Kommittén har redan noterat (16) att det i mål 17 för hållbar utveckling uttryckligen hänvisas till det civila samhällets roll genom att det slås fast att en framgångsrik agenda för hållbar utveckling förutsätter partnerskap mellan regeringarna, den privata sektorn och det civila samhället. För första gången i FN:s historia står det dessutom i målen för hållbar utveckling att regeringarna är ansvariga inför folket.

3.4

EESK beklagar emellertid det snäva synsättet i den pågående debatten om kapitlen om handel och hållbar utveckling och deras allmänna räckvidd med avseende på konsumenternas intressen. Samtidigt som strategin ”Handel för alla” lägger särskilt fokus på konsumenternas förtroende för säkra produkter innehåller FN:s riktlinjer för konsumentskydd (17) en mycket bredare definition av området, som bland annat omfattar skydd av konsumenternas integritet, deras rättigheter när det gäller e-handel och rätten till en effektiv tillämpning av konsumenträttigheter. Med tanke på handelsliberaliseringens konsekvenser för konsumenterna skulle EESK välkomna ett särskilt konsumentinriktat kapitel om ”handel och konsumenter” på området för handel och hållbar utveckling för att ta upp relevanta internationella konsumentstandarder och stärka samarbetet när det gäller genomdrivandet av konsumenternas rättigheter.

3.5

EESK skulle också välkomna ett åtagande om att integrera en jämställdhetsaspekt i handelspolitiken, och mer specifikt i kapitlen om handel och hållbar utveckling. I många av EU:s handelsländer utgör kvinnor majoriteten av arbetskraften inom vissa sektorer, exempelvis textilindustrin. EU:s handelsavtal bör därför inte öka ojämlikheterna mellan könen. Kommissionen bör säkerställa fullständig respekt för internationella arbetsnormer i fråga om jämställdhet mellan könen och rättigheter för kvinnliga arbetstagare på arbetsplatsen. EESK efterlyser särskilt respekt för ILO:s konvention nr 100 angående lika lön, konvention nr 111 angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning, som främjar icke-diskriminering på arbetsplatsen, och konvention nr 183 om skydd vid havandeskap och barnsbörd.

3.6

EESK uppmuntrar kommissionen att stärka sin dialog med det civila samhället för att utveckla dessa kapitels funktion i nuvarande och framtida handelsavtal. Man bör i synnerhet ta hänsyn till detta vid översynen av kapitlet om handel och hållbar utveckling i Ceta (18). EESK välkomnar den tidiga översyn som kommissionsledamot Cecilia Malmström utlovat av avtalets bestämmelser om handel och arbete samt handel och miljö, och kommittén vill delta i denna översyn.

3.7

EESK har spelat en viktig roll för att öka medvetenheten om EU:s handelspolitik inom det civila samhället både i EU och i tredjeländer. EESK:s ledamöter har varit och kommer att fortsätta att vara engagerade i insatserna för att stärka samarbetet med det civila samhället i tredjeländer när det gäller att övervaka förhandlingarna om och genomförandet av EU:s handelsavtal. Dessa proaktiva insatser från EESK har varit avgörande för att stärka det civila samhällets organisationer utomlands och ytterligare demokratisera beslutsprocesser på handelsområdet.

3.8

Trots den relativt korta tiden för genomförande av bestämmelserna om handel och hållbar utveckling (sex år efter att det första av den nya generationens frihandelsavtal, frihandelsavtalet mellan EU och Sydkorea, trädde i kraft) har EESK kartlagt ett antal framsteg och brister som bör analyseras och användas som underlag i den kommande översynen av kapitlet om handel och hållbar utveckling i Ceta, liksom andra handelsavtal.

3.9

Ett mycket betydelsefullt resultat av kapitlen om handel och hållbar utveckling är inrättandet av inhemska rådgivande grupper som utgör viktiga plattformar för det civila samhället när det gäller att övervaka åtaganden om mänskliga, arbetsrättsliga och miljömässiga rättigheter i handelsavtal. EESK anser emellertid att det är viktigt att utvidga tillämpningsområdet till att också omfatta konsumenternas intressen.

3.9.1

I den mån som dess befogenheter tillåter det bör EU även sträva efter att utveckla större synergier mellan formuleringarna i kapitlen om handel och hållbar utveckling och de 27 obligatoriska miljö- och ILO-konventioner som är relevanta för dess GSP+-program (samt kraven för initiativet ”Allt utom vapen” för de minst utvecklade länderna).

3.10

EESK uppskattar det mandat man fått för att tillhandahålla en del av medlemmarna och sekretariatet för de sex inhemska rådgivande grupperna som hittills inrättats för följande avtal: frihandelsavtalet EU–Sydkorea, frihandelsavtalet EU–Colombia/Peru, associeringsavtalet EU–Centralamerika, de djupgående och omfattande frihandelsavtalen EU–Georgien, EU–Moldavien och EU–Ukraina samt den rådgivande kommittén för det ekonomiska partnerskapsavtalet EU–Cariforum. EESK ser också fram emot att fortsätta sitt arbete inom framtida inhemska rådgivande grupper, t.ex. för Ceta och frihandelsavtalet mellan EU och Japan.

3.10.1

Vi vill också göra kommissionen uppmärksam på kvarstående frågor som orsakar förvirring. Den första är en följd av att EU:s associeringsavtal och de djupgående och omfattande frihandelsavtalen med Georgien, Moldavien och Ukraina överlappar varandra, vilket gör det svårt för det lokala civila samhället att särskilja dem, och den andra frågan handlar om den utvidgade roll som forum för det civila samhället har fått, i synnerhet i Latinamerika, vilket har lett till bristande fokus och en försvagning av huvudbudskapen hos de olika parternas inhemska rådgivande grupper.

3.11

Finansiering och resurser är emellertid fortfarande en mycket viktig fråga. Med sju övervakningsmekanismer (sex frihandelsavtal och det ekonomiska partnerskapsavtalet med Carifoum) och fler planerade, däribland de viktiga avtalen med Kanada och Japan, kommer det att bli svårt för EESK att effektivt driva nuvarande och framtida inhemska rådgivande grupper utan ytterligare resurser. Kommissionen bör omedelbart ta fram systemlösningar i samarbete med EESK, och tillsammans med Europaparlamentet och rådet säkerställa att tillräckliga resurser finns tillgängliga för att dessa övervakningsmekanismer ska kunna fungera och för att representativa organisationer i det civila samhället ska kunna delta fullt ut.

3.12

Ändamålsenliga efterlevnadsmekanismer för kapitlen om handel och hållbar utveckling är av avgörande betydelse för EESK, vilket kommittén framhållit i flera av sina yttranden (19). De inhemska rådgivande grupperna har i egenskap av övervakningsorgan en viktig roll att spela för att se till att brott mot åtaganden om handel och hållbar utveckling upptäcks och hanteras på ett effektivt sätt. EESK, som är en aktiv medlem i EU:s inhemska rådgivande grupper, har i hög grad bidragit till deras arbete och uppmanar därför kommissionen att vara mer ambitiös avseende en ändamålsenlig efterlevnadsmekanism. När det gäller Sydkorea konstaterar EESK att EU:s inhemska rådgivande grupp har uppmanat kommissionen (20) att inleda tvistlösningsförfaranden, men kommissionen har, trots att man försökt ta itu med frågan, ännu inte gjort detta. I detta sammanhang har EESK upprepat att ”[d]e delar av frihandelsavtalet som handlar om hållbar utveckling, i synnerhet arbetsmarknadsfrågor, har dock fortfarande inte genomförts på ett tillfredsställande sätt” (21).

3.13

EESK anser att företagen kan spela en viktig roll när det gäller att säkerställa att arbetstagarrättigheter och sociala rättigheter respekteras genom att stödja och tillämpa lagar som skyddar arbetstagarnas rättigheter och genom en social dialog med fackföreningar för att enas om rimliga normer, både i den direkta verksamheten och genom hela deras leveranskedjor. EESK uppmanar kommissionen att se till att handelsavtalen stöder god företagspraxis och förhindrar social dumpning och underskridande av sociala normer genom att ta fram klausuler om företagens sociala ansvar som inbegriper solida åtaganden och ligger i linje med OECD:s riktlinjer om företag och mänskliga rättigheter och som omfattar de nationella kontaktpunkterna (22). Dessa bör vara oberoende och organiserade på ett sätt som involverar arbetsmarknadens parter i egenskap av medlemmar i de nationella kontaktpunkterna eller de nationella kontaktpunkternas övervakningskommitté. De bör ges lämplig utbildning, personal och finansiering.

3.14

Kommittén är redo att bidra till utvecklingen av nya idéer för att hjälpa kommissionen att skapa mer ändamålsenliga oberoende efterlevnadsmekanismer i kapitel om handel och hållbar utveckling, inte minst genom rätten att agera när dess farhågor inte bemöts. Tillgripandet av eventuella sanktioner, i de fall där detta anses nödvändigt, måste baseras på en nyanserad strategi.

4.   Särskilda kommentarer

4.1

EESK anser att kommissionen måste vidta åtgärder för att göra kapitlen om handel och hållbar utveckling mer ändamålsenliga för att se till att sociala och miljömässiga rättigheter samt konsument- och arbetstagarrättigheter respekteras. En central del rör förbättringen av de inhemska rådgivande gruppernas effektivitet som organ med uppgift att övervaka dessa åtaganden.

4.1.1

EESK konstaterar att flera olika intressenter har lagt fram förslag för att göra kapitlen om handel och hållbar utveckling i handelsavtal mer oberoende och ändamålsenliga, och kommittén håller med om att man kraftfullt måste uppmuntra att åtaganden avseende handel och hållbar utveckling fullgörs. När det gäller arbetsrättsliga bestämmelser omfattar de förslaget om att inrätta ett oberoende sekretariat för arbetsfrågor (23) och en gemensam mekanism för klagomål som föreslås i mallen för kapitlet om arbetstagarrättigheter (24).

4.2

EESK har utvärderat sina erfarenheter när det gäller kapitlen om handel och hållbar utveckling. Följande brister har konstaterats, och EESK uppmanar kommissionen att åtgärda dessa: — Obalanserad sammansättning i EU:s och partnerländernas inhemska rådgivande grupper. — Bristande politisk vilja i vissa partnerländer när det gäller att inrätta de inhemska rådgivande grupperna i tid. — Otillräcklig finansiering av de inhemska rådgivande grupperna både i EU och i partnerländerna. — Behovet av gemensamma sammanträden mellan EU:s och partnerländernas inhemska rådgivande grupper bör fastställas i själva avtalstexten för att de ska kunna utbyta erfarenheter om gemensamma projekt och utarbeta gemensamma rekommendationer. — Behov av deltagande av ordförandena i de inhemska rådgivande grupperna i sammanträden inom kommittéerna för handel och hållbar utveckling, med rätt att lägga fram synpunkter från grupperna i syfte att förmedla budskapen från det civila samhället till regeringar. — Brist på reaktion från Europeiska kommissionen på klagomål från de inhemska rådgivande grupperna avseende brott mot åtaganden om handel och hållbar utveckling.

4.3

EESK-ledamöter som ingår i de inhemska rådgivande grupperna samt andra organisationer som företräder näringslivet, arbetstagarna och frivilligsektorn har lagt fram ett antal rekommendationer till åtgärder från kommissionen för att avhjälpa brister i handelsavtal och i de inhemska rådgivande gruppernas effektivitet när det gäller att säkerställa fullgörandet av åtaganden om att respektera sociala rättigheter, arbetstagares rättigheter och miljöbestämmelser. Dessa bör granskas noggrant av kommissionen. De omfattar bl.a. följande: — Stödja kapacitetsuppbyggnad och förbättra informationen om och presentationen av kapitlen om handel och hållbar utveckling i det civila samhället i EU och partnerländerna innan avtalet träder i kraft. — Inrätta ett oberoende sekretariat för arbetsfrågor och en gemensam mekanism för klagomål. — Se till att det finns tillräcklig finansiering och tillräckliga resurser för både EU:s och partnerländernas inhemska rådgivande grupper, så att företrädare för det civila samhället kan delta fullt ut och tillhandahålla finansiering för relevanta aktiviteter, bland annat analytiskt arbete eller workshoppar i samband med gemensamma årliga möten. — Uppmuntra partnerländernas regeringar att snabbt inrätta inhemska rådgivande grupper och ge nödvändigt politiskt och logistiskt stöd till dessa grupper samt säkerställa en balanserad sammansättning. — Skapa en mer transparent och effektiv mekanism för klagomål. — Upprätta en regelbunden dialog mellan EU:s inhemska rådgivande grupper, kommissionen, utrikestjänsten, Europaparlamentet och EU:s medlemsstater. — Kräva att kommittén för handel och hållbar utveckling svarar på de inhemska rådgivande gruppernas frågor och rekommendationer inom en rimlig tidsperiod. — Ge de inhemska rådgivande grupperna i uppdrag att övervaka konsekvenserna av alla delar av handelsavtalen när det gäller mänskliga, arbetsrättsliga och miljömässiga rättigheter och konsumenträttigheter, inte bara kapitlen om handel och hållbar utveckling (EESK noterar med tillfredsställelse att kommissionen har tagit detta förslag i beaktande i sin rapport om genomförandet av meddelandet ”Handel för alla”). — Partnerländerna bör visa full respekt för ILO:s åtta grundläggande konventioner om arbetsnormer innan ett handelsavtal sluts. Om ett partnerland inte har ratificerat eller på ett korrekt sätt genomfört dessa konventioner, eller bevisat att det uppnår motsvarande skyddsnivå, bör en färdplan för fasta åtaganden eftersträvas i kapitlet om handel och hållbar utveckling för att se till att detta åstadkoms inom rimlig tid. — Kräva att både regeringar och företag som bedriver verksamhet inom deras territorier visar respekt för normerna i ILO:s agenda för anständigt arbete (25) som går längre än de grundläggande arbetsnormerna genom att kräva åtaganden i fråga om andra rättigheter, t.ex. avseende jämställdhet samt hälsa och säkerhet.

4.4

EESK anser att de praktiska rekommendationerna ovan kan genomföras utan att texten i de befintliga kapitlen om handel och hållbar utveckling ändras, och att detta därför bör göras utan dröjsmål.

4.5

För att övervakningsmekanismerna ska vara ändamålsenliga anser EESK att det är avgörande att de i sig kan få till stånd utredningar av brott mot åtaganden om handel och hållbar utveckling. Om brott upptäcks bör ett förfarande för tvistlösning inledas utan dröjsmål, med ett mandat för att effektivt genomdriva efterlevnad. EESK konstaterar att det finns ett antal olika modeller i handelsavtal som slutits av olika länder, bland annat Förenta staterna och Kanada, där det finns en möjlighet att ålägga materiella sanktioner om åtaganden inte fullgörs.

4.6

EESK beklagar att det icke-officiella dokumentet tycks göra gällande att värdet av påföljder eller sanktioner i handelsavtal kan bedömas utifrån ett enda rättsfall som Förenta staterna inledde mot Guatemala inom ramen för Cafta-avtalet (26). Att Förenta staterna inte lyckades i detta fall berodde dock inte på huruvida sanktioner var tillgängliga eller inte, utan på utformningen av skyldigheterna i kapitlet om arbetstagarrättigheter i Cafta-avtalet. Kapitlet omfattar ett rättsligt krav på att kränkningar av arbetstagares rättigheter måste ske ”på ett sätt som påverkar handeln” för att sanktioner ska vara motiverade. I detta fall ansåg panelen att det inte fanns tillräckliga bevis för att de tydliga överträdelser av ILO:s arbetstagarrättigheter som visserligen kunde konstateras hade skett ”på ett sätt som påverkar handeln”. Kommissionen bör undersöka ytterligare befintliga sanktionsmekanismer i handelsavtal, deras användning hittills och deras potentiella begränsningar, och samtidigt ta vederbörlig hänsyn till det faktum att vissa grupper inom det civila samhället både har uttryckt sitt stöd för och framfört allvarliga farhågor beträffande deras användning.

4.7

Det finns även andra begränsningar i Förenta staterna:s förhållningssätt till sanktioner vad gäller tillåtlighet, tillämpningsområde och längd för förfarandet, vilket har resulterat i att endast ett mycket litet antal ärenden har kunnat lösas genom sanktioner. Kommissionen bör dra lärdom av begränsningarna i de befintliga sanktionsmekanismerna i Förenta staterna:s, Kanadas och andra länders handelsavtal i syfte att bedöma och förbättra ändamålsenligheten i den genomförbara efterlevnadsmekanism som eventuellt skulle kunna utvecklas i kapitlen om handel och hållbar utveckling. En potentiell begränsning är risken att EU avskräcker handelspartner från att delta i förhandlingar, eller att EU:s tyngd i sådana förhandlingar minskar.

4.8

EESK är redo att bistå kommissionen i utvecklingen av en ändamålsenlig mekanism som förbättrar genomförandet och övervakningen av kapitlen om handel och hållbar utveckling i EU:s frihandelsavtal och säkerställer fullständig efterlevnad, med utgångspunkt i de erfarenheter som gjorts i andra länder samt förslag från näringslivet, miljö- och arbetstagarorganisationer och andra grupper i det civila samhället.

---

(1)  http://trade.ec.europa.eu/doclib/docs/2017/july/tradoc_155686.pdf

(2)  http://trade.ec.europa.eu/doclib/docs/2015/october/tradoc_153846.pdf

(3)  https://ec.europa.eu/commission/sites/beta-political/files/reflection-paper-globalisation_sv.pdf

(4)  EESK:s yttrande om ”Handel för alla – Mot en mer ansvarsfull handels- och investeringspolitik”, föredragande: Jonathan Peel (UK–I) (EUT C 264, 20.7.2016, s. 123).

(5)  REX/486 – EESK:s yttrande om ”Den stora betydelsen av handel och investeringar när det gäller att uppnå och genomföra målen för hållbar utveckling”, föredragande: Jonathan Peel (UK–I), medföredragande: Christophe Quarez (FR–II) (ännu inte offentliggjort i EUT).

(6)  EESK:s yttrande om ”Frihandelsavtalet mellan EU och Republiken Korea (Sydkorea) – kapitlet om handel och hållbar utveckling”, föredragande: Dumitru Fornea (RO–II) (EUT C 81, 2.3.2018, s. 201).

(7)  Konferens om Kapitlen om handel och hållbar utveckling i EU:s handelsavtal – Hur kan de få ett verkligt genomslag? – Sammanfattning av huvudbudskap: http://www.eesc.europa.eu/sites/default/files/files/summary_conference_on_tsd_chapters_in_eu_trade_agreements.pdf.

(8)  Se ovan.

(9)  Se ovan.

(10)  Skrivelse från kommissionsledamot Cecilia Malmström till INTA-utskottets ordförande Bernd Lange, januari 2017, https://ec.europa.eu/carol/index-iframe.cfm?fuseaction=download&documentId=090166e5af9d7b2e&title=letter.pdf.

(11)  Skrivelse från kommissionsledamot Cecilia Malmström till Kanadas minister för internationell handel, François-Philippe Champagne, oktober 2017, https://ec.europa.eu/carol/index-iframe.cfm?fuseaction=download&documentId=090166e5b568bc60&title=SIGNED_LETTER.pdf.

(12)  Gemensamt tolkningsinstrument om det övergripande avtalet om ekonomi och handel (Ceta) mellan Kanada och Europeiska unionen och dess medlemsstater (EUT L 11, 14.1.2017, s. 3).

(13)  http://trade.ec.europa.eu/doclib/press/index.cfm?id=1689.

(14)  Rapport från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om genomförandet av frihandelsavtalen, offentliggjort den 9 november 2017.

(15)  REX/486 – EESK:s yttrande om ”Den stora betydelsen av handel och investeringar när det gäller att uppnå och genomföra målen för hållbar utveckling”, föredragande: Jonathan Peel (UK–I), medföredragande: Christophe Quarez (FR–II) (ännu inte offentliggjort i EUT).

(16)  REX/486 – EESK:s yttrande om ”Den stora betydelsen av handel och investeringar när det gäller att uppnå och genomföra målen för hållbar utveckling”, föredragande: Jonathan Peel (UK–I), medföredragande: Christophe Quarez (FR–II) (ännu inte offentliggjort i EUT).

(17)  http://unctad.org/en/PublicationsLibrary/ditccplpmisc2016d1_en.pdf

(18)  Skrivelse från kommissionsledamot Cecilia Malmström till Kanadas minister för internationell handel, François-Philippe Champagne, oktober 2017, se ovan.

(19)  EESK:s yttrande om ”Handel för alla – Mot en mer ansvarsfull handels- och investeringspolitik”, föredragande: Jonathan Peel (UK–I) (EUT C 264, 20.7.2016, s. 123), EESK:s yttrande om ”EESK:s ståndpunkt beträffande särskilda nyckelfrågor i förhandlingarna om det transatlantiska partnerskapet för handel och investeringar (TTIP)”, föredragande: Philippe de Buck, medföredragande: Tanja Buzek (EUT C 487, 28.12.2016, s. 30). EESK:s yttrande om ”Frihandelsavtalet mellan EU och Republiken Korea (Sydkorea) – kapitlet om handel och hållbar utveckling”, föredragande: Dumitru Fornea (RO–II) (EUT C 81, 2.3.2018, s. 201).

(20)  Skrivelse till kommissionsledamot Cecilia Malmström om offentliga samråd i enlighet med frihandelsavtalet mellan EU och Sydkorea, december 2016, http://ec.europa.eu/carol/?fuseaction=download&documentId=090166e5af1bf802&title=EU_DAG%20letter%20to%20Commissioner%20Malmstrom_signed%20by%20the%20Chair%20and%20Vice-Chairs.pdf.

(21)  EESK:s yttrande om ”Frihandelsavtalet mellan EU och Republiken Korea (Sydkorea) – kapitlet om handel och hållbar utveckling”, föredragande: Dumitru Fornea (RO–II) (EUT C 81, 2.3.2018, s. 201).

(22)  Regeringar som följer riktlinjerna ska inrätta en nationell kontaktpunkt vars främsta uppgift är att främja riktlinjernas ändamålsenlighet genom att bedriva informationsverksamhet, hantera förfrågningar och bidra till att lösa problem som kan uppstå till följd av en påstådd bristande efterlevnad av riktlinjerna i specifika fall. De nationella kontaktpunkterna hjälper företagen och deras intressenter att vidta lämpliga åtgärder för att främja efterlevnaden av riktlinjerna. De fungerar som en plattform för medling och förlikning för att lösa praktiska problem som kan uppstå i samband med genomförandet av riktlinjerna.

(23)  Icke-officiellt dokument som bygger på ett gemensamt förslag från Europeiska fackliga samorganisationen (EFS) och American Federation of Labor and Congress of Industrial Organizations (AFL-CIO), september 2016, https://www.etuc.org/en/page/non-paper-introducing-independent-labour-secretariat-ceta.

(24)  Utkast till mall för kapitel om arbetstagarrättigheter för EU:s handelsavtal, framtaget av Friedrich-Ebert-Stiftung (FES) i samarbete med ordföranden för utskottet för internationell handel, Bernd Lange, juni 2017, http://www.fes-asia.org/news/model-labour-chapter-for-eu-trade-agreements/.

(25)  http://www.ilo.org/wcmsp5/groups/public/---dgreports/---integration/documents/publication/wcms_229374.pdf

(26)  Se https://www.ictsd.org/bridges-news/bridges/news/trade-dispute-panel-issues-ruling-in-us-guatemala-labour-law-case.

---

28.6.2018

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 227/35

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Att främja icke-statliga aktörers klimatåtgärder

(Förberedande yttrande på begäran av Europeiska kommissionen)

(2018/C 227/05)

Föredragande:	Mindaugas MACIULEVIČIUS
Medföredragande:	Josep PUXEU ROCAMORA

Remiss	Europeiska kommissionen, 28.11.2017
Rättslig grund	Artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
Presidiets beslut	4.7.2017
Ansvarig facksektion	Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö
Antagande av facksektionen	6.2.2018
Antagande vid plenarsessionen	15.2.2018
Plenarsession nr	532
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	192/1/2

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Övergången till en koldioxidsnål och klimattålig ekonomi har till stor del drivits framåt av gräsrotsinitiativ ledda av medborgare, innovativa företag och olika aktörer i det civila samhället, som med ett samlat begrepp kallas icke-statliga och regionala och lokala aktörer.

1.2

Dessa aktörer kan på ett viktigt sätt bidra till att påskynda såväl en koldioxidsnål som en hållbar utveckling. Omedelbara icke-statliga åtgärder sänker kostnaderna för övergången till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp och lindrar också de direkta effekterna av de klimatförändringar som redan pågår.

1.3

De senaste åren har antalet icke-statliga klimatåtgärder vuxit snabbt och fått en större räckvidd och omfattning (1). Icke-statliga aktörer ställs dock alltjämt inför nästan oöverstigliga hinder som gör det svårt för dem att ta initiativ till klimatåtgärder och lyckas genomföra dem.

1.4

Mångfalden av icke-statliga aktörer och deras klimatåtgärder har också tilltagit, eftersom de verkar inom och mellan olika miljöer med specifika behov och resurser. Att korrekt analysera och förstå denna mångfald är en förutsättning för att kunna påskynda klimatåtgärderna.

1.5

För att uppmärksamma de icke-statliga aktörernas stora potential att driva på de globala åtgärderna för begränsning av och anpassning till klimatförändringarna efterlyser EESK en ”Europeisk dialog för icke-statliga klimatåtgärder” (European Dialogue on Non-State Climate Action, ED-NSCA) för att stärka och öka räckvidden och omfattningen av EU-baserade, icke-statliga klimatåtgärder.

1.6

Den europeiska dialog som EESK föreslår bör ge en översikt över klimatåtgärder inom EU och bidra till att mäta framstegen för klimatåtgärder på global nivå.

1.7

EESK betonar att man genom att erkänna och lyfta fram effektiva, innovativa och kreativa klimatåtgärder på ett kostnadseffektivt sätt kan stimulera till nya åtgärder och uppmuntra sådana som redan är igång. Klimatåtgärderna kan uppmärksammas genom en webbplattform, evenemang på hög nivå och/eller utdelning av utmärkelser.

1.8

En europeisk dialog för klimatåtgärder bör samla in synpunkter på löpande basis och ta upp rättsliga utmaningar med de offentliga myndigheterna, i syfte att gradvis bygga upp en gynnsam miljö för styrning av klimatåtgärder på gräsrotsnivå. Dialogen bör bygga på andra liknande initiativ, såsom den europeiska energidialog som efterlystes av EESK och som inrättades för att samordna genomförandet av energiomställningen.

1.9

Det slutgiltiga målet med den föreslagna dialogen är att påskynda klimatåtgärder genom att göra det attraktivt för en mängd olika icke-statliga aktörer att engagera sig i klimatåtgärder, och att göra klimatåtgärder till det nya normala.

1.10

EESK betonar att i vår kapplöpning för att minska utsläppen, skydda klimatet och främja social och ekonomisk rättvisa måste en social dialog inrättas för en rättvis och snabb övergång till en värld utan koldioxidutsläpp och fattigdom.

1.11

EESK föreslår att syftet med dialogen inte bara ska vara att lyfta fram och uppmärksamma åtgärder utan också att svara mot de icke-statliga aktörernas behov genom att inspirera till nya partnerskap bland statliga och icke-statliga aktörer, underlätta ömsesidigt lärande, utbildning och ömsesidig rådgivning bland icke-statliga aktörer samt underlätta tillgången till finansiering.

1.12

Den föreslagna europeiska dialogen skulle bedrivas inom ett bredare ekosystem för klimatstyrning efter klimatavtalet i Paris. Organisationen av dialogen bör vara ”enkel” genom att man prioriterar strategisk sammankoppling av befintliga program, initiativ och institutioner i stället för att inrätta nya institutioner. I detta sammanhang stöder EESK Europaparlamentets förslag om att inrätta nationella plattformar för en klimat- och energidialog på flera olika nivåer.

1.13

Kommittén kommer att spela en ledande roll när det gäller att inleda dialogen och uppmanar de övriga EU-institutionerna, särskilt kommissionen, att engagera sig i denna insats för att skapa en gynnsam miljö för icke-statliga klimatåtgärder genom att medverka till att dialogen kommer igång.

1.14

Som ett första steg i den europeiska dialogen för icke-statliga klimatåtgärder bör man anordna ett evenemang under första halvåret 2018 där man samlar alla berörda nätverk av aktörer samt företrädare för andra EU-institutioner och medlemsstaterna. Evenemanget bör organiseras i Talanoa-dialogens (2) anda och syfta till att inrätta en tydlig handlingsplan för dialogen.

1.15

Genom en sådan dialog förväntar sig EESK mycket större inflytande för alla icke-statliga aktörer – företag, inbegripet små och medelstora företag, sociala företag och kooperativ, grupper från det civila samhället, gemenskaper samt lokala och regionala myndigheter och andra berörda aktörer – så att de kan ge ett verkligt och konkret bidrag till att motverka klimatförändringarna.

2.   Bakgrund till yttrandet

2.1

Detta är ett förberedande yttrande på begäran av Europeiska kommissionen.

2.2

Det bygger vidare på yttrandet ”Koalition för att genomföra åtagandena i Parisavtalet” som antogs i juli 2016, och på protokollen från den efterföljande konferensen om ”Utformningen av en ram för klimatstrategier på gräsrotsnivå”, som syftade till att utbyta bästa praxis och kartlägga de utmaningar som bromsar icke-statliga insatser mot klimatförändringarna.

2.3

Övergången till en koldioxidsnål och klimattålig ekonomi har drivits framåt av gräsrotsinitiativ ledda av medborgare, lokala myndigheter, konsumenter och innovativa företag. Att driva initiativen vidare är dock ofta svårt på grund av administrativa och lagstiftningsmässiga hinder, brist på lämpliga samrådsmekanismer och olämpliga finansiella förfaranden.

3.   Det brådskande behovet av icke-statliga klimatåtgärder

3.1

Begreppet ”icke-statliga aktörer” avser aktörer som inte är part i Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC). Detta breda begrepp omfattar olika typer av företag, inklusive små och medelstora företag och mikroföretag, investerare, kooperativ, kommuner och regioner, fackföreningar, lokalsamhällen och medborgargrupper, trosbaserade organisationer, ungdomsgrupper och andra icke-statliga organisationer. I detta yttrande vill vi särskilt uppmärksamma de växande bidragen från klimataktörer på gräsrotsnivå som ännu inte erkänns fullt ut av EU:s institutioner och medlemsstater.

3.2

De icke-statliga aktörernas klimatåtgärder har blir allt viktigare av minst fyra anledningar: — Andelen växthusgaser i atmosfären fortsätter att stiga. Även om regeringarna genomför alla sina åtaganden återstår en klyfta på 11–13 gigaton koldioxidekvivalenter (3). Kortfristiga statliga och icke-statliga klimatåtgärder kan bidra till att minska denna klyfta, och är avgörande för att förhindra mer radikala och kostsamma åtgärder. — Effekterna av de klimatförändringar som redan pågår är kännbara i hela världen. Dessa omfattar en ökad förekomst av extrema väderhändelser, allt större förluster och skador och förändrade vädermönster och driver också på förflyttningar och migration bland utsatta samhällsgrupper (4). — Den nuvarande politiska turbulensen – t.ex. i Förenta staterna – och de knappa offentliga resurserna äventyrar ett fullständigt genomförande av statliga utfästelser. Även om ett antal europeiska länder är fast beslutna att genomföra Parisavtalet är ambitionerna långt ifrån tillräckliga för att begränsa den globala uppvärmningen till en bra bit under 2 oC. — Regeringarna fastställer den politiska ramen, men åtgärderna genomförs lokalt av icke-statliga och regionala och lokala aktörer. I många fall är det de som är de verkliga ledarna av innovativa och effektiva åtgärder, i synnerhet den växande skaran av mindre klimataktörer på gräsrotsnivå.

3.3

De icke-statliga aktörerna kan på ett viktigt sätt bidra till att påskynda såväl en koldioxidsnål som hållbar utveckling. Omedelbara icke-statliga åtgärder sänker kostnaderna för övergången till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp och lindrar också de direkta effekterna av de klimatförändringar som redan pågår. Det saknas dock en allmän insikt om att gräsrotsinitiativ kan vara ett sätt att komma till rätta med sociala problem i samband med minskade koldioxidutsläpp och den ekologiska omställningen.

3.4

Det EU-finansierade TESS-projektet, som granskar effekterna av ekobyarna i Europa, visar att om fem procent av EU:s medborgare engagerade sig i effektiva lokalt ledda initiativ för begränsning av klimatförändringar skulle koldioxidminskningarna bli så stora att länderna i EU-28 uppnår nästan 85 % av sina överenskomna utsläppsminskningsmål för 2020 (5).

3.5

Icke-statliga klimatåtgärder kan också stärka den övergripande klimatstyrningen. Till exempel skulle — icke-statliga åtgärder kunna inspirera till en ambitiösare klimatpolitik genom att visa regeringarna att mer ambitiösa klimatmål faktiskt är rimliga, — icke-statliga åtgärder kunna hjälpa regeringarna att genomföra nationell politik och bidra till att uppfylla de nationella kraven enligt EU:s nationellt fastställda bidrag, — icke-statliga aktörer kunna hjälpa till att upptäcka möjligheter att stärka regelverket (6).

3.6

Icke-statliga åtgärder kan också användas för att visa att övergången till en koldioxidsnål, cirkulär och klimattålig ekonomi är ett tillfälle för EU att öka sin konkurrenskraft, vilket gynnar EU:s företag. De erbjuder möjligheter att itu med klimatproblemen, men även hållbar utveckling, i synnerhet genomförandet av målen för hållbar utveckling.

3.7

De senaste åren har antalet icke-statliga klimatåtgärder vuxit snabbt och fått en större räckvidd och omfattning (7). Icke-statliga aktörer ställs dock alltjämt inför nästan oöverstigliga hinder som gör det svårt för dem att ta initiativ till klimatåtgärder och lyckas genomföra dem. Se EESK:s yttrande: Koalition för att genomföra åtagandena i Parisavtalet (8).

3.8

Mångfalden av icke-statliga aktörer och deras klimatåtgärder har också tilltagit, eftersom de verkar inom och mellan olika miljöer med specifika behov och resurser. Att korrekt analysera och förstå denna mångfald är en förutsättning för att kunna påskynda klimatåtgärderna.

4.   EU behöver en strategi för att underlätta icke-statliga klimatåtgärder

4.1

EU har länge varit en förkämpe för icke-statliga åtgärder på det internationella planet: — EU har förespråkat internationella samarbetsinitiativ mellan flera parter för att ta itu med minskningsåtgärder inom ramen för FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) — EU har bidragit till stora flerpartsinitiativ på klimatområdet (9). — Enskilda medlemsstater har ställt sig bakom den internationella klimatpolitiska dagordningen. Till exempel ledde Frankrike en massiv mobilisering av insatser inför Parisavtalet. De nordiska länderna och Nederländerna har bidragit till att utveckla plattformen för klimatinitiativ (som för närvarande förvaltas av FN:s miljöprogram). — EU-baserade aktörer leder uppskattningsvis 54 % av de UNFCCC-registerede samarbetsinitiativen för klimatåtgärder (10).

4.2

I skarp kontrast till sin starka internationella ledarroll saknar EU för närvarande en ram för att skapa en gynnsam miljö som påskyndar icke-statliga klimatåtgärder i Europa. Utan en sådan ram kan EU komma att gå miste om konkreta bidrag från ledande icke-statliga, regionala och lokala aktörer. Dagens EU-stöd till ett fåtal stora flerpartsinsatser är inte tillräckligt för att genomföra den slags omställning som unionen har åtagit sig inom ramen för Parisavtalet.

4.3

Mycket mer uppmärksamhet måste riktas mot den växande skara klimataktörer som ännu inte är erkända och som i dag är underrepresenterade i de EU-stödda initiativen. Deras potentiella bidrag kan inte nog understrykas. Att skapa en gynnsam miljö för sådana klimatåtgärder är ett effektivt sätt att till låg kostnad utnyttja deras enorma samhällspotential.

4.4

Dessutom kan man, genom att skapa en gynnsam miljö, få bukt med de rådande obalanserna mellan icke-statliga klimatåtgärder. Till exempel är — mikroföretag, små och medelstora företag och sociala företag (inklusive kooperativ) för närvarande underrepresenterade i EU-stödda initiativ samt inom ramen för FN:s ramkonvention om klimatförändringar (11), — klimatåtgärder i landsbygdssamhällen och i mindre och medelstora städer är underrepresenterade jämfört med dem i storstäder (12).

4.5

Eftersom dagens mobiliseringsinsatser främst görs på det internationella klimatpolitiska planet, med fokus på särskilt stora och/eller iögonfallande exempel, finns det ett akut behov av åtgärder på EU-nivå som kan komplettera de internationella insatserna genom att aktivera och stödja fler och andra typer av aktörer.

4.6

För att uppmärksamma de icke-statliga aktörernas stora potential att driva på de globala åtgärderna för begränsning av och anpassning till klimatförändringarna föreslås i detta yttrande en ”Europeisk dialog för icke-statliga klimatåtgärder” för att stärka och öka räckvidden och omfattningen av EU-baserade, icke-statliga klimatåtgärder.

5.   Prioriterade områden för klimatåtgärder och exempel samt lokala aktörers behov

5.1

Prioriterade tematiska områden bör fastställas i samråd med det civila samhället.

5.2

Genom en nära förbindelse med tematiska områden inom ramen för FN:s ramkonvention om klimatförändringar, i synnerhet Marrakechpartnerskapet för globala klimatåtgärder, skulle man kunna säkerställa en stark koppling till målen i Parisavtalet.

5.3

Prioriterade områden skulle kunna omfatta följande: jordbruk och livsmedel, skogsbruk, markanvändning och en hållbar bioekonomi, skydd och utveckling av kustområden, vatten, kommuner och regioner, transport, energi, den cirkulära ekonomin och industrin.

5.4

Följande övergripande teman skulle kunna tas upp i den föreslagna dialogen: kompromisser och samverkansvinster på områdena klimat och hållbar utveckling, digitaliseringens roll, partnerskapsmetoder och en rättvis övergång.

5.5

Socialt entreprenörskap, medborgarinitiativ och lokalt samhällsarbete är bara några exempel på hur klimatåtgärder kan genomföras via gräsrotsinitiativ. Det finns redan ett flertal framgångsrika initiativ, och många andra har påbörjats men misslyckats eller avbrutits av olika skäl. Båda kategorier av projekt kan användas för att ge icke-statliga aktörer och beslutsfattare värdefull kunskap.

5.5.1

Decentraliserad förnybar energi är ett utmärkt exempel. Den bör produceras med hjälp av lokala eller regionala strukturer så att värde skapas på lokal nivå genom utnyttjande av vindkraft, solenergi och biomassa. EU utnyttjar dock inte i tillräckligt stor utsträckning det civila samhällets potential på detta område, och alltför ofta finns det regleringshinder och finansiella och strukturella hinder för lokala aktörers deltagande. År 2015 efterlyste EESK med framgång att en europeisk energidialog under ledning av det civila samhället skulle inrättas för att samordna genomförandet av energiomställningen (13) – den största enskilda insatsen på klimatstabiliseringsområdet som ska genomföras av EU.

5.5.2

Mer än 1 000 lokala och regionala myndigheter från 86 länder, som företräder 804 miljoner människor, har rapporterat in sina utsläppminskningsmål till ”carbonn Climate Registry”. Om dessa mål uppnås skulle de kunna leda till en minskning på 5,6 gigaton koldioxidekvivalenter till 2020 och 26,8 koldioxidekvivalenter till 2050, jämfört med värden så långt tillbaka i tiden som 1990. Den samlade effekten av åtaganden från 7 494 städer och lokala myndigheter som företräder 680 miljoner människor, inom ramen för det globala borgmästaravtalet för klimat och energi, skulle kunna leda till en kollektiv utsläppsminskning på 1,3 gigaton koldioxidekvivalenter per år fram till 2030 jämfört med en oförändrad nivå och åstadkomma en kumulativ total mängd av 15,64 gigaton koldioxidekvivalenter mellan åren 2010 och 2030 (14).

5.5.3

Lokalsamhällenas stöd till jordbruket i Europa har ökat de senaste åren. Under 2016 producerade mer än sex tusen brett definierade initiativ från det civila samhället i 22 europeiska länder livsmedel till 1 miljon människor (15). Sådana initiativ omfattar allt från partnerskap mellan konsumenter och jordbrukare till inrättande av allmänna trädgårdar och gårdar. De upprättar närmare förbindelser mellan producenter och konsumenter, skapar möjligheter för lokala företag och nya arbetstillfällen samt återupprättar förbindelsen mellan samhällsinvånarna och deras livsmedel, och ändrar därmed mekanismerna för produktion och konsumtion av livsmedel och ger medborgarna makt att uppnå mer inkluderande styrelseformer.

5.5.4

Begreppet rättvis övergång förenar arbetstagare, samhällen, arbetsgivare och regeringar inom ramen för den sociala dialogen i syfte att upprätta konkreta planer, strategier och nödvändiga investeringar för att se till att övergången är snabb och rättvis. Det är främst inriktat på sysselsättning och försörjningsmöjligheter och syftar till att säkerställa att ingen hamnar på efterkälken i vår kapplöpning för att minska utsläppen, skydda klimatet och främja social och ekonomisk rättvisa. För att trygga och etablera den sociala dialogen för en rättvis övergång har Internationella fackliga samorganisationen och dess partner inrättat ett centrum för rättvis övergång (Just Transition Centre). Centrumet kommer att samla och stödja fackföreningar, affärsverksamheter, företag, lokalsamhällen och investerare inom ramen för den sociala dialogen för att utarbeta planer, överenskommelser, investeringar och politiska åtgärder för en snabb och rättvis övergång till ett samhälle utan koldioxidutsläpp och fattigdom.

5.5.5

Genomförandet av energi-, utsläpps- och vattenbesparande metoder ingår i industrins frivilliga program och initiativ för att minska förbrukningen. Dessa resultat från företagens sida granskas och offentliggörs regelbundet. Riktmärkning mellan företag och länder kan också utvecklas med denna typ av bästa metoder.

5.6

För att få grepp om den betydande mångfalden bland icke-statliga aktörer och deras varierande behov och resurser genomförde EESK en enkät (16) som visade att följande behov sågs som mest akuta av de icke-statliga aktörerna: — Stödjande politik/lagstiftningsmiljön. — Finansiella behov: tillgång till offentliga medel och skatteincitament. — Tekniskt stöd: för att underlätta ömsesidigt lärande, kapacitetsuppbyggnad, utbyte av kunskap och bästa praxis och för att öka medvetenheten. — Större trovärdighet, synlighet, förståelse och erkännande av deras bidrag. — Förbättrat samarbete mellan olika aktörer inom den privata och den offentliga sektorn.

6.   Uppgifter för den föreslagna europeiska dialogen för icke-statliga klimatåtgärder

6.1

I syfte att skapa en miljö som främjar icke-statliga klimatåtgärder och för att stärka och öka räckvidden och omfattningen av EU-baserade åtgärder bör den europeiska dialogen vara lyhörd för de icke-statliga aktörernas politiska och operativa krav och eventuellt behandla följande sammanlänkade funktioner: 1) bedöma åtgärder, 2) erkänna åtgärder, 3) förstärka styrningen, 4) påskynda åtgärder och 5) stödja åtgärder (Arias, efter funktionernas engelska initialer).

6.2

Bedöma och följa upp åtgärder – EU och dess medlemsstater gynnas av en bättre förståelse av bidragen från icke-statliga klimatåtgärder. Den föreslagna dialogen kan ge en översikt över klimatåtgärder inom EU och även bidra till att mäta framstegen för klimatåtgärder på global nivå inom ramen för UNFCCC. En bättre förståelse av begränsningsrelaterade och andra bidrag medför ett flertal fördelar: — Det kan vara ett första steg mot att inkludera icke-statliga åtgärder i genomförandet av medlemsstaternas och EU:s klimatpolitik. — Ingående studier av specifika klimatåtgärder kan ge underlag för att utarbeta offentlig politik och kartlägga regleringshinder, anpassningsbara lösningar och de omständigheter under vilka särskilda åtgärder är effektiva. — Det kan ge icke-statliga aktörer praktiska kunskaper om hur de effektivt kan genomföra klimatåtgärder.

6.2.1

Den föreslagna ramen bör möjliggöra mätning av framsteg när det gäller åtminstone vissa åtgärder från de icke-statliga och regionala och lokala aktörernas sida, särskilt när de åtagit sig att göra kvantifierbara utsläppsminskningar. Detta skulle kunna ske i form av samlade bedömningar av EU-baserade klimatåtgärder, samt frivilliga rapporteringsmekanismer. Skyddsåtgärder mot ”grönmålning” (där ett oförändrat scenario framställs som miljövänligt och förenligt med målen i Parisavtalet) bör övervägas. Den bör dock åtminstone visa att initiativen är mer än åtaganden på papperet, utan att ålägga aktörerna tunga rapporterings- och övervakningsskyldigheter. Inom ramen för övervaknings- och utvärderingsmetoderna skulle ett mer kvalitativt, berättande tillvägagångssätt eventuellt kunna komplettera det kvantitativa tillvägagångssättet, för att visa vad som är möjligt att uppnå.

6.3

För närvarande erkänns merparten av klimatåtgärderna i EU inte alls eller nästan inte alls på europeisk nivå. Möjligheten att erkänna och lyfta fram särskilt effektiva, innovativa och kreativa klimatåtgärder kan dock vara ett kostnadseffektivt sätt att stimulera nya åtgärder och uppmuntra sådana som redan är igång. Erkännandet av klimatåtgärder kan anta flera former, bland annat — ett brett erkännande av nya och befintliga åtaganden genom en webbplattform, — nya möjligheter för den växande skaran av klimataktörer att delta i evenemang (på hög nivå), både på europeisk nivå och inom ramen för internationella förhandlingar, — utdelning av utmärkelser till särskilt väl genomförda klimatåtgärder, till exempel på specifika tematiska områden.

6.4

Förbättrad och förstärkt styrning. Föregångare bland icke-statliga aktörer kan sannolikt identifiera hinder för styrningen och möjligheter att förbättra den. Deras insikter kan vara till hjälp för att kartlägga rättsliga hinder på europeisk, nationell, regional eller lokal nivå och ta steget mot att undanröja dem, och för att skapa ett anpassat regelverk som främjar klimatåtgärder. En europeisk dialog för icke-statliga klimatåtgärder bör samla in synpunkter på löpande basis och ta upp utmaningarna med de offentliga myndigheterna, i syfte att gradvis bygga upp en gynnsam miljö för styrning av klimatåtgärder på gräsrotsnivå. Detta kommer inte att kunna ske utan att man åtgärdar det politiska vakuumet mellan icke-statliga aktörer och beslutsfattare.

6.5

Påskynda klimatåtgärder. Det slutgiltiga målet med den föreslagna dialogen är att påskynda klimatåtgärder genom att göra dem attraktiva för en mängd olika icke-statliga aktörer och göra klimatåtgärder till det nya normala. I praktiken skulle detta innebära följande: — Ett växande antal nya icke-statliga klimatåtaganden. För att påskynda initiativen bör dialogen – eventuellt i samarbete med FN:s ramkonvention om klimatförändringar och andra partner – offentliggöra nya åtaganden. — En snabb spridning av lösningar och erfarenheter från icke-statliga klimatåtgärder på europeisk nivå. Till stöd för detta påskyndande skulle dialogen kunna omfatta anordnande av regionala tekniska expertmöten, som utgår från – och bidrar med underlag till – liknande sammanträden som anordnas inom ramen för UNFCCC:s sessioner. — De partner som organiserar dialogen kan ibland också förhandla fram nya partnerskap och klimatåtgärder på särskilt lovande eller brådskande områden, med hjälp av dialogen och sin egen initiativkraft. — Ibland kan sektoriella eller territoriella initiativ komma att konkurrera sinsemellan om inte rätt metod för att främja samarbete hittas och uppmuntras. Det behövs ett övergripande perspektiv för att kartlägga luckor, potentiella samarbeten och förmedla nya partnerskap.

6.6

Stöd till klimatåtgärder. Den föreslagna dialogen bör inte bara lyfta fram och uppmärksamma åtgärder utan också svara mot de icke-statliga aktörerna behov. Olika typer av stödåtgärder kan övervägas, bl.a. att — sörja för en nätverksmiljö som främjar inrättandet av nya partnerskap mellan statliga och icke-statliga aktörer, — underlätta ömsesidigt lärande och ömsesidig rådgivning mellan icke-statliga aktörer genom att hjälpa dem att överbrygga regleringshinder, — sörja för utbildning och lärande samt stimulera innovation, t.ex. genom storskaliga, öppna nätbaserade kurser (MOOC), webbseminarier och seminarier om särskilda frågor (17), — underlätta tillgång till finansiering, t.ex. genom att kartlägga befintliga kanaler, utforska innovativa finansieringsinstrument (inklusive person-till-person, gräsrots- och mikrofinansiering); föreslå förenklingar av skatteregler, skapa nya finansieringsmöjligheter – t.ex. underlätta tillgången till privata, internationella och multilaterala fonder.

7.   Det operativa genomförandet av den föreslagna europeiska dialogen för icke-statliga klimatåtgärder

7.1

Den föreslagna europeiska dialogen skulle bedrivas inom ett bredare ekosystem för klimatstyrning efter klimatavtalet i Paris. Andra regionala och nationella dagordningar och ramar växer fram (t.ex. i Latinamerika och Förenta staterna). En europeisk dialog skulle kunna gynnas av att samarbeta med och lära av dessa plattformar.

7.2

Organisationen av dialogen bör vara ”enkel” genom att man prioriterar strategisk sammankoppling av befintliga program, initiativ och institutioner, i stället för att inrätta nya institutioner. EESK kommer att ha en tydlig roll när det gäller att inleda dialogen och söka stöd från och partnerskap med kommissionen och andra EU-institutioner. Detta institutionella arrangemang skulle ge den trovärdighet i samband med vidtagandet av klimatåtgärder på europeisk nivå. I detta sammanhang stöder EESK Europaparlamentets förslag om att inrätta nationella plattformar för en klimat- och energidialog på flera olika nivåer, i syfte att föra breda diskussioner i varje medlemsstat om framtiden för landets klimat- och energipolitik.

7.3

En webbplattform inom ramen för den europeiska dialogen kan fungera som en clearingcentral som registrerar och ger en översikt över EU-baserade klimatåtgärder, och kan tillhandahålla en omfattande databas som stöder strategisk analys och bidrar till den lokala, nationella och europeiska politiken. För att optimera användningen av clearingcentralen bör webbplatsen vara lättillgänglig och sökbar. En sådan webbplats skulle kunna anslutas till plattformarna inom ramen för UNFCCC, inklusive Nazcaplattformen (18).

7.4

Den föreslagna europeiska dialogen bör ta initiativ till evenemang för att främja erkännande-, återkopplings-, lärande- och nätverksfunktioner för icke-statliga aktörer. En del av dessa evenemang finns redan, men skulle få ny relevans. Till exempel: — Befintliga expertmöten i EESK:s observationsgrupp för hållbar utveckling skulle kunna få ökad relevans genom att de kopplas till UNFCCC-processen som ”tekniska expertmöten” eller tematiska och regionala dialoger för att ta fasta på pågående klimatåtgärder. — Europadagen för hållbara samhällen – som anordnas av Ecolise i samarbete med EESK – skulle kunna uppmärksamma lokalsamhällen och erkänna deras bidrag till klimatåtgärder. — Årliga evenemang som stöds av EU:s institutioner (t.ex. Gröna veckan, Europeiska veckan för hållbar energi, Europeiska veckan för hållbar utveckling m.m.) skulle kunna omfatta sessioner om icke-statliga klimatåtgärder.

7.5

Den föreslagna dialogen skulle kunna dra nytta av att utse sektoriella eller tematiska ”ambassadörer för klimatåtgärder”. Ambassadörerna skulle kunna ges i uppgift att främja inrättandet av samarbeten mellan ett flertal aktörer, fastställa strategiska/tematiska prioriteringar, sammankalla till evenemang och ge incitament till nya klimatåtgärder. De kan också fungera som kontaktpunkter för icke-statliga klimatåtgärder, t.ex. gentemot kommissionen, medlemsstaterna och FN:s ramkonvention om klimatförändringar.

7.6

Den föreslagna processen bör främja tillgången till finansiering för icke-statliga åtgärder. Detta skulle bland annat kunna omfatta — kartläggning av finansieringsmöjligheter, — rådgivning om finansierbara planer, — analys av nuvarande förfaranden för dialog och samråd med icke-statliga aktörer i syfte att etablera nya metoder och fastställa bästa praxis för att bättre utnyttja befintliga europeiska och internationella fonder, — att arbeta för att den kommande fleråriga budgetramen för EU ska tjäna icke-statliga aktörers högre klimatambitioner och uppmuntra insatser från deras sida. — utforskning av innovativa finansieringsformer (person-till-person, gräsrots- och mikrofinansiering, gröna obligationer osv.).

7.7

För att säkerställa trovärdigheten och en enkel institutionell ram bör följande potentiella bidragsgivare bjudas in som organisatoriska partner: — För att stödja ”bedömningsfunktionen” bör initiativtagarna till dialogen samarbeta med befintliga forskningsgrupper, initiativ för uppföljning av klimatåtgärder och dataplattformar. — För att stödja ”erkännandefunktionen” bör samarbeten med befintliga utmärkelseinitiativ sökas, t.ex. UNFCCC:s utmärkelse Momentum for change, SEED-utmärkelser (19), EESK:s pris till det civila samhället m.fl. — För att stödja ”förbättrade styrningsfunktionen” och ”påskyndandefunktionen” bör kommunikationskanaler inrättas, till exempel med underlättande dialoger och tekniska expertprocesser inom UNFCCC, samt med relevanta processer på EU-nivå och medlemsstatsnivå såsom Europeiska rådgivande organet för hållbar utveckling och miljö (EEAC). — För stödfunktionen bör kopplingar till befintliga program inrättas. Till exempel kan tillgång till finansiering och bästa praxis samordnas med EU:s Lifeprogram, ett finansieringsinstrument för miljö- och klimatåtgärder, EIB-stöd eller lån och/eller andra EU-program, medan sammanställningen av Horisont 2020-forskningsresultat som är relevanta för icke-statliga aktörer kan spridas mer allmänt bland deltagarna i dialogen.

7.8

Som ett första steg bör den europeiska dialogen för icke-statliga klimatåtgärder anordna ett evenemang under det första halvåret 2018, på initiativ av EESK och i samarbete med Europeiska kommissionen, där man samlar alla berörda nätverk av aktörer samt företrädare för andra EU-institutioner och medlemsstaterna.

7.8.1

Detta evenemang bör bidra till Talanoa-dialogen inför partskonferensen (COP 24), där parterna och aktörer som inte är parter till konventionen uppmanas att samarbeta för att sammankalla till lokala, regionala, nationella eller globala evenemang för att förbereda och tillhandahålla relevant information om var vi befinner oss nu, vad vi vill uppnå och hur vi når dit.

7.8.2

Evenemanget bör också syfta till att upprätta en handlingsplan för Europeiska dialogen för icke-statliga klimatåtgärder för perioden 2018–2020 för att göra den operativ, inbegripet en detaljerad plan för hur dialogens Arias-funktioner ska uppnås.

---

(1)  Yearbook of Global Climate Action 2017, Marrakesh Partnership, UNFCCC 2017.

(2)  Talanoa är ett traditionellt begrepp som används i Fiji och Stillahavsområdet för att beskriva en inkluderande, deltagandebaserad och öppen dialog. Syftet med Talanoa är att dela med sig av berättelser, bygga empati och fatta kloka beslut som gynnar allmänintresset. Talanoa-dialogen för att utvärdera parternas kollektiva ansträngningar för att nå det långsiktiga mål som anges i artikel 4 i Parisavtalet kommer att inledas 2018 och den nätbaserade plattformen för bidrag kommer att göras tillgänglig för detta ändamål.

(3)  The Emissions Gap Report 2017: A UN Environment Synthesis Report, UNEP 2017.

(4)  Rådets slutsatser: Europeisk klimatdiplomati efter partskonferensen (COP 21): Faktorer för en fortsatt klimatdiplomati 2016.

(5)  Towards European Societal Sustainability, http://www.tess-transition.eu/about/

(6)  Till exempel genom att undanröja rättsliga hinder och/eller genom att utarbeta smart klimatpolitik.

(7)  Yearbook of Global Climate Action 2017, Marrakesh Partnership, UNFCCC 2017.

(8)  EUT C 389, 21.10.2016, s. 20.

(9)  Framstående exempel är bland annat det globala borgmästaravtalet för klimat och energi, det regionala borgmästaravtalet, initiativet Mission Innovation, koalitionen för klimat och ren luft, det afrikanska initiativet för förnybar energi, InsuResilience och partnerskapsinitiativet för nationellt fastställda bidrag.

(10)  Yearbook of Global Climate Action 2017, Marrakesh Partnership, UNFCCC 2017.

(11)  Trots att de utgör mer än 99 % av alla företag i EU och står för 58 % av de ekonomiska resultaten mätt som bruttoförädlingsvärde, https://ec.europa.eu/growth/smes_en.

(12)  I EU bor ungefär 35 % av befolkningen i gränslandet mellan stad och landsbygd, och mer än 22 % bor i utpräglade landsbygdsområden. Eurostat 2014. Eurostats regionala årsbok 2014. Kan hittas på: http://ec.europa.eu/eurostat/en/web/products-statistical-books/-/KS-HA-14-001, hämtad den 16 januari 2018).

(13)  EESK:s yttrande om Utvecklingen av det styrningssystem som föreslagits i anslutning till EU:s ram för klimat och energi fram till 2030 (EUT C 291, 4.9.2015, s. 8).

(14)  https://www.cities-and-regions.org/lgma-at-the-apa-resumption/.

(15)  https://urgenci.net/new-report-european-csa-overview-released-by-the-european-csa-research-group/

(16)  EESK:s enkät ”Boosting non-state climate actors”.

(17)  T.ex. ”Hur utformar man en åtgärdsplan?”, ”Hur samlar man stöd?”, ”Hur motiverar man lokalsamhällen att vidta åtgärder?”.

(18)  http://climateaction.unfccc.int/

(19)  Awards for Entrepreneurship in Sustainable Development (Utmärkelser för entreprenörskap i hållbar utveckling).

---

28.6.2018

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 227/45

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Offentlig upphandling i och utanför EU

[COM(2017) 572 final]

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Främja investeringar genom en frivillig förhandsbedömning av upphandlingsaspekterna av stora infrastrukturprojekt

[COM(2017) 573 final]

Kommissionens rekommendation om professionalisering av den offentliga upphandlingen: Skapa en struktur för professionalisering av den offentliga upphandlingen

[C(2017) 6654 final – SWD(2017) 327 final]

(2018/C 227/06)

Föredragande:

Antonello PEZZINI

Remiss	Europeiska kommissionen, 17.11.2017
Rättslig grund	Artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
Ansvarig facksektion	Inre marknaden, produktion och konsumtion
Antagande av facksektionen	24.1.2018
Antagande vid plenarsessionen	14.2.2018
Plenarsession nr	532
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	107/1/1

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) är övertygad om att endast ett system för offentlig upphandling på den inre marknaden som är transparent, öppet och konkurrensutsatt kan säkerställa såväl effektiv användning av offentliga medel, som varor och tjänster av hög kvalitet för medborgarna genom att utveckla en verklig europeisk kultur för innovativ, smart och hållbar upphandling som präglas av socialt ansvarstagande.

1.1.1

EESK rekommenderar i sammanhanget att man använder ”det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet” som urvalskriterium, särskilt i fråga om intellektuella tjänster.

1.2

EESK välkomnar det nya paketet för offentlig upphandling och understryker behovet av att — främja kvalitet och innovation inom offentlig upphandling, — integrera miljöaspekterna och de sociala aspekterna, — göra offentlig upphandling smartare och effektivare.

1.3

Kommittén understryker vikten av en smart användning av offentlig upphandling för att ta itu med globala utmaningar såsom klimatförändringar, resursbrist, ojämlikhet och det åldrande samhället, för att främja socialpolitiken, påskynda övergången till mer hållbara och konkurrenskraftiga leveranskedjor och affärsmodeller, som möjliggör bättre tillgång för små och medelstora företag och företagen i den sociala ekonomin.

1.3.1

EESK anser att det är viktigt att utveckla större öppenhet i medlemsstaterna för frivilliga mekanismer för förhandsbedömning av stora infrastrukturprojekt.

1.3.2

Kommittén understryker behovet av att göra användningen av den nya mekanismen för frivillig förhandsbedömning mer attraktiv genom att den upphandlande enheten får en märkning för bestyrkande av överensstämmelse. EESK stöder en högre grad av professionalisering hos alla berörda parter och ökat deltagande av sociala företag i syfte att bekämpa bedrägerier och korruption genom att främja den digitala omvandlingen av offentlig upphandling.

1.4

Kommittén välkomnar framför allt insatser för att öka tillgången till marknaderna för offentlig upphandling för de små och medelstora företagen och företagen i den sociala ekonomin och betonar att det fortfarande finns många hinder för deras fulla deltagande. Vi rekommenderar skydds- och stödåtgärder från handelskamrarnas och branschorganisationernas sida.

1.4.1

Sociala och miljömässiga aspekter har fått avgörande betydelse i kriterierna för offentlig upphandling, och EESK framhåller värdet och nyttan av dessa aspekter och rekommenderar införande av särskild utbildning i sociala och miljömässiga frågor i alla gemenskapens och medlemsstaternas utbildningsprogram.

1.4.2

Det vore lämpligt att lansera en kampanj för användning av de tekniska och lagstiftningsmässiga standarderna ISO 14000 (miljöledning), ISO 26000, SA 8000:2014 och relevanta ILO-konventioner (1) (socialt ansvarstagande) samt UNI 11648:2016 vad gäller projektledare och ISO 9000 eller motsvarande tekniska kvalitetskrav i upphandlingsspecifikationerna som föreskrivs i nationell lagstiftning. Detta skulle hjälpa mindre företag att uppnå dessa standarder med hjälp av Europeiska socialfonden.

1.5

För EESK är det viktigt att arbeta beslutsamt för en stark professionalisering hos upphandlande enheter med ett tydligt erkännande av nya kvalifikationer. Man bör skapa en gemensam europeisk ram för teknisk kompetens och it-kunskap som möjliggör en gemensam strategi för hela den europeiska inre marknaden.

1.6

EESK:s uppfattning är att det skulle ha varit att föredra om kommissionen i stället för en rekommendation hade antagit ett direktiv för att säkerställa en effektiv och konsekvent struktur för professionalisering av den offentliga upphandlingen.

1.7

Ett offentligt digitalt register över upphandlingar bör upprättas, dels för att öka den potentiella gruppen av intresserade företag, dels för att bättre kunna bedöma effektiviteten och integriteten i upphandlingsprocessen.

1.8

Kommittén anser att det är av största vikt att gemenskapen vidtar kraftiga åtgärder för att främja tillträdet till marknaderna för offentlig upphandling i länder utanför EU på samma villkor som de inhemska företagen, även i anslutningsländer och partnerländer i EU:s grannskapspolitik.

1.9

EESK anser att rekommendationerna från kommissionen, som riktar sig till enskilda medlemsstater, bör åtföljas av en stark ökning av utbildningsåtgärder med inriktning på tillgång till program och strukturfonder, tekniska och lagstiftningsmässiga standarder för digitalisering, med antagande på europeisk nivå av en etisk kod för upphandling.

1.10

EESK rekommenderar att man främjar införande och användning av sociala åtgärder som strategiska instrument för att stödja den politik som förs på området.

1.11

EESK rekommenderar att man studerar möjligheterna att anta ett gemensamt regelverk, som ”den 28:e ordningen”, för gränsöverskridande upphandlingar, som de upphandlande enheterna skulle kunna ansluta sig till frivilligt. Därmed skulle man säkerställa samma förfaranden i hela det europeiska ekonomiska området.

2.   Bakgrund och nuvarande situation

2.1

Offentlig upphandling erbjuder en enorm potentiell marknad för innovativa produkter och tjänster om den används på ett strategiskt sätt för att stimulera ekonomin och frigöra investeringar (särskilt genom investeringsplanen för Europa), förbättra produktiviteten och delaktigheten samt för att hantera de strukturella och infrastrukturella förändringar som krävs för att främja innovation och tillväxt.

2.2

En avsevärd del av de offentliga inköpen och investeringarna i EU:s ekonomi sker genom offentlig upphandling: varje år lägger den offentliga sektorn i EU omkring 19 % av gemenskapens BNP på inköp av tjänster, bygg- och anläggningsarbeten och varor.

2.2.1

Tyvärr används lägsta pris fortfarande som det enda tilldelningskriteriet i 55 % av upphandlingsförfarandena, utan särskild hänsyn till kvalitet, hållbarhet, innovation och social delaktighet.

2.3

Nio av tio stora infrastrukturprojekt genomförs inte i enlighet med den fastställda planeringen enligt kontraktet vad gäller beloppen i budgeten eller den fastställda tidtabellen, men ofta genomförs projekten till kostnader som överskrider budgeten med upp till 50 % (2).

2.4

Regelverket om offentlig upphandling har traditionellt sett varit relativt komplext och mångskiftande, och den institutionella strukturen dessutom extremt fragmenterad eftersom upphandlingarna förvaltas av en mångfald aktörer på central, regional och sektoriell nivå, och arbetsuppgifter och uppdrag har inte alltid tydligt fastställts.

2.5

Hanteringen av upphandlingsförfaranden och infrastrukturinvesteringar kräver att offentliga förvaltningar på olika nivåer har särskilt utvecklad kompetens, vilket leder till olika problem, t.ex.: ojämn kapacitet när det gäller att vid rätt tidpunkt planera och besluta om lämpliga verktyg och tillräckliga resurser, låg professionalisering hos de upphandlande enheterna, en stor mängd offentliga förvaltningar i förhållande till de utgiftsposter som förvaltas, brist på organisk insamling av stödjande uppgifter, med heterogena databaser som förvaltas av olika aktörer som ofta inte håller tillräcklig nivå vad avser kvalitet och tillförlitlighet.

2.6

Denna komplexitet åtgärdades inte fullt ut i lagstiftningspaketet om offentlig upphandling från 2014.

2.7

Användningen av digitala verktyg till stöd för förvaltningen av offentlig upphandling i EU går långsamt. År 2016 använde endast fyra länder sådana verktyg (3). Det visar på behovet av ökad användning av ny teknik för att förenkla och påskynda tilldelningsförfarandena.

3.   Kommissionens förslag

3.1

Det paket som nu lagts fram omfattar fyra huvudområden:

3.1.1

Identifiering av områden där förbättringsarbetet bör prioriteras, för att utveckla en strategisk metod för upphandlingspolitiken, med inriktning på sex prioriteringar.

3.1.2

Frivillig förhandsbedömning vid stora infrastrukturprojekt med inrättandet av en helpdesk – tillsammans med mekanismer för anmälan och utbyte av information – för att på ett tidigt stadium underlätta projekt vars beräknade värde är minst 250 miljoner euro samt projekt som är av stort värde för en medlemsstat och vars totala beräknade värde överskrider 500 miljoner euro.

3.1.3

Rekommendationer om professionalisering av de offentliga förvaltningarna och offentliga inköparna för att säkerställa att de har den yrkesmässiga kompetens, det tekniska kunnande och den förståelse för förfaranden som krävs med tanke på lagstiftningens efterlevnad och för att säkerställa hög kvalitet vad gäller innovation och hållbarhet, och för att få bättre valuta för pengarna när det gäller investeringar även i fråga om socialt ansvar.

3.1.4

Riktlinjer för ökad innovation genom upphandling av varor och tjänster.

4.   Allmänna kommentarer

4.1

Kommittén välkomnar varmt det nya paketet om offentlig upphandling och understryker det redan uttryckta behovet av att ”höja den offentliga upphandlingens kvalitet och främja innovation på detta område, minska onödig byråkrati, inkludera miljömässiga och sociala aspekter (för att främja anställningsskydd och goda arbetsvillkor samt stödja personer med funktionshinder och andra missgynnade grupper)” samt att vid sidan av kriteriet ”det ekonomiskt sett mest fördelaktiga anbudet” främja möjligheten att för intellektuella tjänster acceptera ett anbud som anses bättre även om det inte är billigare.

4.2

Syftet med användningen av miljömässiga och sociala kriterier skulle vara att göra den offentliga upphandlingen smartare och mer effektiv, öka professionaliseringen, öka deltagandet av små och medelstora företag (däribland sociala företag), bekämpa favorisering, bedrägeri och korruption samt främja europeiska gränsöverskridande avtal inom offentlig upphandling (4).

4.3

Kommittén understryker särskilt vikten av en smart användning av offentlig upphandling för att fullt ut kunna ta itu med globala utmaningar såsom klimatförändringar, resursbrist och det åldrande samhället, för att främja socialpolitiken, påskynda övergången till mer hållbara och konkurrenskraftiga leveranskedjor och affärsmodeller och möjliggöra bättre tillgång till upphandlingsmöjligheter för små och medelstora företag.

4.4

EESK anser att det är viktigt att på frivillig basis utveckla större öppenhet i medlemsstaterna för att — säkerställa större spridning av strategisk upphandling med mekanismer för frivillig förhandsbedömning vid stora infrastrukturprojekt, — utveckla systematiskt utbyte av bästa praxis i fråga om strategisk upphandling, — främja en uppdaterad modell för miljöanpassad, social och innovativ upphandling.

4.5

För EESK är det viktigt att arbeta beslutsamt för en stark professionalisering hos upphandlande enheter med certifiering av obligatoriska minimikrav. Man bör skapa en gemensam europeisk ram för teknisk kompetens och it-kunskap som möjliggör en gemensam strategi för hela den europeiska inre marknaden på grundval av ett gemensamt kompetenscentrum och en interaktiv databank.

4.5.1

Med tanke på den stora betydelse som de sociala och miljömässiga aspekterna har fått i offentlig upphandling och det värde (och de garantier) som säkerställandet av efterlevnaden i dessa frågor kan innebära för möjligheterna att uppnå målen om social delaktighet och social och miljömässig hållbarhet föreslår och rekommenderar EESK att alla utbildningsprogram som syftar till ökad professionalisering av personal som deltar i offentlig upphandling särskilt behandlar frågorna om social- och miljölagstiftning, i synnerhet om de sociala och miljömässiga aspekter som föreskrivs i lagstiftningen om offentlig upphandling.

4.5.2

Att beakta dessa aspekter är att svara på de nya utmaningarna att dra full nytta av möjligheterna för att bidra strategiskt till övergripande politiska mål och samhällsrelaterade värden som innovation, social delaktighet samt ekonomisk och miljömässig hållbarhet.

4.5.3

EESK anser därför att man bör säkerställa strikt efterlevnad av dessa åtgärder när de är tvingande och främja ett högre utnyttjande om det handlar om åtgärder som de upphandlande myndigheterna kan tillämpa på frivillig basis. EESK insisterar på en kampanj för användning av de tekniska och lagstiftningsmässiga standarderna ISO 14000 (miljöledning), ISO 26000, SA 8000:2014, de åtta grundläggande ILO-konventionerna, ILO-konvention nr 155 (om arbetarskydd och arbetsmiljö) samt ILO-konventionerna nr 131, 1, 102 och UNI 11648:2016 vad gäller projektledare och ISO 9000 (förvaltnings-/ respektive produktionskvalitetsledning). Vid tillämpningen av dessa standarder och i de tekniska specifikationerna till den nya generationen av upphandling bör ordentligt stöd ges till små och medelstora företag och till företag i den sociala ekonomin för att undvika utestängning och för att minska deras kostnader.

4.5.4

Integrering av innovativa kriterier kräver – särskilt vid stora infrastrukturprojekt – en gemensam strategisk vision för att besluta om inköp som både bygger på kvalitativa kriterier i fråga om kostnadseffektivitet och kriterier om det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet enligt en metod som kan inkludera sociala, miljömässiga och andra kriterier, såsom kriterier som rör den cirkulära ekonomin.

4.5.5

Med tanke på medlemsstaternas underutnyttjande av möjligheterna att i offentlig upphandling använda sociala kriterier och åtgärder som strategiska verktyg för att främja hållbara socialpolitiska mål, föreslår och rekommenderar kommittén att man främjar införandet och användningen av sådana sociala kriterier och åtgärder som stöds av EU:s lagstiftning om offentlig upphandling.

4.5.6

Kommittén välkomnar framför allt insatser för att öka tillgången till marknaderna för offentlig upphandling för de små och medelstora företagen och företagen i den social ekonomin och betonar att det fortfarande finns många hinder för deras deltagande.

4.5.7

EESK anser att det skulle vara lämpligt att lägga större tonvikt vid undanröjandet av dessa hinder genom att stärka systemet för överklagande. Det är i sammanhanget både nyttigt och nödvändigt att uppmuntra och legitimera handelskammare och branschorganisationer att lösa rättstvister kollektivt för mindre företag.

4.5.8

Ett offentligt digitalt register över upphandlingar bör upprättas, dels för att öka den potentiella gruppen av intresserade företag, dels för att bättre kunna bedöma effektiviteten och integriteten i upphandlingsprocessen.

4.5.9

Det vore också värdefullt att inleda pilotprojekt för att stimulera deltagandet av små och medelstora företag via kommersiella mellanhänder och innovationsmäklare, och att inleda europeiska initiativ med pilotprojekt för utbildning för professionalisering av europeiska små och medelstora företag i syfte att öka de mindre företagens kunskaper i språk och om förfaranden i deras gemensamma inköpscentraler.

4.6

EESK stöder helhjärtat främjandet av gemensam gränsöverskridande offentlig upphandling, särskilt för innovativa projekt och gränsöverskridande infrastrukturnät, vilket skulle öka deltagandet av små företag genom kommersiella mellanhänder och innovationsmäklare. Man bör också kräva hög kvalitet hos underleverantörer, som för övrigt bör användas endast i begränsad omfattning.

4.7

Kommittén understryker vikten av att gemenskapen vidtar kraftiga åtgärder för att främja tillträdet till marknaderna för offentlig upphandling i länder utanför EU på samma villkor som de inhemska företagen, även i anslutningsländer och partnerländer i EU:s grannskapspolitik, genom att utveckla lämpliga bestämmelser i bilaterala och multilaterala frihandelsavtal.

4.8

EESK stöder inrättandet av ett offentligt tillgängligt EU-register över kontrakt som är helt driftskompatibelt med de nationella registren, större öppenhet när det gäller tilldelade kontrakt och deras ändringar, samtidigt som man till fullo värnar om känsliga uppgifter och skydd av personuppgifter, även under den digitala omvandlingen, med införandet senast 2018 av obligatorisk e-upphandling.

4.9

Kommittén vill åter peka på vikten av en strukturerad dialog med det civila samhället på grundval av öppna och transparenta uppgifter i syfte att ta fram bättre analytiska verktyg för att ta fram behovsanpassad politik samt system för att varna för och bekämpa korruption, bl.a. genom bättre utnyttjande av projektfinansiering.

4.10

En användarvänlig mekanism för informationsutbyte bör tas fram som ett verktyg för kunskapshantering, som ska användas av nationella myndigheter och upphandlande myndigheter för utbyte av bästa praxis, ömsesidigt utbyte av lärdomar av erfarenheter och för inrättandet av en EU-plattform för olika aspekter av projekten.

4.10.1

Man bör kraftigt stärka utbildningen av anställda vid upphandlande enheter.

5.   Partnerskapet mellan kommissionen, regionala och nationella myndigheter och företagen: Mekanismen för förhandsbedömning

5.1

Den nya mekanism för förhandsbedömning som kommissionen föreslår kan enligt kommittén utgöra ett värdefullt verktyg om det är flexibelt och frivilligt, och om de tre komponenter den består av kan användas var för sig: — En helpdesk. — En anmälningsmekanism för infrastrukturprojekt med ett värde på mer än 500 miljoner euro. — En mekanism för informationsutbyte. Delarna ska vara lätta att använda och kunna utnyttjas oberoende av varandra för varje projekt, med full respekt för konfidentialiteten.

5.2

Standardformuläret för anmälan bör hållas enkelt och smidigt, och det elektroniska förfarandet bör säkerställa att känsliga uppgifter hålls hemliga.

5.3

EESK anser att helpdesksystemet bör organiseras i form av underavdelningar på nationell och regional nivå för att säkerställa lokal hjälp. Dessa bör bygga på nätverk som BC-Net och Solvit.

5.4

Mekanismen för informationsutbyte bör innehålla en interaktiv databas som är användarvänlig och utformad med tanke på användarnas behov, med en särskild styr- och kontrollkommitté med företrädare för upphandlande myndigheter och företag i medlemsstaterna.

5.5

När det gäller mekanismen för förhandsbedömning betonar kommittén behovet av att göra den attraktiv genom en märkning för bestyrkande av överensstämmelse som tilldelas efter en bedömning av kommissionen.

6.   En struktur för professionalisering av den offentliga upphandlingen

6.1

EESK ställer sig helt bakom kommissionens rekommendation till medlemsstaterna. För att säkerställa en effektiv och konsekvent struktur för professionalisering av den offentliga upphandlingen skulle EESK dock ha föredragit att kommissionen hade antagit ett direktiv och inte endast en icke bindande rekommendation.

6.2

Kommittén anser att rekommendationen borde kunna genomföras under följande förutsättningar:

6.2.1

Ett pilotinitiativ för gemensam utbildning i fråga om professionalismen hos de olika offentliga och privata aktörer som är delaktiga i upphandlingsprocessen där man börjar med transnationell upphandling, inte minst för att fastställa de färdigheter och kompetenser som alla som sysslar med offentlig upphandling bör ha.

6.2.2

Ett mandat till CEN-Cenelec-Etsi om utarbetande av tekniska och lagstiftningsmässiga standarder för digitaliseringen av offentlig upphandling för att säkerställa öppenhet, tillgänglighet och fullständig driftskompatibilitet.

6.2.3

Ett pilotprojekt inom kort för att stimulera deltagande av små och medelstora företag och företag i den sociala ekonomin via kommersiella mellanhänder och innovationsmäklare.

6.2.4

Tillträde för aktörerna i upphandlingsprocessen till den del av programmet Justice 2014–2020 som rör juridisk utbildning, inklusive språklig utbildning i juridisk terminologi, i syfte att främja en gemensam rättskultur i fråga om upphandling och ömsesidigt lärande.

6.2.5

Åtgärder för professionalisering för alla upphandlingsaktörer på nationell, regional och lokal nivå bör införas i programplaneringen för strukturfonderna, särskilt socialfonden.

6.2.6

Lanseringen av 300 EU-stipendier för deltagande i relevanta kurser på Europeiska institutet för offentlig förvaltning (Maastricht) och Europeiska rättsakademien i Trier.

6.2.7

Antagande av en etisk kod för upphandling för aktörer i upphandlingsprocessen på europeisk nivå inom ramen för en dialog med det civila samhället i syfte att också säkerställa att strikta sociala och miljömässiga standarder uppfylls.

6.3

EESK efterlyser en studie av ett gemensamt särskilt regelverk för stora transeuropeiska upphandlingar, som ska erbjudas som en ”28:e ordning” som de upphandlande enheterna frivilligt kan ansluta sig till, med samma villkor och förfaranden på hela den inre marknaden.

---

(1)  De grundläggande ILO-konventionerna, ILO-konvention nr 155 (om arbetarskydd och arbetsmiljö) samt ILO-konventionerna nr 131, 1 och 102.

(2)  http://ec.europa.eu/smart-regulation/roadmaps/docs/2017_grow_046_ex_ante_voluntary_assesment_en.pdf

(3)  COM(2017) 572 final, punkt 2.

(4)  EUT C 191, 29.6.2012, s. 84.

---

28.6.2018

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 227/52

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av utsläppsnormer för nya personbilar och för nya lätta nyttofordon som ett led i unionens samordnade strategi för att minska koldioxidutsläppen från lätta fordon och om ändring av förordning (EG) nr 715/2007

[COM(2017) 676 final – 2017/0293 (COD)]

(2018/C 227/07)

Föredragande:

Dirk BERGRATH

Remiss	Europaparlamentet, 5.2.2018 Rådet, 09/02/2018
Rättslig grund	Artikel 192.1 i EUF-fördraget
Ansvarig facksektion	Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion
Antagande av facksektionen	24.1.2018
Antagande vid plenarsessionen	14.2.2018
Plenarsession nr	532
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	124/1/3

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK välkomnar i princip kommissionens förslag som en välavvägd kompromiss mellan målen om klimatneutral rörlighet, den europeiska fordonsindustrins innovationsförmåga och bevarandet av arbetstillfällen av hög kvalitet.

1.2

EESK betraktar i synnerhet delmålet för 2025 om en 15-procentig utsläppsminskning jämfört med 2021 som mycket krävande, eftersom de nödvändiga ändringarna av förbränningsmotorerna ligger på gränsen till vad som är tekniskt möjligt. EESK förväntar sig att kommissionen löpande kommer att övervaka typgodkännandena av nya fordon för att förhindra att otillåtna motorkomponenter fortsätter att installeras. Det kommer att bli särskilt svårt att uppnå minskningsmålen för 2025 för lätta nyttofordon, vars produktions- och utvecklingscykler är längre. Icke desto mindre betraktar EESK marknadsutvecklingen mot utsläppsfria fordon och utsläppssnåla fordon eller hybridfordon som en möjlighet.

1.3

EESK välkomnar den förbättrade marknadskontrollen genom mätning och övervakning av den faktiska bränsleförbrukningen på grundval av kravet på tillverkarna att installera standardiserad utrustning i nya fordon.

1.4

Strukturomvandlingen i riktning mot alternativa framdrivningssystem kommer – tillsammans med digitalisering, autonom körning m.m. – att medföra genomgripande förändringar i fordonsindustrins värdekedjor. EESK välkomnar kommissionens ståndpunkt när det gäller att etablera elektromobilitetsvärdekedjan i Europa (”EU Battery Alliance”), men efterlyser mer beslutsamma åtgärder.

1.5

Faran för arbetstillfällen och sysselsättning beror på takten i denna strukturomvandling. EESK uppmanar kommissionen att stödja denna strukturomvandling med industripolitiska åtgärder, eftersom en fullständig social och ekonomisk konsekvensbedömning saknas. EESK motsätter sig kollektiva uppsägningar.

1.6

I den halvtidsöversyn som planeras till 2024 bör man enligt EESK undersöka i vilken utsträckning de klimat-, innovations- och sysselsättningspolitiska målen har uppnåtts. Detta beror till stor det på hur marknaden för alternativa framdrivningssystem har utvecklats fram till 2024, i vilken utsträckning laddningsstationer har byggts och i vilken mån elnäten har byggts om och uppgraderats för det märkbart ökade elbehovet.

1.7

I halvtidsöversynen efterlyser EESK en lägesrapport om de anställdas kvalifikationer, omskolning och utbildning samt en uppdaterad analys av inom vilka områden (ytterligare) åtgärder behövs för att vidareutveckla kompetensen och kvalifikationerna hos arbetstagarna i fordonsindustrin med hänsyn till strukturomvandlingen.

1.8

EESK anser att eventuella viten enligt både den befintliga och den nya förordningen bör användas för att stödja sektorn och dess arbetstagare vid övergången till koldioxidsnåla produkter. Ytterligare finansiella medel bör ställas till förfogande för att trygga de anställdas tillträde till arbetsmarknaden.

2.   Inledning

2.1

I oktober 2014 fastställde EU:s stats- och regeringschefer (1) ett bindande mål att minska utsläppen inom hela EU:s ekonomi med minst 40 % fram till 2030 jämfört med nivåerna 1990. Detta mål bygger på globala planer som följer den medelfristiga tidtabellen för Parisavtalet om klimatförändringar (COP 21) (2). Många länder vidtar nu åtgärder för utsläppssnåla transporter, bl.a. i form av fordonsnormer, ofta tillsammans med åtgärder för att förbättra luftkvaliteten.

2.2

I den europeiska strategin för utsläppssnål rörlighet (3), som offentliggjordes i juni 2016, fastställs målet att utsläppen av växthusgaser från transportsektorn år 2050 måste vara minst 60 % lägre än 1990 och stadigt på väg mot noll. I strategin klargjordes att användningen av utsläppssnåla och utsläppsfria fordon skulle behöva ökas för att senast 2030 uppnå en betydande marknadsandel och få EU att konsekvent slå in på den långsiktiga vägen mot utsläppsfri rörlighet.

2.3

Som ett första steg ingick strategin i ett lagstiftningspaket (4) som lades fram i maj 2017 och genomfördes med meddelandet ”Europa på väg – En agenda för en socialt rättvis övergång till ren, konkurrenskraftig och uppkopplad rörlighet för alla” (5), som också offentliggjordes i maj 2017.

2.3.1

Syftet med detta meddelande är att förbättra trafiksäkerheten, främja ett rättvisare uttag av vägavgifter, minska koldioxidutsläppen, luftföroreningarna, trafikstockningarna och den administrativa bördan för företagen, bekämpa olaglig anställning samt säkerställa lämpliga villkor och viloperioder för arbetstagarna.

2.3.2

I detta meddelande klargörs att EU vill utveckla, erbjuda och tillverka de bästa utsläppssnåla, uppkopplade och automatiserade rörlighetslösningarna, utrustningarna och fordonen samt förfoga över den allra modernaste stödjande infrastrukturen. Det framhålls också att EU måste spela en globalt ledande roll när det handlar om att fastställa riktningen på de ständiga förändringarna i fordonsindustrin och bygga vidare på de stora framsteg som redan gjorts.

2.4

Förslaget till förordning ingår i ett bredare paket om rörlighet (6) som också omfattar åtgärder på efterfrågesidan för att stödja åtgärderna på utbudssidan i detta förslag. Direktiv 2009/33/EG om främjande av rena och energieffektiva vägtransportfordon syftar till att främja marknaden för rena och energieffektiva vägtransportfordon. Genom den föreslagna ändringen (7) ser man till att direktivet omfattar alla relevanta upphandlingsmetoder och sänder tydliga, långsiktiga marknadssignaler. Dessutom förenklas tillämpningen av dess bestämmelser och säkerställs en effektiv användning av dem. Vidare ska transportsektorns bidrag till minskade utsläpp av koldioxid och luftföroreningar ökas och sektorns konkurrenskraft och tillväxt främjas.

3.   Förslaget till förordning (8)

3.1

Med förslaget till förordning vill kommissionen uppnå målen i klimatavtalet från Paris, minska bränslekostnaderna för konsumenterna, stärka fordonsindustrins konkurrenskraft och skapa nya arbetstillfällen. Utfasningen av fossila bränslen, framför allt genom alternativa framdrivningssystem, beskrivs som oåterkallelig.

3.2

Kommissionen förväntar sig att förslaget kommer att leda till en minskning av koldioxidutsläppen med ca 170 miljoner ton under perioden 2020–2030 och därmed en förbättring av luftkvaliteten. BNP förväntas växa med upp till 6,8 miljarder euro fram till 2030, och 70 000 nya arbetstillfällen ska skapas.

3.3

För konsumenterna förväntar sig kommissionen genomsnittliga kostnadsbesparingar vid köp av ny bil på 600 euro år 2025 och 1 500 euro år 2030 (under fordonets livscykel). I hela EU ska besparingarna i fråga om bränslekostnader uppgå till 18 miljarder euro per år, sammanlagt 380 miljoner ton olja under perioden 2020–2040.

3.4

De centrala inslagen i kommissionens förslag om minskade koldioxidutsläpp från personbilar och lätta nyttofordon är följande:

3.4.1

En ytterligare minskning av koldioxidmålen med 30 % fram till 2030 på grundval av målen för 2021 på 95 g/km för personbilar och 147 g/km för lätta nyttofordon fram till 2021 (NEDC-provningscykeln). Som delmål ska koldioxidmålen minskas med 15 %, så att det övergripande målet kan uppnås så snabbt som möjligt (dvs. även investeringssäkerhet för industrin).

3.4.2

Från och med 2021 ska utsläppsvärdena bygga på WLTP-cykeln (Worldwide Harmonised Light Vehicles Test Procedure), som har varit tillämplig sedan den 1 september 2017. Ändringen av provningscykeln gör att målen för 2025 och 2030 anges i procent.

3.4.3

I princip är projektet öppet för alla teknikformer. Man gör åtskillnad mellan fordon som inte avger några utsläpp (utsläppsfria fordon) och fordon som släpper ut mindre än 50 g CO2/km (utsläppssnåla fordon), särskilt fordon som utöver en förbränningsmotor även har elektrisk framdrivning (laddhybridfordon). För båda typerna av fordon fastställs ett riktmärke på 15 % till 2025 och 30 % till 2030. Tillverkare som överträffar detta riktmärke får en bonus på sitt tillverkarspecifika mål på högst 5 g/km. Vid fastställandet av denna andel beaktas de berörda fordonens utsläppsprestanda, varvid utsläppsfria fordon väger tyngre än utsläppssnåla fordon. Någon sanktionsordning planeras inte.

3.5

Vidare beaktas så kallade miljöinnovationer, som inte avspeglas i de officiella provningsrutinerna, med upp till 7 g CO2/km. En översyn av denna särskilda ordning planeras till 2025. Från och med 2025 ska för första gången mer energieffektiva luftkonditioneringssystem betraktas som miljöinnovationer.

3.6

Om de tillverkarspecifika (del)målen överskrids föreskrivs en straffavgift på 95 euro per g CO2/km och fordon. Övervakningen av nyregistrerade fordons koldioxidutsläpp ska skötas av Europeiska miljöbyrån. Tillverkare med upp till 1 000 nyregistrerade fordon per år undantas från förordningens tillämpningsområde.

3.7

Utöver förslaget till förordning görs flera hänvisningar till kompletterande aktiviteter, initiativ och programprioriteringar. I detta sammanhang bör faktabladet ”Driving Clean Mobility: Europe that defends its industry and workers” framhållas. Där påpekar kommissionen att det mellan 2007 och 2015 investerades 375 miljoner euro i batteriforskning, och 200 miljoner euro till ska anslås från Horisont 2020-programmet under 2018–2020. I synnerhet ska nästa generations batterier stödjas, och i början av 2018 ska en färdplan för en ”EU Battery Alliance” läggas fram. Målet är att hela batteritillverkningsvärdekedjan ska etableras i Europa (9).

4.   Allmänna kommentarer

4.1

EESK välkomnar i princip kommissionens förslag som en välavvägd kompromiss mellan olika mål. Förslaget är ett viktigt steg i riktning mot klimatneutral rörlighet, samtidigt som den europeiska fordonsindustrins innovationsförmåga främjas, arbetstillfällen av hög kvalitet bevaras och en gradvis socialt godtagbar övergång till nya produktionsstrukturer möjliggörs. Målet om att minska koldioxidutsläppen med 30 % motsvarar målet för de sektorer som inte omfattas av utsläppshandelssystemet i EU:s klimatskyddsplan för 2030.

4.2

Med förslaget öppnar EU ett nytt kapitel om rörlighet, som också i allt högre grad tycks godtas av befolkningen. Denna attitydförändring bland medborgarna observeras också särskilt mot bakgrund av dieselkrisen. Detta inbegriper även de förändrade resvanorna, den förstärkta kollektivtrafiken och i slutändan målet att utarbeta och genomföra heltäckande och integrerade transportkoncept.

4.3

EESK betraktar delmålet för 2025 om en 15-procentig utsläppsminskning jämfört med 2021 som mycket krävande. Detta kommer att kräva ändringar av förbränningsmotorerna som ligger på gränsen till vad som är tekniskt möjligt. Detta gäller i synnerhet för lätta nyttofordon, vars produktions- och utvecklingscykler är längre. Därför bör man 2024 göra en kartläggning på grundval av vilken man beslutar om målen för 2030 bör bibehållas eller kan ses över. Med den nuvarande utvecklingen av marknadspenetrationen av utsläppsfria fordon, utsläppssnåla fordon och laddhybridfordon utgör delmålet en utmaning, men förefaller genomförbart.

4.4

EESK välkomnar den kompletterande bestämmelsen om att stärka marknadskontrollen genom mätning och övervakning av den faktiska bränsleförbrukningen på grundval av kravet på tillverkarna att installera standardiserad utrustning i nya fordon. De uppgifter som samlas in kommer inte bara att göras tillgängliga för tillverkarna utan även för oberoende tredje parter för utvärderingsändamål. Detta skulle kunna vara en funktionell motsvarighet till utsläppsmätning under verkliga körförhållanden, vilket inte är genomförbart med hänsyn till provningsresultatens jämförbarhet.

4.5

EESK påpekar att den avgasrörsmetod som valts i förslaget till förordning trots alla fördelar fortfarande bara har begränsat värde. Till exempel uppstår det vid produktionen av fordon, batterier och el koldioxidutsläpp, som även påverkas av körsträckan och körstilen. EESK påpekar också att ansträngningarna inom fordonstekniken skulle kunna undergrävas av andra transportsätt, såsom den förväntade ökningen av luftfarten.

4.6

EESK hänvisar till sina arbeten om strukturförändringarna i fordonsindustrin i riktning mot alternativa (gröna) framdrivningssystem, om digitalisering och uppkoppling och om autonom körning, som kan äventyra sysselsättningen, ur vilka man kan härleda tendenser för nya kvalifikationer. Där rekommenderar EESK bl.a. att kommissionen skapar en rättslig ram som möjliggör en snabb användning av stödsystem i omstruktureringsprocessen (10). Man bör i första hand beakta EU:s strukturfonder, såsom Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter och Europeiska socialfonden (ESF). Man kan även tänka sig projekt som bygger på modellen med Airbus.

4.7

Den europeiska fordonsindustrin sysselsätter ca 2,3 miljoner arbetstagare direkt inom fordonstillverkning och står för 8 % av det totala förädlingsvärdet. 10 miljoner arbetstagare sysselsätts indirekt inom denna mycket innovativa sektor, som står för 20 % av finansieringen av industriell forskning i Europa.

4.8

EU är en av världens största tillverkare av motorfordon och är den största privata investeraren i forskning och utveckling (FoU). Industrin är också världsledande när det gäller bland annat produktinnovation, produktionsteknik, premiumdesign och alternativa drivsystem. Följaktligen tillverkades 2016 en av tre personbilar i världen i europeiska monteringsanläggningar och står bilindustrin för 4 % av EU:s BNP (11).

4.9

EESK välkomnar kommissionens förslag som syftar till att göra omvandlingen i fordonsindustrin socialt godtagbar. Strukturomvandlingen i riktning mot alternativa framdrivningssystem kommer – tillsammans med digitalisering, autonom körning m.m. – att medföra genomgripande förändringar i fordonsindustrins värdekedjor. Detta rör bland annat frågan om vilka komponenter som framställs av tillverkarna själva och vilka som köps in. Hittills har förädlingsvärdet av e-komponenter främst varit en fråga för leverantörerna; när det gäller battericeller dominerar fortfarande de asiatiska tillverkarna. Därför välkomnar EESK kommissionens ståndpunkt när det gäller att etablera elektromobilitetsvärdekedjan i Europa (se punkt 3.7, ”EU Battery Alliance”). Det är ännu öppet hur nästa generations battericeller tekniskt ska se ut och hur förhållandet mellan pris och prestanda kommer att utvecklas över tid. Här rekommenderar EESK kommissionen att löpande övervaka utvecklingen.

4.9.1

Den eftersträvade övergången från det traditionella framdrivningssystemet med förbränningsmotor till alternativa framdrivningssystem medför en strukturomvandling. Traditionella produkter måste ersättas av kraftigt ändrade eller nya produkter. För rena elfordon gäller detta förbränningsmotorn, det komplexa växelsystemet, avgassystemet m.m. Till detta kommer elmotorn och batteriet, inbegripet tillverkningen av battericeller. Respektive komponenter står dock för mycket olika stora andelar av förädlingsvärdet inom fordonssektorn och därmed inverkan på sysselsättningen och kvalifikationskraven.

4.9.2

I en studie konstaterar FEV (12) att batteridrivna elbilar i mellanklassen orsakar ca 16 500 euro i tillverkningskostnader. De viktigaste komponenterna är elmotorer (800 euro), kraftelektronik (1 400 euro) och batteri (6 600 euro). Bara när det gäller batteriet, som utgör 40 % av kostnaderna, går 70 % till cellproduktionen. Elfordon är betydligt mindre komplexa och tillverkningen av dem kräver kraftigt ändrade kvalifikationer av de anställda: elektroteknik/elektronik, elektrokemi, beläggningsteknik, värmereglering, styr- och reglerteknik inom ingenjörsvetenskap, hantering av högspänningsteknik och elektriska verkansprinciper samt materialbeteende m.m. vid montering och reparation.

4.9.3

Även om kommissionen förväntar sig positiva sysselsättningseffekter finns det risker. I en aktuell studie (13) undersöker Fraunhofer IAO de kvantitativa sysselsättningseffekterna i ett scenario för 2030 med 25 % elfordon och 15 % laddhybridfordon, vilket ungefärligen motsvarar kommissionens förslag. De första resultaten visar att ca 10–12 % av de arbetstillfällen som rör framdrivningssystemet kommer att gå förlorade mot bakgrund av teknikskiftet fram till år 2030, i det mest gynnsamma fallet. Enbart i Tyskland skulle det motsvara 25 000–30 000 arbetstillfällen. Ju lägre den faktiska andelen laddhybridfordon blir, desto större blir denna negativa effekt (vid en andel laddhybridfordon på 5 % uppgår minskningen till 15–18 %). Detsamma skulle gälla vid en påskyndad utfasning av dieseltekniken, som på grund av den större komplexiteten särskilt i fråga om underleverantörsdelar binder 30–40 % fler arbetstillfällen än bensinmotorkomponenter. Dessutom uppstår parallellt sysselsättningsrisker pga. effekterna av digitaliseringen och den ökade lokaliseringen av produktion i de stora världsregionerna.

4.9.4

I allmänhet kan man förvänta sig att dessa negativa effekter kommer att uppträda asymmetriskt i både tid och rum. Sluttillverkarna och de stora underleverantörerna har bättre förutsättningar att reagera genom innovation och nya affärsmodeller är små, mycket specialiserade leverantörer av komponenter. Dessutom kommer arbetstillfällena inom ramen för ny teknik och nya tjänster tendera att finnas i större städer snarare än i avlägset belägna regioner. Detta måste beaktas i utformningen av motsvarande ramprogram.

4.9.5

Faran för arbetstillfällen och sysselsättning beror på takten i denna strukturomvandling. EESK välkomnar därför kommissionens förslag, som redan nu ger investeringssäkerhet för industrin och ger den tillfälle att redan i dag inleda och förbereda sig för denna strukturomvandling. EESK uppmanar kommissionen att stödja denna strukturomvandling med industripolitiska åtgärder för att undvika omvälvningar bland de anställda. Tre- och tvåpartsdialoger är avgörande i detta sammanhang.

4.9.6

EESK noterar att de första stegen har tagits genom enskilda tillverkares tillkännagivanden om ytterligare elfordonsmodeller fram till 2025 och deras planerade andelar av nyregistrerade fordonsparker – om än i ännu blygsam omfattning.

4.10

För att stödja en varaktig och regionalt balanserad utfasning av fossila bränslen i transportsektorn planerar kommissionen att avsätta 800 miljoner euro från Fonden för ett sammanlänkat Europa för införandet av driftskompatibla laddningsstationer. Detta bör stimulera betydande ytterligare offentliga och privata investeringar (för närvarande är 200 000 laddningsstationer i bruk i EU, medan 800 000 behövs). Ytterligare 200 miljoner euro tillhandahålls för inrättandet av ett offentlig-privat partnerskap för att utveckla nästa generations batterier. Slutligen vill kommissionen främja införandet av alternativa framdrivningssystem genom mål för de offentliga myndigheterna om att i större utsträckning än hittills beakta utsläppsfria och utsläppssnåla fordon i sina upphandlingar.

4.11

EESK anser att eventuella viten enligt både den befintliga och den nya förordningen bör användas för att stödja sektorn och dess arbetstagare vid övergången till koldioxidsnåla produkter. För närvarande är endast en minoritet av biltillverkarna på god väg mot att uppnå minskningsmålen för 2021.

4.12

Medan det minskade beroendet av oljeimport bör välkomnas skulle nya beroenden kunna uppstå, såsom tillgången till råvaror (litium, kobolt och nickel från avlägsna områden). EESK förväntar sig också att tillräcklig elförsörjning från förnybara energikällor garanteras.

4.13   Halvtidsöversyn av förordningen

4.13.1

Under 2024 kommer kommissionen att göra en halvtidsöversyn av förordningen för att kontrollera om den inslagna vägen ger resultat.

4.13.2

Eftersom strukturomvandlingen från förbränningsmotor till alternativa framdrivningssystem ur dagens perspektiv inte kan bedömas kvantitativt, bör man framför allt titta på hur marknaden för alternativa framdrivningssystem har utvecklats fram till 2024, i vilken utsträckning laddningsstationer (som begränsande villkor) har byggts och i vilken mån elnäten har byggts om och uppgraderats för det märkbart ökade elbehovet.

4.13.3

EESK förväntar sig att denna lägesrapport ska ge information om vad som har gjorts för de anställdas kvalifikationer, omskolning och utbildning. Inom vilka områden behövs (ytterligare) åtgärder för att vidareutveckla kompetensen och kvalifikationerna hos arbetstagarna i fordonsindustrin med hänsyn till strukturomvandlingen? Hur långt räcker de påtänkta åtgärderna (se Automotive Skills Council) för att säkerställa genomförandet av förändringarna beträffande kvalifikationer? I detta sammanhang anser kommittén att framför allt fackföreningarna inom sektorn har ett ansvar för att ytterligare främja industripolitiska trepartsdialoger. Dessutom måste nödvändiga medel ställas till förfogade för att ge arbetstagarna möjlighet att stanna kvar på arbetsmarknaden.

---

(1)  Europeiska rådets slutsatser av den 24 oktober 2014.

(2)  http://unfccc.int/paris_agreement/items/9485.php.

(3)  COM(2016) 501 final.

(4)  EUT C 81, 2.3.2018, s. 95; EUT C 81, 2.3.2018, s. 181; EUT C 81, 2.3.2018, s. 188; EUT C 81, 2.3.2018, s. 195.

(5)  COM(2017) 283 final.

(6)  COM(2017) 675 final, COM(2017) 647 final, COM(2017) 648 final, COM(2017) 652 final, COM(2017) 653 final.

(7)  COM(2017) 653 final.

(8)  Detta kapitel bygger på dokumenten COM(2017) 676 final och ”Proposal for post-2020 CO2 targets for cars and vans” (https://ec.europa.eu/clima/policies/transport/vehicles/proposal_en).

(9)  Europeiska kommissionen, ”Driving Clean Mobility: Europe that defends its industry and workers”.

(10)  Informationsrapport CCMI/148, punkt 1.5.

(11)  Informationsrapport CCMI/148, punkt 2.1.

(12)  Frankfurter Allgemeine Zeitung (FAZ), 16.12.2016 (FEV = Forschungsgesellschaft für Energietechnik und Verbrennungsmotoren).

(13)  Fraunhofer IAO 2017, ”ELAB 2.0 – Wirkungen der Fahrzeugelektrifizierung auf die Beschäftigung”, Stuttgart (preliminära resultat).

---

28.6.2018

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 227/58

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om vissa aspekter på avtal om försäljning av varor, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/22/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG

[COM(2017) 637 final]

(2018/C 227/08)

Föredragande:

Christophe LEFÈVRE Jorge PEGADO LIZ Lech PILAWSKI

Remiss	Europeiska rådet, 17.11.2017 Europaparlamentet, 13.11.2017
Rättslig grund	Artiklarna 114 och 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
Ansvarig facksektion	Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion
Antagande vid plenarsessionen	15.2.2018
Plenarsession nr	532
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	160/5/13

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Avtalsrättsliga skillnader mellan olika medlemsstater uppmuntrar inte konsumenterna att handla i andra EU-länder.

1.2

Samtidigt har företagens förtroende för gränsöverskridande försäljning ännu inte stärkts. Enligt den senaste EU-omfattande undersökningen anger 58 % av alla återförsäljare i EU att de känner sig trygga med att sälja via nätet medan endast 28 % känner sig trygga med att sälja via nätet till andra EU-länder (1).

1.3

De ståndpunkter som antogs av både Europaparlamentet och rådet om kommissionens förslag 2015 (2) om försäljning av varor på nätet respektive personlig försäljning visade att reglerna för försäljning av varor bör vara desamma, oavsett försäljningskanal, något som EESK påpekade i sitt yttrande om förslagen (3).

1.4

EESK välkomnar därför att detta ändrade förslag till direktiv innebär att tillämpningsområdet för förslaget till direktiv om vissa aspekter på avtal om försäljning av varor på nätet utvidgas till att även omfatta personlig försäljning.

1.5

EESK uppmanar emellertid kommissionen att i sitt förslag ta hänsyn till ett antal rekommendationer, nämligen följande: a) Förslaget bör inte leda till kortare garantiperioder i vissa medlemsstater, och inte heller till skapandet av en rättighetshierarki. b) Den möjlighet som fastställs att göra undantag från detta direktivs tvingande karaktär genom en enkel överenskommelse mellan de avtalsslutande parterna bör endast tillåtas om ett sådant avtal säkerställer konsumenternas självständighet och ett effektivt konsumentskydd. c) Förslaget bör ge konsumenterna möjlighet att väcka talan direkt mot tillverkaren. d) Hållbarhetskriteriet (lager av reparationsdelar) bör integreras i direktivets bestämmelser. e) Förslaget bör innehålla bestämmelser om förlängd garantiperiod som motsvarar den period då en produkt inte varit tillgänglig under reparation eller då en tjänst inte varit tillgänglig. f) Förslaget bör innehålla specifika detaljer om säkerheten hos betalningsplattformar eller om medansvar för plattformar för köp (”marknadsplatser”) i händelse av bedrägeri eller utnyttjande av garantin. g) Producenten och säljaren bör vara solidariskt ansvariga i fall där konsumenten väljer att reparera eller byta ut varorna, utan att det påverkar tillämpningen av den regressrätt som fastställs i artikel 16 eller tidigare framställningar gentemot säljaren. h) Förhållandet mellan bestämmelserna om tidsfristen på 14 dagar för återsändande och återbetalning bör klargöras.

1.6

EESK uppmanar slutligen kommissionen att beakta kommentarerna i detta yttrande.

2.   Syfte med och bakgrund till det ändrade förslaget till direktiv

2.1   Syfte med det ändrade förslaget till direktiv

2.1.1

Med detta ändrade förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv (4) föreslår kommissionen att tillämpningsområdet för förslaget till direktiv om vissa aspekter på avtal om försäljning av varor på nätet och annan distansförsäljning av varor utvidgas till att även omfatta personlig försäljning.

2.1.2

Förslaget syftar till att underlätta snabba framsteg på ett område som är centralt för strategierna för den inre marknaden, i linje med Europeiska rådets slutsatser från juni 2016.

2.1.3

Detta ändrade förslag, som är tillämpligt på all försäljning, siktar mot samma mål och bidrar ännu mer till att uppnå det eftersträvade resultatet än tidigare förslag (5): det tar itu med osäkerhetsfaktorer och negativa effekter som beror på skillnader i nationell avtalsrätt.

2.1.4

Det reviderade förslaget kompletterar och är förenligt med en rad horisontella eller sektorsspecifika (6) rättsakter som redan har trätt i kraft i EU samt med lagstiftningsförslag under behandling.

2.2   Kort sammanfattning av tidigare förslag till direktiv (7)

2.2.1

I sina tidigare förslag motiverade kommissionen sitt beslut att anta två olika rättsakter med att det digitala innehållets särart kräver andra regler än de som gäller för andra produkter.

2.2.2

Med sina två förslag avsåg kommissionen att uppnå följande fem mål: a) Minskade kostnader orsakade av avtalsrelaterade skillnader. b) Rättssäkerhet för företagen. c) Uppmuntra gränsöverskridande köp via nätet inom EU. d) Minska de skador som inköpt defekt digitalt innehåll kan orsaka. e) Övergripande balans mellan konsumenternas och företagens intressen och förbättring av det dagliga livet.

2.2.3

Enligt kommissionen skulle förslagen skapa en lämplig balans mellan en hög nivå på konsumentskyddet i EU och avsevärt fler affärsmöjligheter.

2.3   EESK:s yttranden om de ursprungliga förslagen (8)

2.3.1

I sitt yttrande av den 27 april 2016 kritiserade EESK valet att anta två direktiv i stället för ett eftersom det därigenom fastställs olika behandling av försäljning av varor online och offline, vilket leder till bristande klarhet i det nationella införlivandet för konsumenter och företagare.

2.3.2

EESK noterade också att inga svar gavs i fråga om ett antal områden där kommittén ansåg att en harmonisering vore av största vikt: minderårigas rättsförmåga att ingå avtal i den digitala miljön, definitionen av kategorier av specifika oskäliga villkor för online-avtal, som inte omfattas av direktiv 93/13/EEG, den senaste tidens tendens att ha en ”betala nu”-knapp och införandet av en standardklausul om samreglering.

2.3.3

Slutligen erinrade EESK om att kommittén i sina yttranden om konsumenträttigheter i digitala miljöer ständigt har haft som grundläggande inriktning att de rättigheter som erkänns i fråga om försäljning i den fysiska världen (kontrakt som tecknas personligen) måste vara förenliga med villkoren för distansförsäljning, oavsett vilken form den digitala transaktionen tar, och att syftet alltid ska vara att stärka dessa rättigheter, inte försvaga dem.

2.3.4

Europaparlamentets och rådets ståndpunkt i debatten om förslagen stöder EESK:s ståndpunkt vad gäller behovet av att undvika rättslig fragmentering.

3.   Allmänna kommentarer

3.1

I kommissionens ändrade förslag presenteras ett antal olika förslag och alternativ som är i linje med EESK:s tidigare ståndpunkter, t.ex. det ovannämnda alternativet med ett gemensamt system för försäljning av varor online och offline.

3.2

EESK ställer sig även bakom vissa andra ändringar i det nya förslaget. Detta gäller särskilt följande: a) Artikel 2 – införandet av begreppet ”tillverkare” och klargöranden som rör utbyte av varor ”kostnadsfritt”. b) Artikel 8 – fastställandet av en standardpresumtionsfrist för överensstämmelse som är lika lång som garantiperioden. I annat fall skulle man i praktiken reducera den lagstadgade garantiperioden eftersom konsumenten i de flesta fall inte har någon möjlighet att styrka bristande överensstämmelse hos varor. c) Flera förbättringar och förtydliganden avseende den juridiska terminologi som används.

3.3

Däremot anser EESK att den möjlighet som fastställs i artikel 18 i förslaget att göra undantag från detta direktivs tvingande karaktär genom en enkel överenskommelse mellan de avtalsslutande parterna endast bör finnas om avtalet i fråga säkerställer ett effektivt skydd och självständighet i beslutsfattandet för konsumenten.

3.4

EESK anser dessutom att det ändrade förslaget bör a) innehålla bestämmelser som ger konsumenten möjlighet att väcka talan direkt mot tillverkaren i händelse av bristande överensstämmelse mellan varorna och avtalet, något som krävs i den nationella lagstiftningen i flera länder, b) innehålla ett hållbarhetskriterium, något som EESK efterlyst vid ett flertal tillfällen i sina yttranden (9), c) fastställa en maximitid för reparation (10) i enlighet med god yrkessed. d) fastställa en skyldighet för yrkesverksamma att hålla ett tillräckligt lager reservdelar under produktens genomsnittliga livslängd, vilket krävs i den nationella lagstiftningen i många länder (11), e) innehålla andra garantier som erbjuds av säljaren (märke/tillverkare/försäkring av utrustning osv.) för varor och tjänster, f) fastställa att garantibevisets obligatoriska innehåll bör inbegripa detaljerad information om vad som är gratis och vad som är kostnadspliktigt, om avgifter och betalningssätt, g) fastställa att de rättigheter som följer av garantin överförs i sin helhet i samband med överföring av äganderätten till varor och tjänster, under normala användningsförhållanden, h) fastställa tillverkarens och försäljarens direkta och solidariska ansvar gentemot konsumenten i fall där konsumenten väljer att reparera eller byta ut varan (utan att det påverkar tillämpningen av den regressrätt som fastställs i artikel 16 eller tidigare framställningar gentemot säljaren), i) fastställa online-plattformarnas solidariska ansvar när konsumenten har köpt en vara via en försäljningsplattform (”marknadsplatsen”), dock utan att rena mellanled omfattas och utan att det påverkar tillämpningen av regressrätten.

4.   Särskilda kommentarer

4.1   Artikel 1

4.1.1

EESK undrar vilka skälen är till det undantag som föreskrivs i artikel 1.4 för avtal om försäljning av begagnade varor som säljs på offentlig auktion där konsumenterna har möjlighet att personligen närvara vid försäljningen.

4.2   Artikel 9

4.2.1

EESK erinrar om sina kommentarer från det tidigare yttrandet (12), samtidigt som vi vill påminna om att konsumenternas rättigheter i vissa medlemsstater med detta förslag är sämre skyddade än med nu befintliga system, eftersom förslaget begränsar konsumenternas rättigheter, till en början enbart till rätt till reparation eller utbyte.

4.2.2

Det system som avses i artikel 9.3 b och d gör också tillämpningen av systemet beroende av vaga begrepp. Tolkningen av begreppet ”omöjligt” överlåts åt säljaren. Det vore därför önskvärt att ersätta denna term med uttrycket ”tekniskt omöjligt”.

4.3   Artikel 10

4.3.1

EESK rekommenderar att det undantag som föreskrivs i artikel 10.1 ska underkastas samma villkor som redan angetts i punkt 3.3 ovan.

4.4   Artikel 11

4.4.1

EESK påminner åter om att rätten till reparation eller utbyte begränsas av säljarens bedömning av huruvida utövandet av dessa rättigheter i den enskilda situationen medför oproportionerliga kostnader med hänsyn till de samlade omständigheterna.

4.5   Artikel 13

4.5.1

EESK anser att förhållandet mellan bestämmelserna om tidsfristen på 14 dagar för återsändande och återbetalning bör klargöras.

4.5.2

EESK skulle vilja veta om bestämmelserna i artikel 13.3 d endast är tillämpliga om varan har gått förlorad eller förstörts, vilket tycks vara fallet.

4.6   Artikel 14

4.6.1

EESK anser att man bör behålla de längre garantiperioder som gäller i vissa medlemsstater eftersom konsumenträttigheterna annars skulle försämras i dessa medlemsstater.

---

(1)  Den analys som gjordes inom ramen för ändamålsenlighetskontrollen av EU:s konsument- och marknadsföringslagstiftning visar att 46 % av de återförsäljare som använder kanaler för försäljning på distans ser kostnaderna för att följa olika konsumentskyddsregler och avtalsrättsliga regler som betydande hinder för deras gränsöverskridande försäljning. För 72 % av konsumenterna är skillnader i konsumenternas rättigheter vid felaktiga produkter en mycket viktig faktor att ta hänsyn till när de handlar personligen i ett annat EU-land.

(2)  COM(2015) 634 final och COM(2015) 635 final.

(3)  EUT C 264, 20.7.2016, s. 57.

(4)  COM(2015) 635 final.

(5)  COM(2015) 634 final och COM(2015) 635 final. EESK:s yttrande (EUT C 264, 20.7.2016, s. 57).

(6)  Se bl.a. direktiv 2011/83/EU och förordningarna (EU) nr1215/2012 och (EG) nr 593/2008.

(7)  COM(2015) 634 final och COM(2015) 635 final.

(8)  EUT C 264, 20.7.2016, s. 57.

(9)  EUT C 264, 20.7.2016, s. 57, punkt 4.2.5.4.

(10)  EUT C 264, 20.7.2016, s. 57, punkt 4.2.5.7.

(11)  EUT C 264, 20.7.2016, s. 57, punkt 4.2.5.7.

(12)  EUT C 264, 20.7.2017, s. 57.

---