23.2.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 48/1

(1)

Ett antal väsentliga ändringar ska göras av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/35/EG av den 29 juni 2000 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (3). Det är av tydlighets- och rationaliseringsskäl önskvärt att det görs en omarbetning av de aktuella bestämmelserna.

(2)

De flesta varor och tjänster tillhandahålls på den inre marknaden av ekonomiska aktörer till andra ekonomiska aktörer och offentliga myndigheter med senare betalning, genom att leverantören ger kunden tid att betala fakturan enligt överenskommelse mellan parterna eller enligt vad som anges i fakturan eller föreskrivs enligt lag.

(3)

Många betalningar vid handelstransaktioner mellan ekonomiska aktörer eller mellan ekonomiska aktörer och offentliga myndigheter görs senare än vad som parterna enats om i avtalet eller i standardavtalsvillkoren. Trots att varorna och tjänsterna tillhandahållits betalas fakturorna för dem i många fall långt efter förfallodatum. Dessa sena betalningar inverkar negativt på företagens likviditet och komplicerar deras ekonomiska förvaltning. Det påverkar också deras konkurrenskraft och lönsamhet när borgenären behöver extern finansiering på grund av sena betalningar. Risk för en sådan negativ inverkan ökar markant i tider av ekonomisk nedgång när det är svårare att få finansiering.

(4)

Rättsliga åtgärder vid sena betalningar har redan underlättats genom rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (4), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar (5), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande (6) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007 av den 11 juli 2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande (7). Det behövs dock kompletterande bestämmelser för att motverka sena betalningar vid handelstransaktioner.

(5)

Företag bör kunna bedriva handel på hela den inre marknaden på sådana villkor som säkerställer att gränsöverskridande transaktioner inte medför större risker än inhemsk försäljning. Det skulle leda till en snedvridning av konkurrensen om väsentligt olika regler tillämpades på inhemska och gränsöverskridande transaktioner.

(6)

I sitt meddelande av den 25 juni 2008 med titeln Tänk småskaligt först – En ”Small Business Act” för Europa, betonade kommissionen att man bör underlätta för små och medelstora företag att få tillgång till finansiering och se till att såväl lagstiftningen som affärsklimatet stöder iakttagande av betalningsfrister vid handelstransaktioner. Det bör noteras att myndigheterna har ett särskilt ansvar i detta fall. Kriterierna för definition av små och medelstora företag fastställs i kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (8).

(7)

En av de viktigaste åtgärderna i kommissionens meddelande av den 26 november 2008 med titeln En ekonomisk återhämtningsplan för Europa är en minskning av de administrativa bördorna och ett främjande av entreprenörskap genom att bl.a. se till att fakturor för varor och tjänster som grundregel betalas inom en månad, även till små och medelstora företag, för att minska likviditetsproblem.

(8)

Tillämpningsområdet för detta direktiv bör begränsas till betalningar som görs som ersättning vid handelstransaktioner. Detta direktiv bör inte reglera transaktioner med konsumenter, räntor i samband med andra betalningar, t.ex. betalningar enligt lagstiftningen om checkar och växlar, eller betalningar av skadestånd, inbegripet betalningar från försäkringsbolag. Medlemsstaterna bör också kunna undanta skulder som är föremål för insolvensförfaranden, inklusive förfaranden som syftar till omstrukturering av skulder.

(9)

Detta direktiv bör reglera samtliga handelstransaktioner oberoende av om de sker mellan privata eller offentliga företag eller mellan företag och offentliga myndigheter, med beaktande av att offentliga myndigheter verkställer ett stort antal betalningar till företag. Direktivet bör följaktligen också reglera alla handelstransaktioner mellan huvudentreprenörer och deras leverantörer eller underleverantörer.

(10)

Det faktum att fria yrkesutövare omfattas av det här direktivet bör inte betyda att medlemsstaterna måste behandla dem som företag eller näringsidkare för syften som ligger utanför tillämpningsområdet för detta direktiv.

(11)

Leverans av varor och tillhandahållande av tjänster mot betalning, för vilka detta direktiv gäller, bör också inkludera konstruktion och genomförande av offentliga byggentreprenader samt bygg- och anläggningsarbeten.

(12)

Sen betalning är ett avtalsbrott som har blivit ekonomiskt intressant för gäldenärer i de flesta medlemsstater genom att räntan vid sen betalning är låg eller obefintlig och/eller indrivningsförfarandena långsamma. Det krävs en avgörande kulturförändring, så att betalningar i rätt tid blir standard och undantaget från rätten att ta ut ränta bör alltid anses vara ett grovt oskäligt avtalsvillkor eller bruk, för att vända denna utveckling och motverka sena betalningar. En sådan förändring bör också inbegripa införandet av särskilda bestämmelser om betalningstider och om ersättning till borgenärerna för de kostnader som uppstått samt bl.a. att undantag från rätten till ersättning för indrivningskostnader ska betraktas som grovt oskäligt.

(13)

Betalningstiden i avtal mellan företag bör följaktligen generellt begränsas till högst 60 kalenderdagar. Det kan dock förekomma situationer då företag behöver längre betalningstider, t.ex. när företag vill erbjuda sina kunder handelskredit. Det bör därför även i fortsättningen vara möjligt för parterna att särskilt avtala om betalningstider som överstiger 60 kalenderdagar, dock under förutsättning att en sådan förlängning inte är grovt oskälig gentemot borgenären.

(14)

För att skapa enhetlighet i unionslagstiftningen bör definitionen av upphandlande myndigheter i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/17/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (9), och i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster (10) gälla i detta direktiv.

(15)

Lagstadgad ränta vid sen betalning bör beräknas per dag som enkel ränta, i enlighet med rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1182/71 av den 3 juni 1971 om regler för bestämning av perioder, datum och frister (11).

(16)

Detta direktiv bör inte tvinga en borgenär att begära ränta för sen betalning. Direktivet bör medge att en borgenär vid sen betalning tar ut ränta vid sen betalning utan någon föregående betalningspåminnelse eller annat liknande meddelande till gäldenären om dennes betalningsskyldighet.

(17)

En gäldenärs betalning bör anses vara sen med avseende på möjligheten att utkräva ränta vid sen betalning när borgenären inte förfogar över det förfallna beloppet på förfallodagen, under förutsättning att borgenären fullgjort sina lagstadgade och avtalsenliga skyldigheter.

(18)

En faktura innebär början på en begäran om betalning och är en viktig handling i transaktionskedjan för tillhandahållande av varor och tjänster, bland annat för att bestämma betalningsfristen. För de syften som avses i detta direktiv bör medlemsstaterna främja system som ger rättssäkerhet när det gäller det exakta datumet för gäldenärers mottagande av fakturor, inbegripet på området för elektronisk fakturering, där mottagandet av fakturor kan generera elektroniska belägg och som delvis skulle kunna omfattas av bestämmelserna om fakturering i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (12).

(19)

Borgenären måste få skälig ersättning för sina indrivningskostnader till följd av sena betalningar för att motverka sena betalningar. Indrivningskostnaderna bör också omfatta indrivning av administrativa kostnader och ersättning för interna kostnader till följd av sena betalningar, för vilka detta direktiv bör fastställa ett minsta fast belopp som får kumuleras med räntan vid sen betalning. Syftet med ersättning i form av ett fast belopp bör vara att begränsa de administrativa och interna kostnaderna i samband med indrivning. Ersättning för indrivningskostnader bör fastställas utan att det påverkar tillämpningen av nationella bestämmelser enligt vilka en nationell domstol får bevilja borgenären ersättning för annan skada avseende gäldenärens betalningsförsening.

(20)

Förutom rätt till betalning av ett fast belopp för interna indrivningskostnader bör borgenären också ha rätt till ersättning för övriga indrivningskostnader som orsakats av gäldenärens sena betalning. Sådana kostnader bör särskilt inkludera de kostnader som borgenären har för att anlita en advokat eller en indrivningsbyrå.

(21)

Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas rätt att fastställa fasta belopp för ersättning av indrivningskostnader som är högre och därför fördelaktigare för borgenären eller att höja dessa belopp, exempelvis för att ta hänsyn till inflationen.

(22)

Detta direktiv bör inte hindra betalning genom avbetalning eller delbetalning. Varje avbetalning eller delbetalning bör emellertid betalas enligt de överenskomna villkoren och omfattas av de bestämmelser om sena betalningar som fastställs i detta direktiv.

(23)

I regel har offentliga myndigheter mindre finansieringsproblem eftersom de har säkrare, mer förutsebara och mer kontinuerliga intäkter än företag. Dessutom kan många offentliga myndigheter få finansiering på bättre villkor än företag. Samtidigt är offentliga myndigheter inte lika beroende som företag av att bygga upp stabila affärsförbindelser för att uppnå sina mål. Offentliga myndigheters långa betalningstider och sena betalningar för varor och tjänster leder till omotiverade kostnader för företag. Det är därför lämpligt att särskilda bestämmelser införs för handelstransaktioner som rör tillhandahållande av varor eller tjänster från företag till offentliga myndigheter, i vilka särskilt betalningstider fastställs som i normalfallet inte överstiger 30 kalenderdagar, om inte annat uttryckligen fastställts i avtalet och under förutsättning av att det är objektivt motiverat mot bakgrund av avtalets särskilda karaktär eller inslag och inte i något fall överstiger 60 kalenderdagar.

(24)

Hänsyn bör emellertid tas till den särskilda situationen för offentliga myndigheter som bedriver verksamhet av industriell eller kommersiell natur genom att erbjuda varor eller tjänster på marknaden som ett offentligt företag. Medlemsstaterna bör för detta syfte tillåtas, under vissa villkor, att förlänga den lagstadgade betalningstiden upp till högst 60 kalenderdagar.

(25)

En särskild anledning till oro i samband med sena betalningar är situationen för tjänster på hälso- och sjukvårdsområdet i ett stort antal medlemsstater. Hälso- och sjukvårdssystemen, som utgör en grundläggande del av Europas sociala infrastruktur, är ofta tvungna att sammanjämka individuella behov med tillgängliga finanser när Europas befolkning åldras, förväntningarna ökar och den medicinska utvecklingen går framåt. Alla system måste klara av utmaningen att prioritera hälso- och sjukvården så att jämvikt uppnås mellan varje enskild patients behov och de ekonomiska resurser som finns tillgängliga. Det bör därför vara möjligt för medlemsstaterna att ge offentliga organ som tillhandahåller hälso- och sjukvård viss flexibilitet när det gäller att uppfylla deras åtaganden. Medlemsstaterna bör för detta syfte tillåtas, under vissa villkor, att förlänga den lagstadgade betalningstiden till högst 60 kalenderdagar. Medlemsstaterna bör dock göra allt de kan för att se till att betalningar inom hälso- och sjukvårdssektorn görs inom de lagstadgade betalningstiderna.

(26)

För att inte äventyra uppnåendet av målet för detta direktiv bör medlemsstaterna säkerställa att den längsta tid som ett förfarande för godkännande eller kontroll kan pågå vid handelstransaktioner, som en allmän regel, inte överskrider 30 kalenderdagar. Trots detta bör ett kontrollförfarande kunna pågå längre än 30 kalenderdagar, exempelvis i fråga om särskilt komplexa avtal, när det uttryckligen fastställts i avtalsvillkoren eller i anbudshandlingar och om det inte är grovt oskäligt gentemot borgenären.

(27)

Unionens institutioner befinner sig i ungefär samma situation som medlemsstaternas offentliga myndigheter i fråga om deras finansiering och affärsförbindelser. I rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (13) anges att kontroll, godkännande och utbetalning av de utgifter som unionens institutioner har ska utföras inom den frist som anges i dess genomförandebestämmelser. Dessa genomförandebestämmelser anges för närvarande i kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002 av den 23 december 2002 om genomförandebestämmelser för rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (14), och i dem anges under vilka omständigheter borgenärer som betalas sent är berättigade att motta dröjsmålsräntor. I samband med den pågående översynen av dessa förordningar bör man se till att de längsta gränserna för betalningstider för unionens institutioner rättas efter de lagstadgade tider som gäller för offentliga myndigheter i enlighet med detta direktiv.

(28)

Detta direktiv bör förbjuda missbruk av avtalsfriheten till borgenärens nackdel. Följaktligen ska ett avtalsvillkor eller ett bruk som rör tidpunkt eller period för betalning, räntesats för ränta vid sen betalning eller ersättning för indrivningskostnader, som inte kan motiveras på grundval av de avtalsvillkor som gäldenären beviljats, eller om syftet med ett avtalsvillkor eller bruk i huvudsak är att förse gäldenären med ytterligare likviditet på bekostnad av borgenären, anses utgöra sådant missbruk. I detta syfte och i enlighet med det akademiska utkastet till gemensam referensram bör varje avtalsvillkor eller bruk som i hög grad avviker från gott handelsbruk och som är i strid med god tro och god sed anses vara oskäligt gentemot borgenären. Framför allt bör ett fullständigt undantag från rätten att ta ut ränta alltid anses som grovt oskäligt och undantag från rätten till ersättning för indrivningskostnader bör presumeras vara grovt oskäligt. Detta direktiv bör inte påverka nationella bestämmelser som gäller det sätt på vilket avtal ingås eller som reglerar giltighet av avtalsvillkor som är oskäliga mot gäldenären.

(29)

I samband med förstärkta åtgärder för att undvika missbruk av den fria avtalsrätten till nackdel för borgenärerna bör organisationer som officiellt erkänts som företrädare för företag, eller organisationer som har ett legitimt intresse i att företräda företag, kunna vidta rättsliga åtgärder vid domstolar eller vid administrativa myndigheter i syfte att hindra fortsatt tillämpning av avtalsvillkor eller bruk som är grovt oskäliga gentemot borgenären.

(30)

För att bidra till att målet för detta direktiv uppnås bör medlemsstaterna främja gott handelsbruk, inbegripet genom att uppmuntra offentliggörandet av en förteckning över snabba betalare.

(31)

Man bör se till att borgenärerna kan göra gällande en klausul om återtagandeförbehåll på ett icke-diskriminerande sätt inom hela unionen om återtagandeförbehållet är giltigt enligt de tillämpliga nationella bestämmelser som ska tillämpas på grundval av internationell privaträtt.

(32)

I detta direktiv ges enbart en definition av uttrycket exekutionstitel, men de olika förfarandena för verkställighet av en sådan titel och villkoren för att inställa eller förordna om uppskov med verkställigheten av en sådan titel bör inte regleras.

(33)

Konsekvenserna av sena betalningar kan endast verka avskräckande om de är förenade med indrivningsförfaranden som är snabba och effektiva för borgenären. I enlighet med icke-diskrimineringsprincipen i artikel 18 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt bör dessa förfaranden vara tillgängliga för alla borgenärer som är etablerade i unionen.

(34)

För att underlätta att bestämmelserna i detta direktiv efterlevs bör medlemsstaterna uppmuntra till användning av medling eller andra alternativa tvistlösningsmetoder. I Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/52/EG av den 21 maj 2008 om vissa aspekter på medling på privaträttens område (15) fastställs redan en ram för medlingssystem på unionsnivå, särskilt för gränsöverskridande tvister, utan att hindra dess tillämpning på interna medlingsförfaranden. Medlemsstaterna bör också uppmuntra berörda parter att utarbeta frivilliga uppförandekoder, som framför allt ska syfta till att bidra till genomförandet av detta direktiv.

(35)

Det är nödvändigt att se till att indrivningsförfarandet avseende obestridda fordringar i samband med sena betalningar vid handelstransaktioner avslutas snabbt, inbegripet genom ett påskyndat förfarande och oavsett skuldens storlek.

(36)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att bekämpa sena betalningar på den inre marknaden, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför på grund av direktivets omfattning och verkningar bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(37)

Skyldigheten att införliva detta direktiv med nationell lagstiftning bör endast gälla de bestämmelser som utgör en innehållsmässig ändring i förhållande till direktiv 2000/35/EG. Skyldigheten att införliva de oförändrade bestämmelserna följer av det direktivet.

(38)

Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldigheter när det gäller tidsfristerna för införlivande med nationell lagstiftning och tillämpning av direktiv 2000/35/EG.

(39)

I enlighet med punkt 34 i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning (16) uppmuntras medlemsstaterna att för egen del och i unionens intresse upprätta egna tabeller, som så långt det är möjligt visar överensstämmelsen mellan detta direktiv och införlivandeåtgärderna samt att offentliggöra dessa tabeller.

i)

den räntesats som Europeiska centralbanken använde för sina senaste huvudsakliga refinansieringstransaktioner, eller

ii)

den marginalränta som är resultatet av förfaranden med rörlig refinansieringsränta vid Europeiska centralbankens senaste huvudsakliga refinansieringstransaktioner,

a)

Borgenären har fullgjort sina avtalsenliga och lagstadgade skyldigheter.

b)

Borgenären har inte mottagit det förfallna beloppet i tid, under förutsättning att gäldenären inte är ansvarig för dröjsmålet.

a)

för det berörda årets första sex månader är den räntesats som gällde den 1 januari det året,

b)

för det berörda årets sista sex månader är den räntesats som gällde den 1 juli det året.

a)

att borgenären är berättigad till ränta vid sen betalning från dagen efter den förfallodag eller den betalningsperiod som fastställs i avtalet,

b)

att, om förfallodagen eller betalningsperioden inte fastställs i avtalet, borgenären är berättigad till ränta vid sen betalning vid utgången av någon av följande tidsfrister:

a)

Borgenären har fullgjort sina avtalsenliga och lagstadgade skyldigheter.

b)

Borgenären har inte mottagit det förfallna beloppet i tid, under förutsättning att gäldenären inte är ansvarig för dröjsmålet.

a)

för det berörda årets första sex månader är den räntesats som gällde den 1 januari det året,

b)

för det berörda årets sista sex månader är den räntesats som gällde den 1 juli det året.

a)

betalningsperioden inte överskrider någon av följande tidsfrister:

b)

dagen för mottagande av fakturan inte blir föremål för något avtalsvillkor mellan gäldenär och borgenär.

a)

varje offentlig myndighet som bedriver ekonomisk verksamhet av industriell eller kommersiell natur genom att erbjuda varor eller tjänster på marknaden och som, i sin egenskap av offentligt företag, omfattas av de insynskrav som fastställs i kommissionens direktiv 2006/111/EG av den 16 november 2006 om insyn i de finansiella förbindelserna mellan medlemsstater och offentliga företag samt i vissa företags ekonomiska verksamhet (17),

b)

offentliga organ som tillhandahåller hälso- och sjukvård och som är vederbörligen erkända för det ändamålet.

a)

varje kraftig avvikelse från gott handelsbruk som strider mot god tro och god sed,

b)

produktens eller tjänsternas beskaffenhet, samt

c)

om gäldenären har något objektivt skäl för att avvika från den lagstadgade räntesatsen för ränta vid sen betalning, från den betalningsperiod som anges i artikel 3.5, artikel 4.3 a, 4.4 och 4.6 eller från det fasta belopp som avses i artikel 6.1.

a)

Tidsfristerna för delgivning av handlingar.

b)

Eventuella förseningar som orsakats av borgenären, t.ex. den tid som ägnas åt att korrigera ansökningar.

23.2.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 48/11

(1)

Genom rådets förordning (EU) nr 53/2010 (2) och rådets förordning (EU) nr 57/2011 (3) tilldelades Spanien en fiskekvot för makrill i zon VIIIc, IX och X, EU-vatten i CECAF 34.1.1 för 2010 respektive 2011.

(2)

Fiskekvoten för makrill 2010 minskades till följd av utbyten som Spanien gjort med Frankrike och Portugal, i enlighet med artikel 20.5 i rådets förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken (4).

(3)

Kommissionen upptäckte motstridiga uppgifter i de spanska uppgifterna om makrillfiske 2010 genom att dubbelkontrollera dessa uppgifter, eftersom de hade registrerats och rapporterats vid olika skeden i värdekedjan, från fångst till första försäljning. De motstridiga uppgifterna bekräftades vidare genom att flera granskningar, verifikationer och inspektioner genomfördes i Spanien i enlighet med förordning (EG) nr 1224/2009. De bevis som samlades in i samband med undersökningen gör det möjligt för kommissionen att fastställa att denna medlemsstat har överskridit sin makrillkvot för 2010 med 19 621 ton.

(4)

När kommissionen konstaterar att en medlemsstat har överskridit tilldelade fångstkvoter ska den i enlighet med artikel 105.1 i förordning (EG) nr 1224/2009 göra avdrag från den medlemsstatens framtida fångstkvoter.

(5)

I artikel 105.2 i förordning (EG) nr 1224/2009 föreskrivs att avdrag från fångstkvoter ska göras under det kommande året eller åren genom att man använder vissa multiplikationsfaktorer som anges i den punkten.

(6)

De avdrag som ska göras för överfiske 2010 är högre än den kvot som Spanien tilldelats för det berörda beståndet för 2011.

(7)

Makrillbeståndet ligger för närvarande inom säkra biologiska gränser och av vetenskapliga utlåtanden framgår att det är troligt att det förblir så inom överskådlig framtid. En omedelbar och fullständig tillämpning av avdraget från den spanska makrillkvoten för 2011 skulle leda till att detta fiske helt stoppades under 2011. Med tanke på de särskilda omständigheterna i detta fall skulle ett sådant stopp troligen medföra allvarliga risker för oproportionerliga socioekonomiska följder för både den berörda fiskesektorn och den därmed förbundna beredningsindustrin. På det hela taget, och med beaktande av den gemensamma fiskeripolitiken, är det lämpligt att i detta speciella fall göra de avdrag som krävs för att ersätta det överfiske som skett under en femårsperiod, mellan 2011 och 2015, och om så behövs, göra eventuella resterande avdrag från den makrillkvot som tilldelats för de direkt därpå följande åren.

23.2.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 48/14

23.2.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 48/16

(1)

I kommissionens förordning (EU) 691/2010 av den 29 juli 2010 om ett prestationssystem för flygtrafiktjänster och nätverksfunktioner och om ändring av förordning (EG) nr 2096/2005 om gemensamma krav ifråga om tillhandahållande av flygtrafiktjänster (2) föreskrivs att kommissionens ska anta EU-täckande prestationsmål.

(2)

Den 27 maj 2010 höll kommissionen ett samråd om tillvägagångssätt och förfaranden för att fastställa EU-täckande prestationsmål tillsammans med alla intressenter i artikel 10.3 i förordning (EG) nr 549/2004.

(3)

I enlighet med artikel 3 i förordning (EU) nr 691/2010 utsågs den 29 juli 2010 ett organ för prestationsgranskning för att bistå kommissionen vid prestationssystemets genomförande.

(4)

Förslag till EU-täckande prestationsmål förbereddes av prestationsgranskningsorganet i samarbete med Easa och lades fram den 2 augusti 2010 för samråd med intressenterna enligt artikel 9.1 i förordning (EU) nr 691/2010.

(5)

Prestationsgranskningsorganets förslag till EU-täckande prestationsmål för miljö, kapacitet och kostnadseffektivitet har stämts av med Easa för att säkerställa att de överensstämmer med de övergripande säkerhetsmålen.

(6)

Den 27 september 2010 överlämnade prestationsgranskningsorganet rekommendationer till kommissionen om EU-täckande prestationsmål för perioden 2010–2014 i en rapport där det för samtliga rekommendationer beskrevs vilka antaganden och logiska förutsättningar som använts för att fastställa målen. I rapportens bilagor fanns ett samrådsdokument som sammanfattar samrådsprocessen samt ett dokument med svar på kommentarer som visar hur dessa beaktades i utarbetandet av rekommendationerna till kommissionen.

(7)

De EU-täckande prestationsmålen baseras på den information som fanns tillgänglig för kommissionen och prestationsgranskningsorganet fram till den 24 november 2010. Enligt de prognoser som medlemsstaterna lämnat till kommissionen och Eurocontrol i enlighet med föreskrifterna i kommissionens förordning (EG) nr 1794/2006 (3), kommer det genomsnittliga EU-täckande enhetspriset för undervägstjänst att vara 55,91 euro år 2014 (uttryckt i reala termer, euro 2009), med ett genomsnittligt årsvärde på 58,38 euro år 2012 och 59,56 euro år 2013. Värdena är angivna med hänsyn till Eurocontrols senast planerade kostnader, inbegripet ett engångsavdrag för medlemsstaterna på 0,69 euro per undervägstjänstenhet under 2011. Med hänsyn till prestationsgranskningsorganets rapport och de effektivitetsförbättringar som kan förväntas till följd av gradvist och samordnat genomförande av alla delar i paketet för ett gemensamt europeiskt luftrum, anser kommissionen att det EU-täckande målet för kostnadseffektivitet kan fastställas på en nivå som är lägre än medlemsstaternas senaste konsoliderade planer.

(8)

Generalplanen för det europeiska nätverket för flygledningstjänst, ett levande dokument som utgör den gemensamt överenskomna vägledning som omfattar både utvecklingen och införandet av Sesar, godkändes av rådet den 30 mars 2009 (4). I planen ingår kommissionens politiska vision och strategiska mål för ett gemensamt europeiskt luftrum och dess tekniska pelare inom nyckelområdena säkerhet, miljö, kapacitet och kostnadseffektivitet. Fastställandet av EU-täckande prestationsmål bör anses vara en del i processen för att uppnå dessa mål.

(9)

Under prestationssystemets första referensperiod bör kommissionen, tillsammans med Easa, utvärdera och validera dessa nyckelutförandeindikatorer i syfte att garantera att säkerhetsriskerna blir adekvat identifierade, reducerade och hanterade. Medlemsstaterna bör övervaka och offentliggöra dessa nyckelutförandeindikatorer och kan fastställa överensstämmande mål.

(10)

Enligt skäl 18 och artiklarna 10 och 13 i förordning (EU) nr 691/2010 samt punkt 1.2 i bilaga II och punkt 1 i bilaga III till samma förordning måste prestationsmålen på nationell nivå eller nivån för funktionella luftrumsblock inte nödvändigtvis vara samma som de EU-täckande prestationsmålen, men de ska överensstämma med dessa EU-täckande prestationsmål. Prestationsplanerna på nationell nivå eller nivån för funktionellt luftrumsblock bör återspegla denna överensstämmelse.

(11)

Den bedömning som kommissionen gjort av prestationsplanerna på nationell nivå eller nivån för funktionellt luftrumsblock bör vara global, väga varje mål mot de andra på ett balanserat sätt och ta hänsyn till berättigade kompromisser mellan olika prestationsområden, med beaktande av övergripande säkerhetsmål. Hänsyn bör tas till lokala förhållanden, särskilt för stater som har låga enhetspriser eller som använder den europeiska stödmekanismen, såsom redan genomförda kostnadsminskande åtgärder, planerade kostnader för särskilda program för prestationsförbättring inom tilldelade prestationsområden och specifikationer som inbegriper såväl bra som dåliga resultat. Enligt artikel 13.1 i förordning (EU) nr 691/2010 bör kommissionen tillbörligt beakta hur innehållet kan ha utvecklats mellan tidpunkten då de EU-täckande målen antogs och tidpunkten för utvärdering av prestationsplanen. Bedömningen ska också ta hänsyn till de framsteg som sedan tidpunkten för antagande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1070/2009 (5) redan gjorts av medlemsstaterna inom de olika nyckelområdena och särskilt inom kostnadseffektivitetsområdet.

(12)

Vid tillämpning av föreskrifterna i förordning (EG) nr 1794/2006 bör medlemsstaterna tillåtas överföra vinster eller förluster som gjorts till och med år 2011.

(13)

De åtgärder som föreslås i detta beslut är förenliga med yttrandet från kommittén för det gemensamma luftrummet.

1.

EU-täckande trafikprognoser uttryckta i undervägstjänstenheter: 108 776 000 år 2012, 111 605 000 år 2013 och 114 610 000 år 2014.

2.

Prognoser för referensbestämda kostnader på EU-nivå (i reala termer, euro 2009): 6 296 000 000 år 2012, 6 234 000 000 år 2013 och 6 179 000 000 år 2014.