När Skatteverket har betalat ut lönegaranti under en företagsrekonstruktion ska myndigheten återkräva det statsstöd som beviljats i form av betalda arbetsgivaravgifter

1 Sammanfattning

Skatteverket anser att staten ger ett olagligt statsstöd genom att betala ett företags arbetsgivaravgifter i samband med en företagsrekonstruktion, om arbetsavgifterna inte återkrävs.

När staten istället för arbetsgivaren betalar arbets­givar­avgifterna innebär det motsvarande inbesparing för arbetsgivaren. Att sådana företag inte behöver betala arbetsgivar­avgifter innebär alltså att de får en ekonomisk fördel gentemot de konkur­renter som inte åtnjuter samma inbesparing och riskerar att sned­vrida konkur­rensen.

När Skatteverket har betalat ut lönegaranti under en företagsrekonstruktion så ska myndigheten därför av företaget återkräva det statsstöd som beviljats i form av betalning av arbetsgivaravgifter.

2 Frågeställning

Lönegarantilagen är en skyddslagstiftning till förmån för arbetstagare som i händelse av konkurs eller företagsrekonstruktion inte får ut sin lön från arbetsgivaren. När Skatte­verket betalar ut lönegaranti så ska myndigheten även betala arbetsgivaravgifter på beloppet.

Frågan är om Skatteverket är skyldigt att kräva betalning av dessa arbetsgivaravgifter från en arbetsgivare som genomgår eller har genomgått en företagsrekonstruktion.

3 Gällande rätt m.m.

Den som utger avgiftspliktig ersättning ska betala arbetsgivaravgifter enligt bestämmelserna i 2 kap. Socialavgiftslagen (2000:980), SAL. Löner, arvoden, förmåner och andra ersättningar för arbete är avgiftspliktiga. Med ersättning för arbete likställs garantibelopp enligt lönegarantilagen (1992:497), se 2 kap. 1, 10 och 11 §§ SAL.

I fråga om utbetalat garantibelopp inträder staten i arbetstagarens rätt mot konkursgälde­nären eller gäldenären vid företagsrekonstruktion, 28 § lönegarantilagen (1992:497), LGL.

När statlig lönegaranti infördes även vid företagsrekonstruk­tion anförde lagstiftaren att det var självklart att i fråga om utbetalt garantibelopp skulle staten på samma sätt som vid konkurs inträda i arbetstagarens rätt mot arbetsgivaren. Detta föranledde en ändring i 28 § LgL¹.

3.1 Konkurs

I en konkurs får endast en fordran som har uppkommit innan konkursbeslutet meddelades göras gällande, om inte något annat följer av 3 kap. 2 § eller bestämmelser i annan lag, 5 kap. 1 § Konkurslagen (1987:672).

Högsta Domstolen har i NJA 1998 s 834 slagit fast att staten, i avsaknad av en särskild reglering motsvarande 28 § lönegaranti­lagen, saknar möjlighet att göra gällande en rätt till konkursutdelning avseende arbetsgivaravgifterna. En fordran på arbetsgivaravgifter som grundar sig på lön som utbetalats efter konkurs­utbrottet skulle kunna betraktas som en konkursfordran på grund av det direkta samband som föreligger mellan lönen och avgift­erna. Vid lönegaranti under konkurs beräknas emellertid arbetsgivaravgifterna inte på någon av konkursboet utbetald lön utan på det garantibelopp som länsstyrelsen betalat ut under konkursens gång.

3.2 Företagsrekonstruktion

Enligt en tidigare lag om företagsrekonstruktion så deltog vid en ackordsförhandling endast borgenärer vilkas fordringar uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion (3 kap. 3 § lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion).

Enligt den nu gällande lagen om företagsrekonstruktion deltar i en planförhandling borgenärer vilkas fordringar uppkommit före beslutet under förutsättning att deras fordringar eller rättigheter berörs direkt av en rekonstruktionsplan (kap 3 § lagen (2022:964) om företagsrekonstruktion, FrekL).

En länsstyrelse väckte talan om betalningsskyldighet för ett bolag avseende arbets­givaravgifter där arbetstagarna hade fått ut lönegaranti i samband med en företags­rekon­struk­tion. Som grund för betalningsansvaret anförde länsstyrelsen bl.a. allmänna principer om regressrätt vid betalning av annans skuld när det finns sådan skyldighet. Tingsrätten ogillade länsstyrelsens talan och grundade sitt avgörande på att de arbetsgivaravgifter som länsstyrelsen betalat inte var avgifter som beräknats på lön utan avgifter som beräknats på ett garantibelopp enligt en särskild föreskrift i socialavgiftslagen. Eftersom någon skyldighet för bolaget att betala arbetsgivaravgifter inte funnits förrän bolaget betalat ut lön kunde det inte anses att länsstyrelsens betalning skett för bolagets räkning. Någon allmänt grundad regress­rätt kunde därmed inte göras gällande. Vidare konstaterade tingsrätten att avsaknaden av en skyldighet för bolaget att betala sociala avgifter på lönegarantin gjorde att det inte heller före­låg någon återbetalningsskyldighet enligt principen om obehörig vinst².Länsstyrelsen överklagade inte tingsrättens dom.

I litteraturen har avgörandet kommenterats med att ”av 8 kap. 3 § regeringsformen och förvaltningsrättsliga principer får anses följa att statens offentligrättsliga anspråk ska följa direkt av lag” och att NJA 1998 s 834 är ett tydligt tecken på detta^.3

3.3 Europeiska unionens statsstödsregler

Reglerna om statligt stöd finns i artiklarna 107-109 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, EUF-fördraget. I artiklarna fastställs att statliga stöd är förbjudna om de inte uppfyller vissa på förhand bestämda undantag.

Det uppställs fyra kriterier för att statsstödsreglerna ska bli tillämpliga: Det ska vara fråga om 1) stöd från en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel som 2) gynnar vissa företag eller viss produktion och 3) snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen samt 4) påverkar handeln mellan medlemsstaterna.⁴

När statlig lönegaranti infördes vid företagsrekonstruktion gjorde lag­stiftaren bedöm­ningen att detta skulle vara förenligt med EU:s statsstödsregler. Lagstiftaren hän­visade till innehållet i domen i det s.k. Tubacexmålet^5.Den spanska lönegaranti­institutionen Fogasa hade en allmän och objektiv skyldighet grundad på lönegarantidirektivet att betala ut arbetstagares löner och överta deras fordringar på arbetsgivaren. Denna utbetalning av arbetstagarnas löner utgjorde inte något statligt stöd eftersom det inte uteslutande avsåg en särskild kategori av företag. Vad som däremot ifrågasattes var villkoren för arbetsgivarens återbetalning till Fogasa. Domstolen konsta­terade att den ränta som belöpte på de aktuella fordringarna var lägre än de marknads­mässiga räntesatserna och att återbetalningsvillkoren således var förmånligare än vad de skulle ha varit i förhållande till en privat borgenär. Just räntevillkoren ansågs därför vara oförenliga med artikel 92 (nuvarande artikel 107 i EUF-fördraget) i EG-fördraget.⁶

Med olagligt stöd avses stöd som lämnas i strid med genomförandeförbudet i artikel 108.3 i EUF-fördraget. Den som har lämnat olagligt stöd ska återkräva stödet, om inte återkrav får underlåtas enligt EU-rätten, se 1 och 2 §§ lagen (2013:388) om tillämpning av Europeiska unionens statsstödsregler, statsstödslagen.

Frågor om återkrav av stöd enligt statsstödslagen prövas av den myndighet som lämnat stödet, om inte regeringen i det enskilda fallet bestämmer något annat, 2 § förordningen (2016:605) om tillämpning av Europeiska unionens statsstödsregler, statsstödsförordningen.

Medlemsstaterna ska utan dröjsmål vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att stödet ska återbetalas och skyldigheten kan endast underlåtas om återbetalningen är olämplig med hänsyn till exceptionella omständigheter^.7 Enligt EU-domstolens praxis är det de nationella domstolarna som i enlighet med nationell rätt ska pröva om en åtgärd utgör olagligt stöd. Det som är avgörande för prövningen är att den konkurrenssituation som förelåg innan stödet utbetalades ska återställas.⁸

Vid remissbehandlingen av statsstödslagen anfördes att det borde utredas vilka konsekvenser ett beslut om återbetalning kunde medföra med avseende på t.ex. likviditet och risk för obestånd. Enligt regeringen så var sådana frågor när­mast att hänföra till om återbetalning kan underlåtas enligt EU-rätten och inte något som kan regleras i svensk lag. Regeringen konstaterade att stöd­mottag­arens ekonomiska situation inte är något som EU-rätten tar särskilt stor, om ens någon, hänsyn till när fråga är om återkrav av olagligt stöd.⁹

När det gäller regelverket kring lönegaranti vid företagsrekonstruktion, har det i litteraturen framförts att dess konsekvenser ”svårligen kan anses förenliga med EU:s statsstöds­regler”. Vidare synes det finnas ”en möjlighet – och skyldighet – för staten att återkräva det statsstöd som beviljats i form av befrielse från betalning av sociala avgifter för utbetald lönegaranti i samband med en företagsrekonstruktion”.¹⁰

3.4 Lagen (2013:388) om tillämpning av Europeiska unionens statsstödsregler

En stödgivande myndighet ska återkräva ett olagligt stöd från stödmottagaren, om inte undantag medges enligt EU-rätten (2 § lagen (2013:388) om tillämpning av Europeiska unionens statsstödsregler, statsstödslagen). Återkravet ska även omfatta ränta (4 § statsstödslagen). Skyldigheten att återkräva olagligt stöd gäller även utan ett kommissionsbeslut (prop. 2012/13:84 s. 18 och C-349/17, Eesti Pagar AS).

4 Bedömning

Det finns tydligt stöd i lagstiftningen för att lönegarantibeloppet ska återbetalas av företaget. Skatteverket kan, bl.a. mot bakgrund av NJA 1998 sid 834, konstatera att det saknas lagstöd för att staten på liknande sätt ska ha rätt att kräva ersättning av någon annan för sådan betalning av arbets­givar­avgifter som staten gjort avseende utbetald lönegaranti i samband med en konkurs eller en företagsrekonstruktion.

Skatteverket anser inte heller att en regressrätt kan stödjas på allmänna principer om regressrätt vid betalning av annans skuld när det finns sådan skyldighet. Av 8 kap. 3 § regeringsformen och förvaltningsrättsliga principer får det anses följa att statens offentlig­rättsliga anspråk ska följa direkt av lag. Bestämmelserna i SAL innebär att staten har ålagts en egen skyldighet att betala arbetsgivaravgifter på utbetalad lönegaranti. Detta förändras inte av att lönegarantin i sig är att se som ett legalt borgensansvar till skydd för arbetstagarens löne­fordran och att arbets­giv­arens förpliktelse gentemot arbetstagaren övertas av staten enligt 28 § LGL.

Skatteverket bedömer dock att staten ändå är skyldig att kräva betalning av arbetsgivaren avseende dessa arbetsgivaravgifter. När staten istället för arbetsgivaren betalar arbets­givar­avgifterna innebär det motsvarande inbesparing för arbetsgivaren. Fördelen som detta inne­bär tillkommer endast företag som genomgår en företagsrekonstruktion. Att sådana företag inte behöver betala arbetsgivar­avgifter innebär alltså att de får en ekonomisk fördel gentemot de konkur­renter som inte åtnjuter samma inbesparing och riskerar att sned­vrida konkur­rensen. Kravet i denna del är lågt ställt och det faktum att stödet är av ringa omfatt­ning eller utgår till ett litet företag medför inte i sig att påverkan på handeln medlems­stater emellan kan uteslutas.

Även mot bakgrund av den tolkning som EU-domstolen gjort av de spanska lönegarantireglerna anser Skatteverket att subventionen innebär ett olagligt statsstöd. När Skatteverket har utbetalat lönegaranti under en företagsrekonstruktion så ska myndigheten därför av företaget återkräva det statsstöd som beviljats i form av betalning av arbetsgivaravgifter för utbetalad lönegaranti.

__________

Fotnot

1 Prop. 2004/05:57 sid 23

2 Göteborgs tingsrätts dom den 28 januari 2014 i mål nr T 8379-10

3 Erik Danhard/Konkursarbetsrätt sid 511, sjätte upplagan

4 Art 107.1 EUF-fördraget

5 C-342/96, Spanien mot kommissionen

6 Prop. 2004/05:57 sid 17 f

7 Prop. 2012/13:84 sid 19

8 a.a. sid 22

9 a.a. sid 44

10 Erik Danhard/Konkursarbetsrätt sid 512, sjätte upplagan