Handelsordningar som är tillämpliga på utvecklingsländer
EU:s utvecklingspolitik betonar handelns betydelse och fokuserar på de länder som har störst behov. Det allmänna preferenssystemet ger vissa varor från utvecklingsländer förmånstillträde till EU:s marknad. Avtal om ekonomiskt partnerskap säkerställer förmånsbehandling för länder i Afrika, Karibien och Stillahavsområdet, medan ”Allt utom vapen”-systemet omfattar de minst utvecklade länderna. Dessa system överensstämmer med Världshandelsorganisationens (WTO) regler.
Rättslig grund
Rättslig grund för den gemensamma handelspolitiken är artikel 207 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Artikel 207 i EUF-fördraget föreskriver att det ordinarie lagstiftningsförfarandet, som kräver att parlamentet fattar beslut, ska tillämpas på genomförandet av den gemensamma handelspolitiken.
Enligt artikel 218 i EUF-fördraget krävs parlamentets godkännande för ingående av internationella handelsavtal såsom avtal om ekonomiskt partnerskap.
EU:s handel och utveckling
Kommissionens meddelande från 2012 Handel, tillväxt och utveckling: Att skräddarsy handels- och investeringspolitik för de länder som bäst behöver det[1] gav uttryck för en markant förändring i EU:s referensram för handel och utveckling. Även om handel fortfarande sattes i centrum för utvecklingsstrategier betonade man samtidigt det växande behovet av att skilja på olika utvecklingsländer och fokusera på länderna med störst behov. Kommissionen strävade efter att stärka synergieffekterna mellan handels- och utvecklingspolitiken, såsom EU:s princip om konsekvent politik för utveckling och meddelandet från 2011 om en agenda för förändring[2], och underströk att EU:s grundläggande värden, såsom de mänskliga rättigheterna, måste respekteras.
På multilateral nivå stöder EU WTO:s utvecklingsagenda, som lanserades i Doha 2001. I oktober 2015 ratificerade EU det avtal om förenklade handelsprocedurer som ingicks vid WTO:s nionde ministerkonferens på Bali, och som är särskilt viktigt för utvecklingsländer och kustlösa stater. Vid WTO:s tionde ministerkonferens i Nairobi engagerade sig EU, tillsammans med några andra WTO-medlemmar, för att främja andra frågor som är viktiga för utvecklingsländerna. Vid WTO:s trettonde ministerkonferens i Abu Dhabi (2024) fattades ett beslut om att underlätta för länder att avancera från gruppen ”minst utvecklade länder” och säkerställa en smidig övergång. Dessutom antogs en förklaring om särskild och differentierad behandling av de minst utvecklade länderna i samband med genomförandet av sanitära och fytosanitära åtgärder[3].
År 2007 antog EU en särskild strategi för Aid for Trade. Strategin har sedan dess uppdaterats så att den överensstämmer med FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling, det europeiska samförståndet om utveckling och EU:s globala strategi. I 2022 års lägesrapport om EU:s Aid for Trade, vilken är den senaste, bekräftades det att EU och dess medlemsstater är de största givarna av handelsrelaterat bistånd i världen, med 23 miljarder euro i bistånd 2020. Detta innebär en höjning jämfört med 2019, då siffran var 17,9 miljarder euro. Omkring 140 länder och territorier är berättigade till offentligt utvecklingsbistånd. EU:s andel utgör omkring 38 procent av de globala Aid for Trade-medlen.
Det allmänna preferenssystemet
Det allmänna preferenssystemet (GSP) syftar till att göra det lättare för utvecklingsländer och utvecklingsterritorier att få tillträde till EU:s marknad genom att sänka tullavgifterna för deras produkter. Ursprungligen beviljade EU ensidiga tullförmåner för att generera ytterligare exportinkomster för utvecklingsländerna, som länderna kunde återinvestera i sin egen hållbara utveckling. I samband med 2012 års reform[4] inriktades det allmänna preferenssystemet mer på de länder som har störst behov – dvs. de minst utvecklade länderna – samtidigt som man behöll systemets tre ordningar. Den första ordningen är standardformen av det allmänna preferenssystemet: en ordning med autonoma handelsförmåner där EU ger vissa utländska varor förmånstillträde till EU:s marknad på icke-ömsesidiga villkor i form av tullfrihet eller sänkta tullavgifter. Den andra ordningen, GSP+, är en särskild stimulansordning med sänkta avgifter för sårbara länder som har ratificerat och genomfört internationella konventioner om mänskliga rättigheter, arbetstagarrättigheter, miljö och goda styrelseformer. Den tredje ordningen, ”Allt utom vapen”-initiativet, garanterar de 48 minst utvecklade länderna tull- och kvotfritt tillträde till EU:s marknad för alla produkter utom vapen och ammunition.
Kriterierna för att omfattas av standardformen av det allmänna preferenssystemet – som innebär sänkta tullavgifter på omkring 66 procent av alla tullpositioner – skärptes så att endast de mest sårbara länderna med låga eller medellåga inkomster omfattades. Därmed reducerades antalet stödberättigade länder avsevärt under perioden 2016–2017 från 176 till 23 länder, och till 15 länder 2020, och länder som av Världsbanken klassificerades som höginkomstländer eller högremedelinkomstländer togs successivt ut ur systemet.
GSP+, den särskilda stimulansordningen för hållbar utveckling och gott styre, ger fortfarande tullfrihet på cirka 66 procent av alla tullpositioner som fastställts inom ramen för standardordningen för utvecklingsländer som ses som sårbara. För att ett land ska omfattas av den särskilda ordningen måste det emellertid ha ratificerat och genomfört 27 internationella konventioner om hållbar utveckling, inbegripet konventioner om skydd av de grundläggande mänskliga rättigheterna, konventioner om arbetstagares rättigheter, vissa konventioner om miljöskydd samt konventioner om bekämpning av olaglig framställning av och handel med narkotika. Om länderna inte uppfyller dessa krav upphävs tullmedgivandena. Åtta länder är stödberättigade. De två GSP-ordningarna skulle ursprungligen ha löpt ut i december 2023, men har förlängts till och med december 2027, eftersom parlamentet och rådet för närvarande diskuterar en ny förordning om det allmänna preferenssystemet. Den nya förordningen bör fortsätta att främja en hållbar ekonomisk, social och miljömässig utveckling i förmånsländerna, inbegripet respekt för goda styrelseformer och mänskliga rättigheter, med fattigdomsutrotning som det primära målet.
Genom ”Allt utom vapen”-initiativet ges på obegränsad tid tull- och kvotfritt marknadstillträde för alla produkter, utom vapen och ammunition, som importeras från de 48 minst utvecklade länderna. Av dessa länder ligger 34 i Afrika, åtta i Asien, fem i Stillahavsområdet och ett i Karibien (Haiti). Alla länder som har undertecknat och ratificerat ett frihandelsavtal med EU upphör automatiskt att omfattas av förmånsbehandling, oavsett utvecklingsnivå.
Avtal om ekonomiskt partnerskap
Sedan Cotonouavtalet ingicks 2000 är avtal om ekonomiskt partnerskap det viktigaste instrumentet för att främja handel mellan EU och länderna i Afrika, Karibien och Stillahavsområdet (AKS-länderna). Betydelsen av dessa instrument bekräftas i Samoaavtalet från 2023. Avtalen om ekonomiskt partnerskap utgör byggstenarna i handelsförbindelserna mellan EU och AKS-länderna. De är utformade så att de överensstämmer med WTO:s regler och ersätter successivt EU:s unilaterala förmånshandelsordning.
Förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap inleddes 2002 och förväntades vara slutförda senast 2008. Eftersom förhandlingsprocessen tog betydligt längre tid än väntat antog EU en förordning om marknadstillträde för att säkerställa tillfälliga arrangemang för marknadstillträde fram till 2014. Denna tidsfrist förlängdes med ytterligare två år. Den 28 juli 2016 upphävdes förordningen om marknadstillträde och ersattes av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1076 av den 8 juni 2016[5].
Lägesrapport
Det första regionala avtalet om ekonomiskt partnerskap var avtalet om ekonomiskt partnerskap med Cariforum (forumet för länderna i Karibien). Det undertecknades i oktober 2008 och godkändes av Europaparlamentet den 25 mars 2009. Det är för närvarande i kraft provisoriskt, och de gemensamma institutionerna inom ramen för avtalet sammanträder regelbundet sedan 2010. Den första översynen gjordes 2015. Båda parter håller på att inrätta ett gemensamt övervakningssystem för att bedöma genomförandet av avtalet om ekonomiskt partnerskap och dess effekter. Det pågår förhandlingar om avtalet för att skydda vissa geografiska beteckningar samt en efterhandsutvärdering av de första tio åren av genomförandet.
Västafrika: Förhandlingarna om ett regionalt avtal om ekonomiskt partnerskap mellan EU och 16 västafrikanska länder slutfördes i februari 2014. Samtliga medlemsstater i EU och 15 västafrikanska länder – alla utom Nigeria – har undertecknat avtalet. Den 9 augusti 2017 undertecknade Mauretanien och Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap (Ecowas) ett associeringsavtal för att fastställa Mauretaniens deltagande i Ecowas handelspolitik, inbegripet avtalet om ekonomiskt partnerskap. Elfenbenskusten och Ghana undertecknade bilaterala interimsavtal om ekonomiskt partnerskap den 26 november 2008 respektive den 28 juli 2016. Den 1 december 2016 gav Europaparlamentet sitt godkännande och sedan dess har båda interimsavtalen tillämpats provisoriskt. Ghana och EU har godkänt Ghanas förslag om fullständigt marknadstillträde och tidsplan. Ghana började liberalisera sin marknad för produkter från EU 2020, och processen förväntas vara klar 2029. Parterna har också enats om den slutliga versionen av protokollet om ursprungsregler.
Centralafrika: Kamerun är det enda landet i Centralafrika som har undertecknat avtalet om ekonomiskt partnerskap med EU, vilket skedde den 15 januari 2009. Europaparlamentet gav sitt godkännande i juni 2013. I juli 2014 ratificerade Kameruns parlament avtalet, som började tillämpas provisoriskt den 4 augusti 2014. Parallellt pågår diskussioner mellan regionen och EU om anslutning av andra centralafrikanska länder, men ännu har inget regionalt avtal om ekonomiskt partnerskap undertecknats.
Östra och södra Afrika: År 2009 undertecknade fyra länder i regionen (Mauritius, Seychellerna, Zimbabwe och Madagaskar) ett avtal om ekonomiskt partnerskap, som har tillämpats provisoriskt sedan den 14 maj 2012. Europaparlamentet gav sitt godkännande den 17 januari 2013. Avtalet är öppet för andra länder, och Komorerna undertecknade det i juli 2017. Det började tillämpas provisoriskt den 7 februari 2019. Förhandlingar pågår om att utöka avtalets tillämpningsområde till att omfatta alla handelsrelaterade frågor, såsom kopplingen mellan handel och hållbar utveckling, samt om att inrätta rådgivande organ för det civila samhället och parlamenten. Den tolfte förhandlingsomgången hölls i Bryssel den 26–30 juli 2023.
Östafrikanska gemenskapen (EAC): Förhandlingarna om det regionala avtalet om ekonomiskt partnerskap slutfördes framgångsrikt den 16 oktober 2014. Den 1 september 2016 undertecknade Kenya och Rwanda avtalet tillsammans med EU och dess medlemsstater. Avtalet började emellertid aldrig tillämpas provisoriskt eftersom inte alla medlemsstater i EAC hade undertecknat och ratificerat avtalet, vilket var ett krav för tillämpningen. I februari 2021 beslutade man vid det ordinarie toppmötet mellan EAC:s statschefer att tillåta enskilda EAC-länder att genomföra avtalet om ekonomiskt partnerskap mellan EU och EAC bilateralt, enligt principen om variabel geometri. Förhandlingar mellan EU och Kenya i syfte att göra de anpassningar som behövs för ett bilateralt genomförande av bestämmelserna i avtalet om ekonomiskt partnerskap mellan EU och EAC slutfördes på politisk nivå den 19 juni 2023. Europaparlamentet godkände ingåendet av avtalet den 29 februari 2024. Andra EAC-partnerstater kommer att kunna ansluta sig till det.
Södra Afrikas utvecklingsgemenskap (SADC): Efter tio års förhandlingar slutförde man framgångsrikt förhandlingarna om avtalet om ekonomiskt partnerskap i juli 2014. Avtalet undertecknades i juni 2016 av EU och de avtalsslutande SADC-staterna, som utgörs av 6 av de 15 medlemsstaterna i Södra Afrikas utvecklingsgemenskap (Botswana, Lesotho, Moçambique, Namibia, Eswatini och Sydafrika), och det trädde i kraft provisoriskt i oktober 2016 efter att Europaparlamentet gav sitt godkännande i september 2016. Moçambique ratificerade avtalet i april 2017, och det har tillämpats provisoriskt sedan den 4 februari 2018. Sydafrika drog sig officiellt ur SADC-protokollet 2019. Angola har observatörsstatus. Den 22 juni 2021 inledde EU och Angola förhandlingar om ett avtal om underlättande av hållbara investeringar. Dessa förhandlingar avslutades den 18 november 2022 efter fyra förhandlingsomgångar. Europaparlamentet godkände ingåendet av avtalet den 7 februari 2024.
Stillahavsområdet: Avtalet om ekonomiskt partnerskap undertecknades av EU och Papua Nya Guinea i juli 2009 och av Fiji i december 2009. Europaparlamentet gav sitt godkännande i januari 2011. Papua Nya Guineas parlament ratificerade avtalet i maj 2011 och Fiji beslutade i juli 2014 att börja tillämpa avtalet provisoriskt. Mer nyligen, i december 2018, slutförde Samoa processen för anslutning till avtalet. Detsamma gjorde Salomonöarna i maj 2020. Anslutningsavtal med Tuvalu, Niue och Tonga ingicks i slutet av 2023 och början av 2024. Avtalen ska nu godkännas av Europaparlamentet.
Wolfgang Igler