Faktablad om Europeiska unionen
Europaparlamentet
Fyll i detta fält

Europeiska unionens domstols behörighet

Europeiska unionens domstol (domstolen) består av två instanser, själva domstolen och tribunalen, och den erbjuder olika möjligheter till överklagande i enlighet med artikel 19 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget), artiklarna 251–281 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), artikel 136 i Euratomfördraget och protokoll nr 3 om stadgan för Europeiska unionens domstol, vilket fogats till fördragen.

Domstolen

A. Direkt talan mot medlemsstaterna eller en institution, ett organ eller en byrå inom Europeiska unionen

Domstolen fattar beslut om talan som väcks mot medlemsstater eller institutioner som inte fullgjort sina skyldigheter enligt EU-rätten.

1. Förfarande mot en medlemsstat som underlåtit att fullgöra en skyldighet

Talan väcks

  • antingen av kommissionen efter ett inledande förfarande (artikel 258 i EUF-fördraget): möjlighet för medlemsstaten i fråga att inkomma med synpunkter samt motiverat yttrande (se faktablad 1.3.8),
  • eller av en medlemsstat mot en annan medlemsstat efter det att den lagt fram saken för kommissionen (artikel 259 i EUF-fördraget).

Domstolens roll:

  • Bekräfta att medlemsstaten har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter. Medlemsstaten måste i detta fall omedelbart upphöra med överträdelsen.
  • Om domstolen, efter att ytterligare en talan väckts av kommissionen, anser att den berörda medlemsstaten inte har efterlevt domstolens dom får den utdöma bötesstraff i form av ett standardbelopp och/eller vite. Beloppet fastställs av domstolen på förslag av kommissionen (artikel 260 i EUF-fördraget).

2. Ogiltighetstalan eller passivitetstalan mot EU-institutionerna

Ärende: Fall där sökanden yrkar ogiltigförklaring av en åtgärd som påstås strida mot EU-rätten (ogiltigförklaring: artikel 263 i EUF-fördraget) eller, vid överträdelser av EU-rätten, om någon av unionens institutioner eller byråer eller något av dess organ har underlåtit att vidta åtgärder (artikel 265 i EUF-fördraget).

Väckande av talan: Talan kan väckas av medlemsstaterna, institutionerna själva eller av varje fysisk eller juridisk person om talan rör en åtgärd (i synnerhet en förordning, ett direktiv eller ett beslut) som antagits av någon av unionens institutioner eller byråer eller något av dess organ och som avser personen i fråga.

Domstolens roll: Domstolen förklarar rättsakten ogiltig eller att det är fråga om en underlåtenhet att agera. I sådana fall måste den felande institutionen vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domstolens dom (artikel 266 i EUF-fördraget).

3. Andra fall av direkt talan

Eftersom tribunalen är behörig i alla mål i första instans som avses i artiklarna 263, 268, 270, 265 och 272 i EUF-fördraget är det bara talan mot kommissionens beslut att ålägga företag påföljder (artikel 261 i EUF-fördraget), liksom talan som föreskrivs i domstolens stadga (senast ändrad genom förordning (EU, Euratom) 2019/629 av den 17 april 2019), som ska väckas vid domstolen. I artikel 51 i stadgan för Europeiska unionens domstol föreskrivs att domstolen, genom undantag från bestämmelsen i artikel 256.1 i EUF-fördraget, ska ha exklusiv behörighet i talan enligt artiklarna 263 och 265 i EUF-fördraget vilken väcks av en medlemsstat mot

  • mot en rättsakt antagen av Europaparlamentet eller rådet eller av dessa två institutioner gemensamt eller mot dessa institutioners underlåtenhet att vidta åtgärder, med undantag av
  • mot en rättsakt antagen av kommissionen eller mot dess underlåtenhet att fatta beslut enligt artikel 331 i EUF-fördraget.

Talan enligt samma artiklar ska också omfattas av domstolens exklusiva behörighet, om talan väcks av en unionsinstitution mot en rättsakt antagen av Europaparlamentet, av rådet, av dessa två institutioner gemensamt eller av kommissionen eller mot dessa institutioners underlåtenhet att vidta åtgärder samt av en unionsinstitution mot en rättsakt antagen av Europeiska centralbanken eller mot dess underlåtenhet att vidta åtgärder.

B. Indirekt talan: fråga om giltighet som uppkommer vid en domstol i en medlemsstat (artikel 267 i EUF-fördraget – förhandsavgöranden)

De nationella domstolarna är normalt ansvariga för att tillämpa EU-rätten när ett mål kräver detta. När en fråga om tolkningen av lagstiftningen uppkommer vid en nationell domstol kan den domstolen dock begära att EU-domstolen meddelar ett förhandsavgörande. Om den nationella domstolen är en domstol som utgör sista instans måste frågan föras vidare till EU-domstolen. Den nationella domstolen lämnar in frågan/frågorna om tolkningen eller giltigheten av en EU-rättslig bestämmelse, vanligen i form av ett rättsligt beslut i enlighet med nationella processrättsliga regler. I sin dom av den 11 december 2018 i mål C-493/17 (Weiss) slog domstolen emellertid fast att den kan ”avvisa en begäran från en nationell domstol då det är uppenbart att den begärda tolkningen eller giltighetsprövningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den”. Kansliet tillkännager begäran till parterna i de nationella förfarandena liksom till medlemsstaterna och EU-institutionerna. De har två månader på sig att inkomma med skriftliga kommentarer till domstolen.

C. Behörighet i andra instans

Domstolen är behörig att pröva överklaganden av tribunalens avgöranden och beslut, men överklagandena får endast gälla rättsfrågor. Överklagandena har ingen uppskjutande verkan.

Om överklagandet anses tillåtligt och välgrundat upphäver domstolen tribunalens beslut och beslutar själv i målet. I annat fall måste domstolen återförvisa målet till tribunalen, som är skyldig att följa beslutet.

Resultat

Domstolen har visat sig vara en mycket viktig faktor – vissa skulle till och med säga en pådrivande kraft – i den europeiska integrationen.

A. Allmänt

Domstolen har i sin dom av den 5 februari 1963 i mål 26-62 (van Gend & Loos) fastställt principen om att gemenskapsrätten är direkt tillämplig vid medlemsstaternas domstolar. På samma sätt var domstolens dom av den 15 juli 1964 i mål 6-64 (Costa mot E.N.E.L.) av grundläggande betydelse för att definiera gemenskapsrätten som en oberoende rättsordning med företräde framför nationella rättsliga bestämmelser. Domstolen har alltid hävdat att den har den slutliga behörigheten att fastställa förhållandet mellan EU-rätten och inhemsk rätt. I de viktiga målen Van Gend & Loos och Costa mot E.N.E.L. utvecklade domstolen de grundläggande doktrinerna om EU-rättens företräde. Enligt dessa doktriner har EU-rätten ovillkorligt företräde framför nationell rätt, och de nationella domstolarna måste beakta detta företräde i sina avgöranden. I sin dom av den 17 december 1970 i mål 11-70 (Internationale Handelsgesellschaft) fastslog domstolen att unionsrätten har företräde t.o.m. i förhållande till grundläggande rättigheter som garanteras i nationella författningar. I punkt 3 i domskälen i detta mål angav domstolen följande: ”[G]iltigheten av en gemenskapsakt eller dess verkan inom en medlemsstats territorium [påverkas] inte av att det görs gällande att den kränker grundläggande rättigheter i en medlemsstats författning eller principerna i dess författningsstruktur.” Domstolen har bekräftat dessa doktriner i senare mål (se mål 106/77, Simmenthal (1978), mål 149/79, kommissionen mot Belgien (1980), målen C-46/93 & C-48/93, Brasserie du pêcheur och Factortame II (1996), mål C-473/93, kommissionen mot Luxemburg (1996), samt mål C-213/07, Michaniki (2008)). I denna rättspraxis har domstolen utvecklat doktrinära instrument för att ge medlemsstaternas domstolar ett visst utrymme för skönsmässig bedömning och ta deras intressen på allvar. Dessutom justerar domstolen ibland implicit sin egen rättspraxis för att ta hänsyn till farhågor i medlemsstaternas domstolar. I det mest kända exemplet utvecklade domstolen rättspraxis inom grundläggande rättigheter när den utsattes för tryck från medlemsstaternas domstolar: Efter upprättandet av Europeiska gemenskapen motsatte sig domstolen till en början införandet av grundläggande rättigheter i EG:s rättsordning (mål 36/59, Ruhrkohlen-Verkaufsgesellschaft (1960)). När medlemsstaternas författningsdomstolar motsatte sig detta ändrade domstolen sin ståndpunkt. Domstolen föregrep den tyska federala författningsdomstolens och den italienska författningsdomstolens avgöranden och fastslog att de grundläggande rättigheterna ”utgör en integrerad del av de allmänna rättsprinciper[na]” i målet Internationale Handelsgesellschaft.

B. Specifika frågor

  • Skyddet av mänskliga rättigheter, inbegriper domen av den 14 maj 1974 i mål 4-73 (Nold Kohlen- und Baustoffgroßhandlung mot kommissionen), i vilken domstolen slog fast att de grundläggande mänskliga rättigheterna utgör en integrerad del av de allmänna rättsprinciper som domstolen upprätthåller respekten för (se faktablad 4.1.1).
  • Fri rörlighet för varor: domen av den 20 februari 1979 i mål 120/78 (Cassis de Dijon), där domstolen slog fast att alla varor som framställs och saluförs enligt lagen i en medlemsstat i princip ska vara tillåtna att saluföra i alla andra medlemsstater.
  • Fri rörlighet för personer: i domen av den 15 december 1995 i mål C-415/93 (Bosman) fastslogs att professionellt idrottsutövande är en ekonomisk verksamhet som inte får hindras av att fotbollsförbund reglerar spelarövergångar eller begränsar antalet spelare från andra medlemsstater.
  • Gemenskapens utrikespolitiska befogenheter: domen av den 31 mars 1971 i mål 22-70 (kommissionen mot rådet), där gemenskapen ges rätt att ingå internationella avtal på områden där gemenskapen har antagit gemensamma regler.
  • I sin dom av den 19 november 1991 i målen C-6/90 och C-9/90 (Francovich m.fl.) utvecklade domstolen ett annat grundläggande begrepp: en medlemsstats ansvar gentemot enskilda för skada som åsamkas dem genom en överträdelse av den medlemsstaten på grund av uteblivet eller försenat införlivande i nationell lagstiftning av direktiv.
  • Olika domar i fråga om social trygghet (mål 43-75, Defrenne (1976) om lika lön för kvinnor och män) och hälsa och säkerhet för arbetstagare (mål C-173/99, BECTU (2001)).

Beträffande proportionalitetsprincipen slog domstolen i sin dom av den 16 juni 2015 (mål C-62/14, Gauweiler m.fl.) fast att det av fast rättspraxis framgår att proportionalitetsprincipen innebär att rättsakterna från unionsinstitutionerna ska vara ägnade att säkerställa att de legitima mål som eftersträvas med den berörda lagstiftningen uppnås och att de inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål. Unionens institutioner och organ måste alltså göra en avvägning mellan de olika inblandade intressena på så sätt att det undviks att det uppkommer olägenheter som uppenbart inte står i proportion till de eftersträvade målen (mål C-493/17, Weiss, punkt 93). En av domstolens viktigaste insatser är att den har slagit fast principen att fördragen inte får tolkas för stelbent, utan måste ses i ljuset av integrationens fortskridande och själva målsättningarna med fördragen. Denna princip har gjort det möjligt att lagstifta på vissa områden som inte omfattas av några särskilda bestämmelser i fördragen, till exempel bekämpning av föroreningar: i sin dom av den 13 september 2005 i mål C-176/03 (kommissionen mot rådet) tillät domstolen EU att utfärda straffrättsliga bestämmelser om dessa förefaller ”nödvändiga” för att uppnå miljöskyddsmålet.

Europeiska unionens domstolsnätverk (JNEU) bildades på initiativ av domstolens ordförande och ordförandena för medlemsstaternas författningsdomstolar och högsta domstolar med anledning av 60-årsdagen av undertecknandet av Romfördragen 2017.

Nätverket är utformat för att främja utbyte av information om rättspraxis mellan de deltagande nationella domstolarna och Europeiska unionens domstol. På en webbplats med begränsad åtkomst offentliggör de deltagande nationella domstolarna och EU-domstolen information om sin rättspraxis i fråga om EU-rätten, om frågor som de nationella domstolarna har hänskjutit till EU-domstolen för förhandsavgörande och om meddelanden och studier.

Samarbetsplattformen JNEU är tillgänglig på alla EU-språk och för samman det arbete som utförs av domarna vid Europeiska unionens domstol och de nationella domarna i deras rättsliga verksamhet. Domare har tillgång till ett verktyg som gör det möjligt för dem att göra sin rättspraxis, forskning och analys tillgänglig för sina kollegor, i syfte att dela kunskap och förbättra effektiviteten.

Plattformen har fler än 2 000 användare i medlemsstaternas författningsdomstolar och högsta domstolar.

Tribunalen (se faktablad 1.3.9)

A. Tribunalens behörighet (artikel 256 i EUF-fördraget)

Europeiska unionens domstol består av två domstolar: domstolen och tribunalen. Medan domstolen har exklusiv behörighet över ärenden mellan institutionerna och ärenden som inletts av en medlemsstat mot Europaparlamentet och/eller rådet, har tribunalen behörighet att i första instans pröva alla övriga ärenden av dessa slag, särskilt när det gäller ärenden som inletts av enskilda och ärenden som inletts av en medlemsstat mot kommissionen.

Enligt EUF-fördraget är tribunalen behörig att i första instans pröva sådana ärenden som avses i artiklarna 263, 265, 268, 270 och 272 i EUF-fördraget, särskilt inom de nedan nämnda områdena, förutom om talan har väckts av medlemsstaterna, EU:s institutioner eller Europeiska centralbanken då domstolen har exklusiv behörighet (artikel 51 i EU-domstolens stadga):

  • Talan som väcks av fysiska eller juridiska personer mot akter antagna av unionens institutioner, organ eller byråer eller angående institutionernas underlåtelse att vidta åtgärder (artiklarna 263 och 265 i EUF-fördraget).
  • Talan som väcks av medlemsstaterna mot kommissionen.
  • Begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 i EUF-fördraget på specifika områden (artikel 50b i stadgan).
  • Talan som avser ersättning för skada som orsakats av unionens institutioner, organ eller byråer eller deras personal (artikel 268 i EUF-fördraget).
  • Tvister om avtal som har ingåtts av unionen eller för dess räkning och som uttryckligen gör tribunalen behörig (artikel 272 i EUF-fördraget).
  • Talan om immateriell egendom som väcks mot Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) och mot Gemenskapens växtsortsmyndighet.
  • Tvister mellan unionen och dess anställda, inbegripet tvister mellan, å ena sidan, institutioner och organ eller byråer och, å andra sidan, deras personal.

Stadgan kan utöka tribunalens behörighet till att omfatta andra områden.

Tribunalens avgöranden i första instans kan generellt överklagas till domstolen, men bara om överklagan gäller rättsfrågor.

B. Förhandsavgöranden

Tribunalen är behörig att meddela förhandsavgöranden (artikel 267 i EUF-fördraget) på de områden som fastställs i stadgan (artikel 256.3 i EUF-fördraget), I april 2024 infördes bestämmelser i stadgan (artikel 50b) i detta avseende. Tribunalen är numera också behörig att meddela förhandsavgöranden i specifika fall. Överföringen till tribunalen av en del av behörigheten att meddela förhandsavgöranden bör göra det möjligt för domstolen att ägna mer tid och resurser åt att pröva de viktigaste begärandena om förhandsavgörande.

C. Ansvar för överklaganden

Tribunalens avgöranden kan inom två månader överklagas till domstolen, men överklagandena får endast gälla rättsfrågor.

Europeiska unionens personaldomstol

Den 1 september 2016 överfördes tvister mellan unionen och dess anställda till tribunalen (se faktablad 1.3.9), vilket innebar att Europeiska unionens personaldomstol – inrättad 2004 – upplöstes. Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2016/1192 av den 6 juli 2016 om överföring till Europeiska unionens tribunal av behörigheten att i första instans avgöra tvister mellan Europeiska unionen och dess anställda, upphävdes därför rådets beslut om upprättande av Europeiska unionens personaldomstol (2004/752/EG, Euratom). De mål som var anhängiga vid personaldomstolen överfördes till tribunalen, som fortsatte att handlägga dessa mål i det skick de förelåg vid denna tidpunkt. De beslut under rättegången som den tidigare personaldomstolen fattat med avseende på dessa mål ska fortsätta att gälla.

Övergångsbestämmelser har införts för överklaganden som var anhängiga när behörigheten överfördes den 1 september 2016 eller som getts in efter denna tidpunkt mot avgöranden från personaldomstolen. Tribunalen ska fortsatt vara behörig att pröva och avgöra sådana överklaganden. Artiklarna 9–12 i bilaga I till domstolens stadga ska därför fortsätta att gälla för dessa överklaganden.

Europaparlamentets roll

Enligt artikel 257 i EUF-fördraget får Europaparlamentet och rådet i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet inrätta specialdomstolar som är knutna till tribunalen och som har till uppgift att i första instans pröva och avgöra vissa grupper av ärenden på specifika områden. Parlamentet och rådet ska besluta genom förordningar, antingen på förslag av kommissionen efter att ha hört domstolen eller på begäran av domstolen efter att ha hört kommissionen.

Enligt artikel 281 i EUF-fördraget ska stadgan för Europeiska unionens domstol fastställas i ett särskilt protokoll, protokoll nr 3, och parlamentet och rådet får i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ändra bestämmelserna i denna stadga. Parlamentet och rådet har nyligen granskat en begäran från domstolen om ändring av protokoll nr 3.

Parlamentet är en av de institutioner som enligt artikel 263 i EUF-fördraget har rätt att (i egenskap av part) väcka talan vid domstolen.

I enlighet med artikel 218.11 i EUF-fördraget kan parlamentet begära ett yttrande från domstolen om huruvida ett planerat internationellt avtal är förenligt med fördragen. Om domstolen finner att så inte är fallet, kan avtalet inte träda i kraft, såvida inte avtalet eller fördragen ändras.

 

Alexandru-George Moș / Udo Bux / Mariusz Maciejewski