Vilka befogenheter har Europaparlamentet? 

Efter hand har EU:s fördrag ändrats, särskilt sedan Lissabonfördraget 2009, och nu har Europaparlamentet betydande lagstiftnings-, budget- och kontrollbefogenheter.

Parlamentet är medlagstiftare, dvs. det har befogenhet att anta och ändra lagstiftning och att besluta om EU:s årliga budget på samma villkor som rådet (medlemsstaterna). Parlamentet har också i uppdrag att kontrollera att kommissionen och andra EU-institutioner och EU-organ utför sina uppdrag korrekt.

Lagstiftningsbefogenheter

Den allra största delen av EU:s lagstiftning antas genom det så kallade ordinarie lagstiftningsförfarandet (som tidigare kallades ”medbeslutande”, en benämning som fortfarande ofta används). Det är EU:s normala lagstiftningsprocess som ger lika stor vikt åt Europaparlamentet och Europeiska unionens råd (medlemsstaterna). Förfarandet används på många olika områden, såsom migration, energi, transport, klimatförändringar, miljö, konsumentskydd och ekonomisk styrning.

”Godkännande” är ett annat beslutsförfarande. Det innebär att Europaparlamentets godkännande, eller samtycke, är nödvändigt, och det förfarandet används exempelvis för anslutning av nya EU-medlemsstater och för EU:s internationella handelsavtal. Godkännandeförfarandet används också för det slutliga beslutet om huruvida kommissionskollegiet kan tillträda eller inte.

”Samråd” är det förfarande som används inom politikområden som beskattning, konkurrenslagstiftning och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Parlamentet kan genom samråd godkänna eller förkasta ett lagstiftningsförslag samt föreslå ändringar av det. Även om parlamentets ståndpunkt inom detta förfarande inte är bindande för rådet, måste rådet samråda med parlamentet och invänta dess ståndpunkt innan det fattar ett beslut. Att inte göra detta skulle göra en rättsakt rättsstridig, vilket innebär att den kan ogiltigförklaras av domstolen. När rådet gör väsentliga ändringar av ett förslag måste det dessutom höra parlamentet igen.

Vad gäller för lagstiftningsinitiativ? Vem tar initiativ till EU-lagstiftning?

Det är kommissionen som föreslår ny EU-lagstiftning men parlamentet kan också ta initiativ genom att begära att kommissionen lägger fram ett lagstiftningsförslag. När parlamentsledamöterna använder sig av den här rätten att anta ”lagstiftningsinitiativ” kan de sätta en tidsfrist för när förslaget måste läggas fram. Om kommissionen inte gör det måste den motivera varför.

Delegerade akter/genomförandeakter

När en ny lag antas kan parlamentet och rådet ge kommissionen i uppdrag att själv ansvara för att göra mindre kompletteringar eller ändringar, såsom tekniska bilagor eller uppdateringar, genom så kallade delegerade akter (som kompletterar eller ändrar delar av lagstiftningen) eller genomförandeakter (med bestämmelser om hur lagstiftningen ska genomföras). På så sätt kan själva lagtexten förbli enkel och aktuell utan att nya förhandlingar måste inledas varje gång.

Beroende på vilken typ av akt som väljs har ledamöterna olika möjligheter att agera om de inte samtycker till de föreslagna åtgärderna. För delegerade akter har Europaparlamentets ledamöter vetorätt. För genomförandeakter kan ledamöterna uppmana kommissionen att ändra eller dra tillbaka dem, men kommissionen har ingen rättslig skyldighet att göra detta.